Jag har insett att Twitter fungerar som ett filter för mig. Alla de där fullkomligt värdelösa och ointressanta blogginläggen jag annars har en tendens att skriva (märk väl: jag menar inte att allt jag skriver här nu är briljant – men ni fattar hur jag tänker), de skriver jag på Twitter. Man skulle kunna säga att snicksnackandet som ändå inte leder någonstans fastnar på Twitter som flugor på sådana där klisterremsor i lantligt kök en augustieftermiddag. Alltså uppstår någon form av kvalitetskontroll på den här bloggen (dock enbart kvalitetssäkrad av mig och jag har ju många gånger kommit fram till att de inlägg jag tycker är helt okej är de som får noll kommentarer medan de jag rafsar ner på tre minuter är de som får typ 50 kommentarer i snitt. Alltså – jag är inte kapabel att göra kvalitetskontroll på egen hand). Men ändå. Följ mig på Twitter eller om du inte vill bli medlem själv kan du ändå läsa vad jag skriver HÄR.

Exakt denna låt spelas för femton år sedan: skrik rakt ut när man hör inledningstakterna, ut på närmaste dansgolv, känna att stjärnorna sitter kvar under ögonen och att ingen trampar på svanfjäderboan. Sedvanlig indiedans med handklapp. Ungefär fyra omgångar för mycket svart eyeliner och porslinsfärgat puder. Spanar på killen borta vid baren som ser ut exakt som sångaren och står bredvid sin kompis som ser ut exakt som gitarristen.

Exakt denna låt spelas idag: vi ställer oss upp i trean och skruvar upp motståndet på spinningcyklarna. Jag, den tjocka tanten till höger om mig och den nypensionerade mannen snett framför. Sedan kör vi.

Med ungefär en hundradels sekunds marginal lyckades jag avvärja att installera runt tio trojaner och ett hundratal virus på datorn. Ett klick till och jag hade varit där. Igen. Den här gången var det Perez Hilton som höll på att sätta spiken i kistan för den här datorn. Jag är lite för snabb när det gäller datorer. Jag visste att det hela tiden poppar upp en påminnelse om att jag bör uppdatera virusprogram men jag ignorerar det. Så gick jag in på Perez och då blir skärmen blank och en urgent uppmaning kommer och meddelar att jag måste fixa det NU för datorn är attackerad. Jag trycker i panik på avbryt eftersom man ej ska klicka på sånt när de dyker upp på nätet. I all hast glömde jag att ”ok” och ”avbryt” tar en till virus båda två. Det är ju KRYSSET man måste trycka på.

Jag utbrast i någon typ av ickeverbalt nödrop som min kille bara känner igen som ”virusanfallskriket” och kom lyckligtvis till min räddning innan jag började paja ännu en hårddisk. Ibland ser jag den här datorn som en tävlingshäst – sönderriden, barrerad, småhalt på höger bakben, löddrande hals och en blick som visar ögonvitan. Och det är jag som är den där djurplågande tyska ryttaren som bara bryr mig om att vinna. Jag öppnar nya flikar trots att datorn i tre olika webbläsare redan baxnar av de trettiotal som är öppna. Jag slänger filer och bilder omkring mig utan att städa upp. Jag låter aldrig datorn vila. Någonsin. Man borde kanske rentav släppa ut stackarn på lite grönbete. Låta datorn ladda batterierna ett tag.

Jag vet att jag är drygt två veckor sen med det här inlägget men jag får skylla på att jag i stressade stunder bara läst ett eller två inlägg av Erika Ascot och inte hela bloggen som nu.

Den nionde april 2009 avslöjades det att Malmö Opera tillsammans med reklambyrån Studio Total låg bakom den hypade och omtalade bloggen Black Ascot. Bloggen skrevs av en 18-årig tjej – Erika Ascot – vars föräldrar dog när hon var åtta. Hon bor i en sjurumsvåning på Östermalm med sin onda moster. Resten av plotten är rejält parisiskt dekadent, rödvinsspilld och drogkantad och återfinns i Malmöoperans programblad om  Vanessa . Hela tanken var att försöka nå ”Blondinbella”-målgruppen och kommunicera med dem kring vad opera kan vara. Det tog inte lång tid förrän en massa s.k it-girls i bloggbranschen började länka till den poetiska, olyckliga, dekadenta flickan i vintagemärkeskläder som skrev Black Ascot-bloggen. Trots att hela bloggen var fejk så fungerade den så  oerhört bra eftersom den inte var säljande. Den var aldrig helt konkret eller tydlig – bara ett virrvarr mellan upplevda och drömda saker av vilka de upplevda nästan uteslutande var under alkoholpåverkan.

Om ni inte har läst Black Ascot så tycker jag att ni ska göra det. Det intressanta är ju egentligen att se hur bloggen får eget liv med hjälp av kommentarerna – efter ett tag känns det som att Erika Ascot existerar och sitter där uppe på Östermalm och väntar på att en riddare på vit springare ska komma och rädda henne. Och aldrig har jag varit så sugen att gå på opera.

Bilder: http://blackascot.blogspot.com

Idag GICK jag sju kilometer. Bara sådär. Sedan åt jag en halv parmesan-quesadilla. Den var gjord på fullkornstortilla så det måste ju vara nyttigt. Och parmesanen var ekologiskt. Jag har kommit på att jag hela tiden tror att mat är nyttig för att den är ekologiskt. Som att det är samma sak som smalmat. Jag köper hur mycket ost, vispgrädde, glass och choklad som helst och så sitter jag på kvällskvisten och gottar mig åt att jag äter både hälsosamt, miljövänligt och kalorisnålt. Det är ju en rejäl lögn. Det ser jag på vågen. Trots att den inte är miljövänlig.

I många fall tänker man ju kanske att amerikanerna är smarta, innovativa och liksom bäst på vad de gör. Jag menar, det finns väl en anledning till att Microsoft, Apple och Baconnaise skapades i detta land av visioner. Sedan finns ju den andra sidan – den som det brukar hånskrattas åt och tilldelas epitet som ”trailor” och ”white trash”. De amerikanerna kan vi lugnt och uppsluppet rycka på axlarna åt för vem tar radikala åsikter från den outbildade massan på allvar? Precis. Men den grupp amerikaner vi ofta glömmer bort är de välutbildade högerkristna. De som är emot abort, emot rätttighet för giftemål för alla och som anser att skapelsberättelsen är den enda evolutionslära som ska läras ut i skolorna. För det är ju precis den här gruppen som är farlig. De har makt. De har pengar. De blir lyssnade på och tagna på allvar. Synd då att deras åsikter stämmer överrens med valfri sextonhundratalsmänniska. Att de sedan gör en reklamfilm som visas överallt USA i kampen om samma rätt till äktenskap för både hetero- och homosexuella är ju bara vidrigt. Titta på klippet nedan och förfasas. Se det sedan en gång till och tänk på hur lyckligt lottad man ändå är som bor i Sverige. Se det en tredje gång och skratta åt deras dumhet och gör sedan något bra – något som motarbetar det budskap de har. Jag skrev exempelvis det här inlägget.

Smart grej: Lida av svår pollenallergi, ta en rejäl dos antihistamin, gå på yoga, somna, vakna av att personen bredvid snarkar mycket högt. Det är min dag so far.

Bloggvärlden är ju full av vidriga människor. Det vet vi alla som har läst illvilliga anonyma kommentarer på andras bloggar och emellanåt även på våra egna. Men att sno någon annas blogginlägg trodde jag var tabubelagt i bloggvärlden fram tills igår. Då läste jag roliga Hannapee:s blogg på Pause och drabbades av mild chock när hon skrev om sitt blogginlägg som blev rakt av stulet av en annan tjej. Så sjukt dåligt! Har man en dålig bloggdag får man ju scanna av världsnyheter och skvaller eller helt enkelt avstå från att skriva. Man tar bara inte en annan persons idéer och publicerar dem under sitt eget namn.

HÄR kan ni läsa om Hannapee:s upptäckt.

HÄR finns originalinlägget och HÄR finns kopian.

Av någon anledning har jag gått från att vara en typ av allätare när det gäller godis till en snobbig liten finsmakare. Jag vet inte hur det hände eller varför. Men numera kan jag bara köpa godis från pralinlösgodishyllan. Och där kostar det 179 kronor/kilot. Just nu: 25 spänn fattigare på fyra små godisbitar. Så sjukt ovärt.

Nu är det avslöjat att Evan Rachel Woods – Marilyn Mansons unga flickvän – ska spela den urgamla vampyrdrottningen av Louisiana i kommande säsong två av True Blood. (Det är här jag egentligen ska skriva något putslustigt i form av att ”hon borde redan vara in character med tanke på sin pojkvän” eller liknande). Jag hade tänkt mig Louisianas vampyrdrottning som lite äldre men jag tvivlar inte på att hon kommer att göra ett fint jobb. Till sommaren får vi vänta för att se.