Imorgon ska jag ha en liten födelsedagsfest. Inget extraordinärt – bara ett gäng vänner som kommer över på lite snittar och drinkar. Jag tänkte innan jag skickade ut inbjudningarna att nu ska jag inte överdriva det här. Tanken var att ambitionsnivån skulle ligga lite lagom låg. Men sedan tog min snittkärlek i kombination med min prestationsångest över så idag har jag köpt ingredienser till åtminstone fyra, fem olika slags snittar. Först tänkte jag nämligen köra lax och pepparrot som ett tema. Sedan blev jag sugen på lite skagen. Då insåg jag att jag hade två fiskrelaterade snittar och behövde balans. Då blev det en slags skink-färskost-ruccola-rulle. Då kom jag på att jag inte hade några vegetariska snittar. Då blev det hemlagad tomatpesto toppad med mozzarella och basilika. Och då tyckte jag att det var snålt med bara ett vegetariskt alternativ så jag köpte en fin vällagrad prästost som jag ska göra något kul med. Sedan blir det självklart också snacks vid sidan om. Drinken ska vara vårig; lime, fläder, citron, vodka. Massor av is. Något sånt. (*mycket jobb imorgon*)

Innan idag skulle jag möta min syrra vid T-centralen. När jag gick igenom spärrarna från tunnelbanan såg jag en kille som jag tyckte hade ganska cool stil. Typ halvlångt hår, lite skägg, några stora solglasögon, tunnsliten (men uppenbarligen svindyr) rutig vintageskjorta, snyggt slitna jeans och ett par möjligen Acne-liknande skor. Jag småskrattade för mig själv när jag tänkte att han såg ut som en inventarie i Lilla Baren på Riche. Sedan tittade jag igen och såg att han höll upp en skylt där det stod: ”Jag är hemlös. Hjälp mig gärna med en slant”. Då undrade jag om det är hela mediestockholm som är sjuka i huvudet och klär sig som uteliggare eller om den hemlöse mannen bara hade druckit upp alla sina sparslantar på Riche och förlorat jobbet på reklambyrån och hamnat där – så här i kristider, menar jag (fast sedan kom jag på att om han egentligen var arbetslös reklamare borde han ha skrivt en bättre payoff på sin skylt).

Andreas Kleerup – ett exempel på den stilen

Nästa mingel, lansering av Ulrika Sandströms klädkollektion. Här bjuds det på öl och snus. Hoppade snuset.

Champagne och macarons på Hugo Boss tillsammans med Elle är första anhalten denna kväll.

Jag växte upp utan några direkta kroppsissues. Det är tämligen ovanligt har jag förstått så här i efterhand. Sedan berodde det nog på att jag var smal. Inte som en liten tanig sticka, men alltid ganska slank fastän jag sällan sportade. (Kroppsissues dök upp långt senare när jag helt plötsligt erhöll extrakilo och då förstod jag plötsligt hela poängen med det).

Men i alla fall. När jag tog studenten flyttade jag till Frankrike med en av mina bästa vänner. Hon träffade en kille som en dag sa till mig: ”Åh, du måste vara simmare på hög nivå – det ser jag på dina breda axlar”. Jag hade aldrig funderat över mina axlar förut. Men hans passivt-aggressiva ”komplimang” gjorde att jag helt plötsligt tyckte att mina axlar var breda som en karls. (Obs! Jag tänkte inte på detta mer än ett par dagar men det liksom gnagde sig fast. Hatar förresten folk som ger komplimanger som förklädd kritik. Håll tyst liksom).

Så här såg jag ut när jag misstogs för simmare Under åttiotalet var jag besatt av axelvaddar kontradiktoriskt nog (för det borde ju rimligtvis inte klä mig då). Mitt favoritplagg var en vit kofta i sweatshirt-tyg med enorma svampiga axelvaddar och guldknappar. Jag bar denna kofta på alla minidiscon och såg ut som ett barn utklätt till nyrik rysk kvinna på rivieran.

Detta var en ensemble jag var mycket nöjd med, minns jag Men nu, under de senaste månaderna när Balmain-hysterin har tagit över världen så kan jag inte låta bli att börja gilla axelvaddar igen. Den här gången är jag dock inte så sugen på att köra bulliga axelvaddar utan sylvassa, spetsiga Balmain-vaddar. Men då tänker jag: hur ska jag, med mina simmaraxlar komma in i tunnelbanevagnen under rusningstrafik? Eller på bussen? Kommer jag att skada någon kortare persons syn om jag går och shoppar under en lönehelg? Kanske är det bara för mig att lägga ner drömmen om den gröna Balmain-klänningen (som i och för sig är mer uttjatad än – äh, kommer inte på något eftersom den här klänningen är den MEST uttjatade klänningen i världshistoren).

Balmainklänningen alla talar om

Jag har förut skrivit om min favoritperson historiskt sett (alltså favorit i de sammanhang som brukar kallas freakshow), nämligen Karl II av Spanien (Läs HÄR för att få en liten snabb inblick i hans liv). Han var ju orsaken till det stora krig som utbröt efter hans död -”Jakten på den spanska tronen” kan vi kalla det kriget. Drygt en halv miljon dog och det var ju ganska många om man tänker att den totala folkmängden var lägre i början av 1700-talet jämfört med nu.

I alla fall: Karl II var inavlad så det stod det härliga till. Han gick under namnet ”Karl den Vansinniga” och både såg och var vansinnig då han var resultatet av Habsburg-familjens snåla sätt att hålla tronen i familjen. De blandade med andra ord aldrig ut blodet. Alla gifte sig med sina kusiner, systerdöttrar och så vidare.

Slutligen kom Karl som lärde sig gå vid åtta års ålder, var impotent, galen, missbildad och såg ut som en gubbe redan i 30-årsåldern (make no mistake: det sistnämnda gör ju även börsmäklare men de behöver ej vara inavlade för den sakens skull).

I dagens DN finns en artikel om just Karl II av Spanien då flera genetiker har studerat hans släkt nyligen. Journalisten bakom artikeln konstaterar nyktert att vi i Sverige faktiskt ska vara glada att kungahuset här raggar upp gymtränare istället för en ”bättre lämpad” nästkusin med blått blod. Och det får man ju hålla med om. Om inte annat vore det ju pinsamt att åka utomlands och säga att man kommer från Sverige och ens nya bekantskap säger: ”Åh, det är väl där ni har en kung som lärde sig gå i tonåren och ser ut som halloween-mask?”.

 

Ibland blir jag väldigt allergisk mot hela jantesamhället. Man märker också hur tydligt och snabbt jante gled in på nätet. Om någon bloggar och råkar bli väldigt framgångsrik så ska det tyckas illa om denne person. Det hånas hit och dit och vissa verkar till och med ta i från tårna och känna hat.

Och om man nu ska ha en blogg så får man bara skriva i den om det är ”för ens egen skull”. Men herregud! Alla ni som skriver en blogg ”för er egen skull” varför skriver ni inte i valfritt ordbehandlingsprogram och sparar ner det på hårddisken? Det är ju då ni skriver för er själva. När ni lägger ut det på nätet så skriver ni för att synas. Eller förhoppningsvis för att ni vill att någon annan ska läsa era texter och kanske till och med komma med feedback. För det värsta man kan göra i jantebloggosfären är tydligen att ”skriva för att synas” eller ”söka uppmärksamhet”.

Man ska också avsky statistik. Den som nämner något om statistik ska omedelbart tryckas tillbaka ner i skorna. För ”man bloggar väl ändå inte för statistikens skull? Man skriver ju bara för sin egen skull”. Nej, alla gör inte det. Och man är inte automatisk en fin och god människa för att man struntar i statistiken (åtminstone utåt sett) eller en sämre människa för att man tar de som besöker ens blogg på allvar.

Jag älskar att skriva. Har alltid gjort det i massa olika sammanhang på nätet sedan dess begynnelse och innan det har jag kanske tjugo tjocka dagböcker och en meter högt torn av block fyllda av noveller och historier. Bloggen passar mig utmärkt som verktyg. Jag får ut texter och tycker att det är roligt när folk läser. Ännu roligare är det när folk tar sig tid att kommentera. Och oerhört glad blir jag när jag på olika statistikmätningssajter ser att besökarna ökar. Det betyder ju att fler och fler gillar mina texter. Eller om statistiken minskar betyder det ju att jag måste skärpa till mig. Det håller min kreativitet på topp och språket ständigt närvarande. Och trots att jag bloggar för min egen skull så gör jag det också för er som läser. Tre år snart, och fler på det hoppas jag.

När jag var liten var jag så in i helsike rädd för eld. Jag drömde mardrömmar om att en pyroman kom och satte fjutt på vårt hus på natten. Jag trodde även att pyroman var en dikotomi till brandkår. Vad skulle liksom brandkåren göra om inte det fanns ett yrke som pyroman? Lite som tjuv – polis-tänk om ni fattar hur jag menar.

På helgerna brukade Pappa ta med oss barn till skogen och göra upp en eld där vi grillade korv till lunch. Men efter ett tag insåg Pappa att jag fick sådan panik så skogutflykterna avslutades med att vi tog bilen hem och kokade korven. När jag började på scouterna skulle man sitta i en ring med varsin tändsticka och liksom tända den på ungen till höger om en och skicka elden vidare till ungen till vänster. Jag kunde aldrig delta i den aktiviteten

Så kom min nionde födelsedag och Mamma fick väl någon idé om att ge mig en kognitiv beteendeterapi-övning som hette duga: jag skulle bära in min födelsedagstårta med tända ljus till gästerna i vardagsrummet. Möjligen går det att se på mitt ansiktsuttryck hur mycket jag uppskattade detta tilltag. Men det är inte omöjligt att det hjälpte. Jag kan nämligen inte minnas att jag efter den där ångeststunden drömde en enda pyromandröm.

Oj! Hade helt missat Katrin Zytomierskas påstådda förstahandsinfo om att Blondinbella minsann har varit otrogen mot Storstadspojkvännen. Jag bläddrade igenom mitt rss-flöde och såg först hur Blondinbella posade på Mallorca och dementerade ryktet och snart därefter togs Katrins blogginlägg bort och ersattes av detta. Sant eller inte sant? Eller en mer relevant fråga kanske är: vem bryr sig och vem bryr sig inte? (Men i vilket fall som helst – blondinbella.se ligger nere för tillfället. Är den överbelastad, avstängd med flit eller hackad?)

Nu har jag flugit hem till Stockholm med sju kilos övervikt. Och då talar jag inte om min kroppshydda. Däremot förlorade jag säkert lite kroppsövervikt när jag manövrerade den där väskan genom hela stan. Men nu är jag här. Gillar egentligen inte snabba förändringar. På ett teoretiskt plan är det egentligen bättre för mig att åka tåg eller bil när jag ska någonstans för då hinner hjärnan med. Men i praktiken blir det såklart oerhört långtråkigt. Svårt det där.