Idag har jag fått en käcköverdos. På mitt träningspass hamnade jag nämligen med en tränare (och träningsgrupp) som bara tog i från tårna. Ni vet: pepp, pepp, pepp, tjoho, härligt att träna, kom igen hela gänget, skämteliskämt utan poäng och så vidare.

Jag är allergiskt mot käckhet. Och det är ju konstigt i sig och ett problem jag får deala med på egen hand. Egentligen är väl käckallergin en kvarleva från trumpen tonår då man avskydde alla som var scouter och dansade medan de gjorde upp eld med två flintastenar eller tvingade ihop ungdomar i vilken grupp som helst med ett hysteriskt leende på läpparna och två tummar upp. Det pinsamma för mig är väl att käckallergin aldrig har lagt sig trots att det har gått mer än ett decennium sedan jag lämnade tonåren.

Missförstå mig inte nu – jag älskar trevliga människor, sociala, roliga och glada personer. Men om man skruvar upp trevligheten några varv och lägger på en falsk yta så får man käckheten. Det är väl där problemet ligger – att jag är fullständigt okäck och ser käckhet som något falskt och förställt. Som att de käcka människorna gör sig till, andas lite hysteri och liksom tigger om att bli omtyckta. Jag förstår mig inte på den typen av beteende helt enkelt. Det är som när man blundar och försöker få sina pekfingrar att mötas med utsträckta armar. Jag och käckmänniskorna klickar inte – vi kan inte mötas.

Det var väl därför jag hoppade av scouterna när jag var 11 (eller i ärlighetens namn var det för att jag och min kusin inte stod ut en natt till i tält på något läger vi var på och bestämde gemensamt att vi helt enkelt fejkade sjukdom). Men det är faktiskt därför jag aldrig går med i föreningar (förutom mitt hat inför långa beslutfattningsprocesser – hej diktatur) eller engagerade mig i studentlivet (förutom onsdagar på Allhuset för tiokronorsöl emellanåt).

Bild: barometern.se