Om en vecka flyger vi till Rom och vi kollade in väderprognosen för en vecka framåt. 30 grader och sol stod det. Jag drabbades av pre-värme-chock. Det har varit en ganska kylig vår här i Stockholm så det kommer att bli tvära kast nu. Flipflops ska letas fram och linnen tvättas. Jag bävar en smula då min kropp tyvärr är värmeförstörd. På riktigt alltså.

2003 tillbringade jag kanske fem veckor i Sevilla och Córdoba i södra Spanien. Juni och juli. Jag visste såklart att det skulle bli varmt och att havet låg 13 mil bort men jag skulle läsa spanska och gå på fiestas, äta friterade auberginer och lära mig prata loj och släpig andalusiska. Med andra ord var jag peppad. Från lägenheten till skolan var det ungefär 30 minuters promenad och ingen buss gick direkt från dörr till dörr så det tog ungefär lika lång tid att gå som att åka kollektivt. Jag gick. Det jag inte var beredd på var att det kunde bli 45 grader varmt i Córdoba. Efter att nästan ha tuppat av på väg hem från skolan en dag stoppade jag Försäkringskassans E111-blankett i fickan. Jag tänkte att det skulle gå snabbare på akuten om de omedelbart kunde hitta mitt försäkringsnummer liksom. Dagen därpå blev det 48 grader och jag snyftade mig fram genom stan med handen hårt knuten om min försäkringsblankett. Hela den sista veckan pendlade termometrarna mellan 49 och 50 grader. I skuggan.

Det var då min kropp dog. Den liksom bara började spruta svett. Den förstod ju ingenting och satte antagligen igång en hysterisk kamp på liv och död – som att jag vore ensam och vilse i öknen och ville hjälpa mig att överleva. När jag sedan tog tåget till vår spanska by som ligger i Katalonien vid havet och temperaturen inte visade mer än 33 grader så förstod inte kroppen att den kunde avsluta sin kylningsprocess utan satte igång att paniksvettas så fort jag tog tre sammanhängande steg. Min syrra genomförde till och med ett semivetenskapligt experiment på min ryggsvett (antal sekunder det tog för paniksvett att rinna iklädd bikini i solgass). Jag fick använda svarta linnen så att säga och gråta ganska ofta i ren panik.

Efter den där sommaren har kroppen liksom aldrig riktigt återhämtat sig. Det är ju inte så illa som det var i 50-gradiga Córdoba men stora temperaturomslag kan sätta den ur spel ett par dagar. Därför ska jag enbart packa ner luftiga linnen och korta kjolar till Romresan.