Nu när juni börjar lida mot sitt slut så känner jag en slags sommarstress komma krypandes. Och samtidigt inte. Saken är den att man aldrig vill att sommaren ska ta slut. Och är man då småkass på att leva i nuet – mindfulness – carpe diem – kalla det vad ni vill så mår man bättre av att se fram emot bra saker. Alltså är maj en idealisk månad att må bra i väntan på sommarens ankomst. När sedan hela juni regnar bort ackompanjerad av apriltemperaturer så blir man lite nervös runt midsommar. Som tur är gjorde ju vädret en kovändning och dumpade Torremolinos i skallen på svenskarna vilket genast gjorde att sommarstressen lugnade ner sig. För trots att det är svårt att leva i nuet så är det betyligt lättare när man kan jobba på brännan med Harry Potter-sträckläsning och mumsa på smälta mandelkubb i solen. Eller gå i strandklänning klockan nio på kvällen. För är det inte så att dagarna känns längre när det är varmt?