Att blogga är för det mesta roligt. Annars skulle jag ju inte göra det. Men under den senaste tiden har jag försökt få den här bloggen lite mer enhetlig på så vis att jag försöker skriva om saker som intresserar mig och som ligger inom ett visst intresseområde. Jag försöker med andra ord sluta spreta något så otroligt. Problemet är att jag är nördigt intresserad av nästan allt (utom matte och naturkunskap – obs! förutom ligrar – korsningen mellan tiger och lejon). Sedan igår eftermiddag har jag skrivit och raderat inlägg som handlat om:

• pedagogik med avtramp i montessori och waldorf-lärorna med en anekdot som handlar om när jag och min syrra som barn skrev fan-fiction till Tummen-böckerna.

• hur sorg alltid manifesteras i klyschor. Om någon dör och anhöriga ska ge ett uttalande i tidningarna så säger man alltid ”hon var en god människa som gav så mycket”. Där menade jag att om jag råkar bli ihjälklubbad någonstans så vill jag att mina anhöriga säger något mindre förutsägbart. Typ: ”hon var rolig och schysst men förde ett jävla liv när hon hade pms. Men det är glömt nu.” Fast det var inte så roligt kom jag sedan på.

• de främlingsfientliga partiernas succéer i Europaparlamentet. Även där irriterar jag mig på klyschor som ”de tar våra jobb” och annat fullkomligt efterblivet som rasister gärna bygger upp sin patetiska retorik kring.

Men så tänkte jag att dessa blogginlägg inte hör hemma på den här bloggen. ”Jo, jag skriver lite om tv-serier, kriminalietet på Södermalm, pedagogik, middagsmat, Nordkoreansk diktatur, grammatik, döden och Europaparlamentet”. Snark. Jag skulle behöva en bloggcoach (obs! inte Blondinbella).