1997 släpptes boken Bridget Jones Dagbok. Det blev startskottet för böcker, tv-serier och filmer som tog på sig att definiera hur tjejer ska vara. En tjej ska göra sig av med extrakilona. En tjej ska bara för att hon är just en tjej automatiskt vara shoppingtokig. En tjej ska lägga pengar på ansiktsbehandlingar, manikyr, pedikyr och dyra krämer för att ”skämma bort sig”. Och se snygg ut givetvis. En tjejs mål är att hitta en framgångsrik, jättesnygg kille som självklart är förmögen. Men är tjejen singel så kommer tjejtidningar att ”hjälpa” dig med de bästa tipsen för att hitta en man. Men det är såklart okej att vara singel. Åtminstone så länge du hittar den där framgångsrika, förmögna snyggingen i sista kapitlet.

Jag tror att de flesta tjejer under tonåren och tidig tjugoårsålder känner sig osäkra på hur de ska vara. Antingen börjar man ”gilla mode” – kanske startar en blogg och skriver om sina nyinköpta Gina Tricot-toppar – eller så gör man tvärtom och färgar håret rött eller svart, kallar sig feminist och skiter i att raka benen. Sedan ska dessa två stå som några slags motpoler till varandra. Lite sedvanligt kvinnligt förakt sådär. Precis det där som gör att jämställdheten stannar vid kritik mot andra tjejer istället för att tillsammans kämpa för en gemensam sak.

Det sista jag vill här är att påstå att någon gör fel. Alla är vi produkter av vår tid och emellanåt är det svårt ens för den mest inbitna jämställdhetsträvare att veta hur man ska förhålla sig till all den information man som tjej blir överöst av.

För karikatyren av tjejer som har målats upp av Sex and the City, oräkneliga chic-lit-böcker, Cosmopolitan, Veckorevyn, dokusåpor, chic-flicks och tv-reklamer går ungefär ut på att:

– Man ”unnar sig” choklad ibland. Ben & Jerry tas till i soffan när man känner sig nere.

– Sedan äter man GI, LCHF, viktväktarna – ja vad som helst bara det är viktminskande på något sätt resten av veckans dagar.

-Man ska finna sin Mr Big/Mr Darcy/Drömmannen.

-Det gör man genom att se till att man är snygg, fräsch, luktar gott, epilerar oönskad hårväxt och uppför sig lite virrigt och charmigt (obs! absolut inte smart eller intellektuellt).

-Man måste älska mode och shoppingrundor. Annars har du i princip förlorat all din kvinnlighet.

-Man måste tävla med andra tjejer om en kille. Då får man också använda sig av hur fula metoder som helst då allt är tillåtet ”i krig och kärlek”.

Och nu ser vi hur stora bloggare återskapar exakt det som industrin har sagt åt tjejer att göra och vara. De mest lästa bloggarna fokuserar till stor del på shopping, mode, ”gör ditt eget hemma-spa”, mys med mörk (obs! inte ljus!) choklad och en evig jakt på skönhet med hjälp av sponsrade besök till frisör, ansiktsbehandling, manikyr och till och med botox.

Det är inte de unga tjejbloggarnas fel att de lever efter tjej-klyschan. De försöker så gott de kan att göra de saker som de tror förväntas av dem. Varken mer eller mindre. Men resultatet blir att massor av 13-14-åriga tjejer läser och blir inspirerade. Och snart har vi ännu en generation av klyschor.

Jag menar givetvis inte att man inte får bry sig om sitt utseende eller sina kläder. Det gör nog de flesta inklusive jag själv. Men när ens enda intresse är just skönhet och jakten på densamma så kan jag tycka att det är lite sorgligt. För hur mycket man än kämpar så blir man aldrig helt nöjd. Det leder obarmhärtigt nog till någon form av misslyckandekänsla och sedan tar den där jakten aldrig slut.

Om utseende skulle underordnas andra intressen är det möjligt att självkänslan flyttas till andra områden. Kanske är man duktig på att måla. Eller sy. Eller skriva. Eller föra logiska resonemang. Eller organisera och strukturera. Om man satsar på något man gillar och är lite bra på så kanske man kan utvecklas inom det området och skapa sig en egen identitet. En identitet som inte definieras utifrån snyggt nagellack eller de senaste Balmain-kopiorna.

För faktum kvarstår. En tjej som halvsvälter för att uppnå vansinniga kroppsideal, knappt kan sova på natten på grund av oro över hur pengarna ska räcka till alla de där ”måste-ha-plaggen” och lägger osunda mängder energi på att tolka en potentiell Mr Big’s senaste sms kommer aldrig orka engagera sig i frågor som berör jämställdhet. Det är ett praktiskt sätt av industrin att hålla massorna i schack. Ungefär som George Orwells 1984 fast med modebloggare som Storebror.