I huset mittemot fotbollsplanen i den lilla byn med drygt 400 invånare växte jag upp. Mamma och Pappa planterade två björkar när vi flyttade dit. En för Malin och en för Anna. De var inte högre än en halvmeter då. En gång långt efter vi flyttat därifrån tog vi bilen och körde förbi vårt gamla hus. Då var mitt träd nedhugget. Jag bodde ju inte där längre. Det andra hade kronan högt upp i skyn.

En buss varannan timme i rusningtrafik. Busshållplatsen bestod av en pinne vid en åker. Ett fält som sträckte sig bort till grannbyn. Två kilometer. På hösten, vinter, vår blåste det. Och bussen var nästan alltid sen. Man frös men man måste bort. Bort från blågula flaggor slarvigt påsydda på bomberjackärmar. Bort från ”Jävla Collin-jävel”-skrik. Bort från ”ingen förstår mig och jag förstår inte dem”. Bort från de mest trångsynta, skvallriga, småaktiga människor jag kanske någonsin skulle komma att träffa.

Så man åkte 506:an. Den tog oss in till stan. In till dem som var som oss. Förutom att de slapp dölja namnet på var de bodde. Fyra gånger om dagen åkte man 506:an. Ibland sex. 18 minuters bussresa men en helt annat värld. Borta var allsång till Ultima Thule. Borta var tjejer som vände bomberjackans foder ut och in och trodde att de besatt danstalang på skolavslutningsshowen bara för att de tillsammans brukade tjuvröka i gångtunnen borta vid kiosken. Borta var jämnåriga med streck i alla ämnen som ändå kände sig manade att berätta hur man skulle leva sitt liv.

(”Get me away from here I’m dying”. För Belle & Sebastian sa det bäst på den tiden)

            ————————————————————————–

Inspiration kommer härifrån och från låten Färjemansleden med Vapnet (med Annika Norlin på sång) som ej finns på youtube – dock en helt okej cover som ni hittar här.

Färjemansleden (text)

Hundralevan heter bussen
För hundraleva timmar
Tar det in till stan
Och nu med David bredvid mig

Vi bär lite grejer tillsammans
Vi bär likadana kläder
Bär hat och lantlig skam
Vi döljer våran lukt

Höstljus
Kastar bussens skugga
Ner mjukt över vattnet
Ner mjukt över sjön
Och över Färjmansleden

Vi byter skog mot parker
Vi byter våra bänner
Till ingenting finns kvar
Av Valla och Kastal