När jag började ettan var jag oerhört nervös. Jag kände inte så många barn i min egen ålder. I min by var jag nämligen den enda som var född -78 och den enda tjejen förutom min lillasyster. 1800-talsskolan låg i grannbyn, en tvåkilometerssträcka på spikrak landsväg mellan enorma sockerbetsfält. Men snart var vi 14 klasskamrater som spelade kula, hoppade hage och twist på rasterna.

Min fröken var vansinnigt snäll men lite sträng. Hon var en grannbys kyrkoherdes fru. Varje morgon gick hon fram till orgeln som med största sannolikhet kom från tiden skolan grundades och satte sig och började spela. Vi barn stod upp bredvid våra bänkar och sjöng ”Din klara sol går åter opp”. Efter morgonpsalmen började lektionen. Så fort någon vuxen kom in i klassrummet ställde vi oss upp och hälsade unisont: ”Godmorgon”.

Ettorna skulle lära sig läsa. Jag hade redan läst och skrivit i tre år. Min fröken samlade ihop Läsa Tyst-böckerna från både låg- och mellanstadiet och tog med mig till materialrummet. Där placerade hon en skolbänk och en stol och sa att jag gärna fick sitta här och läsa i lugn och ro så skulle hon rätta mina svar i lektionens slut. Materialrummet kändes som mitt eget lilla himmelrike och skrivuppgifterna var de allra roligaste. Jag tror jag gjorde klart sexans bok i tvåan.