När vi kom till Rom berättade kvinnan som ägde hotellet att det även pågick ett G8-möte (och något som jag och Niklas uppfattade som ”arméns tatueringsmässa” (?)). Detta innebar att staden kryllade av poliser. Det var lokalpoliser, militärpoliser med röda revärer på byxorna och stora maskingevär och det var stidsvagnsliknande fordon som körde omkring.

Vid ett par tillfällen fick jag förmånen att skymta italienska civilspanare. De uppfyllde alla mina fördomar med råge och lite därtill. I en polisbil såg jag två äldre herrar klädda som de skulle på ett bättre bröllop med mörka kostymer, stärkta vita skjortor, mörka slipsar och stora Armani-solglasögon. Hade jag vågat skulle jag ha knäppt ett foto. Några timmar senare såg jag en karl som blev skjutsad runt Piazza Navona av en vanlig poliskonstapel. Karln i förarsätet bar ljus sommarkostym, vit skjorta och en bjärt turkosfärgad slips. Håret på hans överkammade flint vajade i vinden och i munnen satt en gigantisk cigarr. Jag var hänförd av den filmiska stämningen.

Om man hade varit en kvinna i fyrtioårsåldern som gillar polis/brandmän-killtypen så hade man blivit helt tokig av de stiliga militärpoliserna som i skottsäkra västar, grova kängor, baskern på sniskan och perfekt utmejslade ansiktsdrag som tog en kaffe på stående fot med ett öga på Giro D’Italia.

Själv är jag kanske inte så mycket för polistypen (trots det jag just har skrivit) men om ni vill läsa en historia om hur jag och min syrra hamnade på dejt med spanska poliser tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget.