Här är jag och steker i Båstad. Festen är redan igång på Pepe’s men jag hänger med familjen, dricker läsk och kollar in båtar och F-kändisar.

Det känns just nu som att jag håller på med någon slags tävling i stil med ”Skåne runt med allehanda transportmedel”. Igår fick jag och min syrra skjuts till Möllevången i Malmö och tillbringade sedan kvällen med konsert, picknick och utgång – foton kommer. I dag tog vi tåget tillbaka till Helsingborg vid 13 och har nu tagit varsin snabbdusch och en lunch på stående fot och inom fem minuter sitter vi i bilen igen med destination Båstad. Det är ju den första av de numera två tennisveckorna där och det är lite av en familjetradition att åka dit då. Kanske tar vi en glass. Och kollar in vrålåk som några 20-åriga slynglar har leasat med sina föräldrars Amex för att imponera på brudar och andra killar, såklart. Det är alltid rörande när människor anstränger sig så oerhört mycket för att uppfattas på rätt sätt.

Nu ska jag slänga på mig lite smink. Sedan bär det av till Malmö för en återförening av gamla skåneindiegänget från tidigt nittiotal. Vi fem har inte träffats allihop sedan kanske 1997. Men under gymnasiet skrev vi brev, spelade in blandband till varandra, åkte till Köpenhamn på miljarder konserter ihop, sov över hos varandra och flirtade med popluggar från hela västskåne. Och nu är det dags igen – äntligen – för oss fem att ha picknick, hänga, käka och gå på Debaser. Enda skillnaden mot sist är att vi helt plötsligt kommer in överallt. Det var ett gissel när man var 16 liksom.

Bild snodd från Facebook på sötaste tvillingarna och Sandy!

Och en repris från 1994 ungefär:

Idag har jag ätit lunch med mamma och min syrra på söta lilla Olsons Skafferi på Mariagatan i Helsingborg. Eftersom jag är besatt av all italiensk mat så har jag alltid varit hemskt förtjust i denna lilla restaurang. Från början var det bara en italiensk delikatessbutik och jag minns i slutet av åttiotalet när mamma och jag brukade köpa färska tagliatelliknyten där på fredagar. Långt innan färsk pasta fanns i varje kyldisk på Ica liksom. Sedan har serveringen blivit större och större och nu är det helt enkelt en pytteliten, urmysig restaurang i ett supergammalt korsvirkeshus. Här kan ni läsa mer.

Igår kväll gick vi såklart till Helsingborgs bästa bar – PL13. Där var det som vanligt världens bästa musik (hur ofta får man dansa till Stutter med Elastica och Ladykillers med Lush när man är ute liksom?). Ungefär så här såg det ut:

Jag anstränger mig hårt för att få med Morrissey i bakgrunden.

Anna och ännu en Morrissey.

Själva baren på PL13.

Nej nu drar jag till Danmark. Min syrra ska nämligen till frisören, mina föräldrar jobbar och jag har tråkigt. Är man då i Helsingborg är det så praktiskt att man får en gratis färjebiljett av sin pappa och så promenerar man fem minuter genom shoppinggatan. Sedan når man Knutpunkten – Helsinborgs centralstation. Där tar man rulltrappan upp, får biljetten klippt och vips är man på båten till Danmark. Den tar typ 20 minuter och sedan är man inne i söta lilla Helsingör där man kan handla halvbilligt vin och romkugler exempelvis. Sedan åker man hem och minisemestern är fullbordad.

När jag gick i skolan, långt innan internet hade tagit över världen, fanns det bara ett enda sätt att visa upp sig själv: skolkatalogen. Nu för tiden kan högstadie- och gymnasiekids photoshopa och lägga upp sina mest fördelaktiga foton på sina bloggar, på Facebook, på Lunarstorm och jag vet inte var. På min tid hade vi en chans – ett klick från kameran där borta vid paraplyet med den starka lampan. Om man råkade blinka eller göra löjlig min var hela ens kommande läsår förstört.

Själv blev jag aldrig riktigt bra på något skolfoto. Men inte heller vindögd. Jag minns att jag mest tänkte i termer av att vara tacksam för att jag inte blundade och så gick jag vidare med mitt liv. (Men herregud vad sönderbläddrade katalogerna är. De användes i stor utsträckning flitigt för att hitta potentiellt snygga killar på annan skola).

Här är mina skolkatalogsfoton från sjuan fram till trean i gymnasiet (vi börjar med lite gammal permanent och kastar oss sedan rakt ner i indiegeggan via en oförklarlig hippieperoiod):

Jag är nere i Helsingborg nu efter effektiv och smidig flygresa. Älskar att flyga från Bromma istället för Arlanda. Nu har jag fått middag och efterrätt och håller på att titta i ett gäng flyttlådor som pappa tagit ner från vinden för att vi ska kolla vad vi har lust att behålla. Hittade lådan med mina outfits från sjuan och åttan. En orgie i Kelly Taylor-inspirerade plagg. Småblommigt, beige och pastell, ljusa jeans, byxkjolar. Om jag hade varit lika smal som då hade jag bara kunnat slänga på mig hela skiten och dra till F12. Så ser ju ändå alla ut om man går dit idag. Tidigt nittiotal. Herregud.

Nu är det bråda tider för mig. Har just kommit hem efter långlunch med Joanna. Först thaimat på Koh Phangan och sedan glass i solen på Nytorget. Kändisspotting: Thomas Di Leva med fru och ursött barn (undrade först vad det var för Jesusklädd familj som kom gåendes). Sedan: Sahara Hotnights. De köpte också glass.

Nu har jag varit på vinden och hämtat resväskan och ska slänga ner lite kläder och därefter bege mig till Bromma för flyg till Helsingborg. Ikväll blir det middag med mamma och pappa och sedan kommer Anna med flighten efter lagom till en liten utekväll i Sundets pärla (obs! Helsingborgs gamla smeknamn innan de bytte till ”porten till kontinenten”).

Något jag önskar att jag hade gjort är att åka till London och se Blur på en av deras återföreningsspelningar i Hyde Park. Det grämer mig. Det irriterar mig. Och jag blir mer eller mindre tårögd när jag läser Andres Lokkos hyllning i Svenska Dagbladet.