Något jag har svårt för är människor som engagerar sig i en fråga och sedan liksom går in i det nya tänket så hårt så de antar formen av en sektmedlem. Ni vet folk som delar in allt i svartvitt, inte kan se några nyanser och absolut inte tål att deras fråga kritiseras.

Exempel på detta är folk som går in för LCHF-kosten som om de är Jesu lärljungar på korståg. Herregud, det är liksom mat vi pratar om. Ät vad ni vill men tjafsa inte om specialmat på middagsbjudningar eller försök pracka på er specialkost på andra likt Jehovas vittnen i dörrposten. Folk har ju överlevt i rätt många tusen år utan att äta ostskivor med smör på, liksom.

Emellanåt ser man samma urskiljningslösa hängivenhet hos nyväckta miljöförkämpar. Ut med köttet och in med mungbönorna. Ingen tänker på sydamerikanska köttbönder och deras anställda som i förlängningen förlorar inkomst och står utblottade på Pampas. Vem vet, om hela västvärlden slutar äta kött eller drar ner på konsumtionen ordentligt kanske det blir massarbetslöshet och i länder som vacklar på gränsen mellan U- och I-land kan en sådan sak leda till uppror och värsta fall köttrevolution.

Eller hysterin kring återvinning. Jag såg en lastbil som tömde varenda glas och kartongbit i en enda röra i utrymmet bak i bilen. Betyder det att färgat och ofärgat glas bara är en grej för att få oss att känna oss lite bättre under tiden vi står där med våra kassar och ”återvinner”? Jag återvinner glas. Men mjölkpaket åker rakt i soporna. Och jag orkar inte få en uppläxning av folk för det.

Missförstå mig inte – engagemang är självklart bra. Men även de mest engagerade måste emellanåt försöka se världen som lite grådaskig. Allt är inte rätt eller fel. Ibland är det både och. Eller varken eller.