Om exakt fem minuter anländer syster nummer tre till den spanska byn. Hon ringde från grannbyn och kuskade fram på en buss. Alltså börjar vi samlas på allvar här i Spanien. Kvällen har dedikerats åt vår barndomsvän som har renoverat klart sitt trevåningshus och eftersom vi inte har sett det utan byggdamm och livsfarliga trappor åkte min familj dit på fördrink. Massor av cava, musslor och snacks med husesyn. En takterrass med loungemöbler och utsikt över exakt hela Medelhavet skulle jag inte heller tacka nej till. Eftersom han har i runda slängar tre, fyra gästrum tänkte jag slagga där en natt innan jag beger mig mot Barcelona den 17:e. Med andra ord: livet är fint.

Jag skulle inte vilja påstå att mitt ”ett foto i timmen”-projekt har gått särskilt bra än så länge. Har tagit noll kort. Men nu ska det bli ändring på det. Här i byn har vi det bra. Vi solar vid poolen, jag simmar dödligt tråkiga 40 längder och läser böcker. I går gick jag och min syrra Anna och tog oss ett glas rosé innan maten. Det kostade 2 euro och stället var dessutom hippt. Stockholm borde lära sig något från den typen av prissättning.

Sedan gick vi till favorititalienaren som bara har en negativ detalj: ägarinnar-nazin. Hon är exakt som Seinfelds Soup nazi och man måste liksom beställa i rätt ordning och inte komma på tanken att be om vattenglas när man har fått ett vinglas – ett glas räcker mer än nog. Men vi har sedan det öppnade 2003 finslipat vår givakt och numera går det friktionsfritt att få sig en tallrik pasta med skaldjur. Efter maten gick vi till de fina barerna nere i marinan och drack Caipifresa – en Caipirinha med massor av jordgubbar. Sedan tillkom den lite tråkiga detaljen att vi var tvungna att gå hem vilket är ungefär tre kilometer. Som tur är går man längs vattnet hela vägen så i kombination med ofrivillig motion gick det också.

Nu har jag precis tagit en fika i Xiringuiton (strandbaren/kiosken) med gamla killgänget. Det är den typen av byafolk som man har känt i 16-26 år ungefär. Nu sitter jag mellan stranden och mitt hus och surfar på ett av favoritbarernas loungeterrass och kikar upp mot bergen. Ikväll ska vi på lyxrestaurang med våra föräldrar. Tyvärr får man nästan alltid salmonella när man har varit där vilket på något sätt motsäger prefixet ”lyx”. Men god mat är det. Vet redan att jag kommer att beställa kataloniens paradrätt Zarzuela (eller Suquet som den också kallas – recept här) med marulk, havskräftor, musslor och jätteräkor som har sjudit i en sås baserad på vitlök, persilja, tomater, olivolja och vitt vin. Ibland ligger några skivor potatis i botten på karotten och man har tur.

Nu är det så fantastiskt att ett av våra favorithak som ligger runt hörnet från vårt nya hus råkar ha gratis wifi. Detta innebär att jag slipper vandra i tre kilometer till irakiern och hans vansinniga excuse för ett internetcafé. Nu sitter jag istället i lounge-aktiga möbler, dricker en Coronita med lime och bloggar utan att dö av svett/svettlukt från andra/omoderna datorer/sjuttiotalskontorsinredning.

Idag har jag solat i brassestol vid vår faktiskt ganska enorma pool. Simmade sedan 43 längder. Vet ej varför siffran blev så udda men nöjd var jag. Därefter tog vi bilen från Katalonien och åkte in i Communidad Valenciana till en lite större by där de har ett gigantiskt Carrefour (matbutik). Där handlade vi bara en hel kundvagn full med mat. Sedan middag och nu är jag och Anna här. En femtonåring med plastdiamant i örat försöker flirta med min syrra. Hon verkar konstigt nog ointresserad.

Jag funderar på att köra en ”ett foto i timmen” här någon dag framöver och lägga upp på bloggen så alla kan få tillfälle att följa mitt dödligt intressanta byliv för en dag. Dock kommer det inte att bjudas på foton på mig i bikini. Bara så ni vet.

Nu är jag framme i den lilla spanska byn. Jag och min syrra sitter på ett av de lite hippare ställena och tar ett glas rosé innan maten och passar på att interneta lite. Upptäckte att vi hade en 70 m2 stor takterrass ovanpå den gigantiska vanliga terrassen. Skoja i min doja att det blir grillfest där mången gång. Nu ska vi leta bekanta ansikten (har hittills bara sett en 70-årig tant med hund som jag känner igen) och antagligen ta oss ett glas vin på indiestället lite senare. Härligt värre, om det inte framgick i tidigare meningar.

Jag reser med trasigt pass men missade den lilla detaljen att Tjeckien inte är med i Schengen. Jag trodde att det räckte med EU för att resa på vanligt id. Incheckningsdamen bara: vi får hålla tummarna att de inte tittar så noga i Prag. Själv känner jag mig som potentiell Tom Hanks i The Terminal.

Gott folk, kolla in tidpunkten jag publicerar detta inlägg. Jag är redan fullt påklädd och frukostäten. Man skulle kunna säga att månen visserligen har vandrat sin tysta ban men jag är övertygad om att det bara är Tomten som är vaken. Och i sanningens namn är jag så trött så jag vet inte om det är jag som är Tomten. Skulle inte ens reagera om jag vid incheckningen blev tilldelad namnet Tomten Collin, liksom. Men nu kör vi! Drygt två veckors bysemester. Bloggen kommer att uppdateras på viss halvfart då jag måste gå över en del spanska stockar och stenar för att nå ett igensvettat internetcafé som förutom datorutrustningen (well, den också) ser ut som hämtat från sjuttiotalets kontorslandskap i Irak. Men tyst blir det inte. Ha det fint tills dess!

Har kanske tio kilos övervikt i resväskan nu. Försöker plocka bort de saker som väger mest. Det har under en timme stått mellan ett par knallröda kilklacksfestskor och joggingskorna där de förstnämnda åkte ur. Tänkte behålla visionen om joggingturer längs havet om tidiga kvällar ett tag till. Nu blir det flipflop varenda utekväll i stället. Tur att den spanska byn inte är Marbella beach club utan snarare en bortglömd håla med ett gäng övervintrade indiepopare. Plockade även ur den enda bok som var av viktig karaktär och behöll all skönlitteratur.

Nu är jag så stressad så det ryker ur öronen. Pre-rese-ångest är kanske min vanligaste och jobbigaste ångest. Helt omöjlig att få bort förrän man är framme. Nu sitter jag med spanska tidtabeller till bytåg, och bybussar och funderar på hur jag ska undvika att fastna i Barcelona i tre timmar med en gigantisk väska. Och på tal om att komma fram (inser att jag ska befinna mig på resande fot i tolv och en halv timme imorgon) så fick jag just beskedet om att vi på tisdag ska ta motorbåten över bukten och äta lunch på restaurangen som är byggd på pålar rakt i vattnet. Där får man bygdens bästa paella och det råkar vara ett av mina favorithak. *Älskar ställen som är svåra att nå så man får anstränga sig lite att komma dit*

Jag och Anna lämnar den spanska byn bakom oss med vår tredje syster Mia vid båtratten för sedvanlig paellalunch på restaurangen mitt i havet.

Så här ser det ut när man kommer fram

Här är förresten ett foto på mig i Visby. Jag har inte ens hunnit/orkat lägga över mina foton på datorn. Jag var inte så effektiv rent fotomässigt; tog liksom ett foto i Visby, sedan inget på ungefär två dagar och därefter sextiotre stycken på en rauk. Inte världshistoriens roligaste photostream liksom. Det här fotot har däremot Niklas tagit. Han har en så bra kamera så att man antingen blir jättebra eller Orc-ful då alla skavanker syns. Har man solglasögon kommer man alltid undan.

Jag gör nu en av de värsta grejerna jag vet: packar för en längre resa. Jag hatar visserligen att packa för kortare resor också då jag har någon form av tvångsmässigt behov att alltid lägga i för mycket men samtidigt fel saker. Nu har jag minskat bokvikten från tre kilo till två och ett halvt. Det är med andra ord en mindre bokhylla i väskan. Det enda jag vill nu är att vara framme. Det finns i princip inget jag avskyr mer än att just resa. När jag väl är på plats är jag otroligt nöjd men processen att packa-släpa väskor-ta sig till flygplats-vänta på plan-flyga-vänta på väska-ta tåg släpandes på väskor-byta tåg i 34-gradig hetta bland tusentals människor-åka nytt tåg i två och en halv timme-bli hämtad på stationen tre mil bort-åka bil till spanska byn är mig övermäktig. Vill bara kunna knäppa med fingrarna så skulle både jag och mitt bagage stå utanför ytterdörren. Ge det trehundra år så kan man säkert det. Tills dess: lida.

Min allra sista utekväll i sommarstockholm dedikerades, liksom de senaste helgerna, till Trädgården under bron. Till att börja med är det ett alldeles fantastiskt ställe; ruffigt uppbyggt under den industristämplade Skanstullsbron, semifestivalkänsla men med tydliga toner av Berlin, Brooklyn och eventuellt ett franskt rave från 1996 (på ett bra sätt). Sedan råkar de för det allra mesta spela fantastisk musik, ha ett kilentel som ser ut som de spelar trummor i ett indieband och billig öl. Helt enkelt allt vad man letar efter. Denna kväll blev en tidig sådan då jag råkar ha massor att göra imorgon inför spanienresan, men inte sämre för det. Drack några öl med Mia och Rebecca, skvallrade och och pratade internet i vanlig ordning.