När jag bodde i korridor så fanns det en kille i samma hus som såg ut som han pluggade systemvetenskap på KTH. När han storhandlade tog han alltid cykeln. Och då pratar jag inte om en vanlig cykel. Nej, han kom alltid cyklande med Konsumkassarna på sin ENhjuling. Jag hade känt mig mer tillfreds om han hade varit en sådan där nycirkuskille som slukade eld på lördagarna med sina dreadsprydda gycklarkompisar och strövade omkring barfota iklädd reggaebyxor med en joint i mungipan när våren anlände.

Han var i alla fall härlig på sitt sätt.

Här inne i stan ser man inte så många KTH-akrobater. Däremot såg jag just en acneklädd söderhipster som i godan ro rullade på sin longboard längs gatan med två Ica-kassar i händerna.

Bättre än inget, tänker jag.

Lycka är att ha äpple-kanel-smulpaj och färdig vaniljsås hemma. Bara slänga i pajgrejerna i en form, in i ugnen och hälla på vaniljsås. Minimalt med jobb och gott i magen.

Jag känner att jag har varit en värdelös bloggare de senaste veckorna. Men jag har så mycket att göra. Springer runt som en hamster i det där klassiska hjulet och nosar upp artiklar. Idag: Eldsjälsmässan på Fryshuset. Åt pasta och kollade på den tredje värsta gängmedlemmen i Boston. Han ba: ”so I stabbed so many people, yeah that’s what I did – stabbed here and there and then I went to prison for 14 years and changed my life”. Jag höll mig på fem meters avstånd.

Sedan är det hippa popband som ska intervjuas och jag vet inte ens på vilket språk det ska göras. Och jag ska webbpublicera som en tok imorgon. Hela dagen. Och gå på seminarium. Och kanske Nöjesguidens smygis på kvällen om jag inte har kollapsat av trötthet vid det laget.

Sedan ska jag laga middag till hela min familj på fredag. Ni får korv med bröd typ. Nej, det blir köttgryta.

Så bloggen blir lidande i form av den här typen av uppdateringar. Stackars blogg.

Här går man och köper nya kläder och håller på. Sedan kommer man hem och inser att allt man redan har i garderoben plus det som ligger i kassarna är svart. Absolut inga andra färger. Lägg sedan till svart höstkappa, svart skinnjacka, fyra svarta koftor i olika modeller och två par svarta högklackade höstboots. Så har man betydligt fler än fyra nyanser av svart. Vad är det för fel på mig?

Mina senaste inköp (plus denna då – tryck bort reklamen i högra hörnet)

Vad tycker vi om Britney Spears nya singel 3? Det är Max Martin som ligger bakom soundet. Jag tycker den är lite tjatig men versen som dyker upp vid 0.28 första gången är ganska snygg. Refrängen: not so much. Men Britney är ju alltid Britney och hade jag besökt klubbar som spelade 3 så hade jag släppt min väska i mitten av tjejringen och börjat dansa.

Men nu spelas aldrig Britney på mina hak så då finns det ju inte så mycket att tillägga.

Jag är sugen på lite ny och fräsch vampire-lit. Nu har jag hängt upp mig på boken Släktet (The Strain) skriven av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Så här lyder de första raderna av baksidetexten:

De har alltid funnits bland oss – vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen.

Släktet är den första delen av tre och finns endast tillgänglig i inbunden form än så länge. Jag hyser ju lite aversion mot tunga böcker då de är besvärligare att ta med sig på tunnelbanan och läsa i sängen.

Men trots det: hur kan man motstå en bok som lovar vampyrer och världens undergång (mina två favoritgenrer någonsin) på fyra rader?

Läs en recension av Släktet på Bokhora här.

Har suttit i två dagar konstant för att knäcka en idé om ett reportage jag ska göra. Två dagar. Och inte ett enda ämne fungerade med tanke på tidsramar, avstånd eller längd. Och så kom jag på det för tre minuter sedan. Bara sådär. Och så vitt jag förstår behöver jag varken wallraffa utklädd till huligannazist eller dra till Afghanistan och köra burkagrejen. Jag kan bara vara helt vanlig och göra hela jobbet i Stockholm. Tack hjärna för att du levererar!

Idag är en dag då jag skulle göra alldeles extremt mycket. Istället sitter jag med tredubbla koftor som en friluftspecialist som klär sig i ”lager på lager” och huttrar med en alldeles episk huvudvärk. Jag poppar huvudvärkstabletter, sätter på mig kofta nummer fyra och tittar i stället på tv-klippen på alla bloggare som är nominerade i Veckorevyn Blog Awards. Kul att se bloggare man följt länge prata liksom. Helt annan röst och dialekt än vad man hade tänkt. Se själva: Knivlisa och Jennie Hammar.

Ni vet att jag är oerhört förtjust i Magdalena Ribbing. Idag fick hon den här frågan:

”Jag har ett problem som diskuterats av mig och tre kollegor på jobbet från och till det senaste året. Det är så att vi är några som har gemensamt fika på eftermiddagen. En tjej som är med i denna grupp är så till den milda grad överviktig att det blir osmakligt att se henne trycka i sig bullar och bakelser. Givetvis främst för att hon själv mår dåligt av det.
 
Men kan vi, av omtanke, utesluta henne ur fikagruppen? Man kan väl säga som så att vi är hälften på var sida i denna diskussion och vi upplever att vi hamnat i ett dödläge. Ingen gör något och vi fortsätter att göda denna flicka! Var går gränsen för hur omtänksam man skall vara?”

Alltså, ännu en gång: hur störda är vanligt folk egentligen? Magdalena Ribbing ifrågasätter givetvis huruvida brevskrivaren skämtar. Själv är jag övertygad om att det på riktigt finns sådana människor där ute. Ni vet de där personerna som bara MÅSTE hitta något fel på kollegor, bekanta, vem som helst för att få LITE bättre självkänsla för stunden själva. ”Åh, hon är så tjock, tur att jag är smalare för då är jag bättre”. Ni vet de som måste jämföra sig med andra och tror att ens eget värde ligger där.

Problemet är väl när de där vansinniga tankarna blir till ord som sedan uppenbarligen leder till vuxenmobbning. För hur sjukt skulle det inte vara om man blev utesluten ur en fikagrupp för att ens kollegor tyckte att man åt för många bullar och var för tjock.

Jag blir också äcklad när jag läser det där brevet – men inte av kakmonstret utan av brevskrivarmonstret.

Jag tyckte det var ovanligt ljust på min gata och kikade ut genom fönstret. Då såg jag att det pågår en filminspelning på balkongerna ett par hus bort. Stora lastbilar fyllda med tusen sladdar och manicker står parkerade innanför en avspärrning och en enorm vit duk sitter uppspänd tillsammans med jättestarka strålkastare. Ett gäng kamerakillar står på en balkong och en ensam kille står på balkongen bredvid. *vill veta vad som filmas*