Just nu: gigantisk polisutryckning på min lilla gata. Två piketbussar, alla blåljus påslagna, handklovar på brottslingar och ett mingelparty av poliser. *smygtittar genom fönstret*

När jag var liten var mina föräldrar väldigt restriktiva med tv-tittande. Nu fanns det väl inte fler än två svenska och två danska kanaler, men ändå. Deras mission in life var att utesluta läskiga filmer och tv-serier. Till exempel fick jag inte se V. När jag då och då råkar se repriserna nu kan jag såklart inte förstå dess storhet. Men tid sätter sina spår – det har vi ju diskuterat förut.

För en halvtimme sedan diskuterade jag Twin Peaks med Pappa – en serie som jag avgudade men som förbjöds av personer under 35 år i det Collinska hushållet när Killer Bob dök upp i rutan.

Jag: Men jag fattar inte hur ni bara kunde säga stopp, sådär mitt i serien.

Pappa: Fast den där serien var ju vansinnig!

Jag: Jag tyckte den var cool.

Pappa: Men man begrep ju ingenting.

Jag: Det var väl det som var poängen. Eller hur ska jag veta, jag fick ju aldrig se klart den….

Pappa: Fast hur ska man förklara den där serien för skrämda barn som drömmer mardrömmar när man inte begriper den själv?

Jag: I get your point.

Så oerhört pedagogiskt! I vår familj var tydligen dealen att om man kan förklara och diskutera en läskig film så kunde man få se den men om den var lika konstig som Twin Peaks så blev det förbudsdags.

Om man ska skrämma skiten ur min syrra Anna så sätter man bara på Twin Peaks-soundtracket. Hon dör fortfarande.