Herregud, jag hade glömt hur mycket jag älskar Gossip Girl. Nu har jag gått tillbaka till tv-sända avsnitt från nedladdning via streaming (hatar att streama så det blir liksom aldrig av). Jag är så exalterad av tredje säsongsstarten så jag sitter och skrattar åt dåliga skämt om Eat, Pray, Love, Google Alert och Christiano Ronaldo. Alla är så snygga, har sådana fantastiska kläder och pratar så snabbt. Det måste vara den bästa ungdomsserien sedan (här uppstod en paus för eftertanke) – nej, den bästa ungdomsserien någonsin!

Jag hyser sådana ambivalenta känslor inför skräckfilmer. Å ena sidan dör jag av skräck men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Efter Blair Wich Project kunde jag inte sova på en vecka. Och nu kommer en ny film med låg budget men som har fått enastående betyg – Paranormal Activity. Enligt uppgift är hela USA livrädda nu. Jag är ju fascinerad av hela paranormla aktiviteter-grejen men jag vet inte om jag skulle klara se den här filmen. När jag såg trailern började jag på allvar gråta av skräck. Det kom alltså tårar! Tänk då en hel film i samma anda.

Ta en titt på trailern och se om ni klarar det:

Lördagkvällen började med film, thaimat och vin. Sedan drog jag och min syrra Anna till Café Opera och Blog awards en snabbis där det vimlade av snygga artonåriga bloggtjejer i trettiocentimetersklackar och svarta klänningar. Därefter mötte vi upp killkompisar på Nada på Södermalm. Sedan fick jag linka hem till Skanstull med onda fötter. Men trots det en härlig kväll.

Iklädd ”klänningen” från New York (jag väljer att låta den omnämnas som topp på grund av kortheten), lackleggings och blomklämma från Barcelona.

Jag såg Tjenare kungen på tv ikväll – bara fyra år försent. Och jag kan inte släppa den. Har gått runt hela kvällen på stockholmsutelivsturnén och bara nynnat åttiotalshits för mig själv. Älska filmer som handlar om musik. Och då bra musik. Jag har läst krönikor och blogg signerade Cissi Wallin tidigare och gillat det – men nu älskar jag henne!

Kvällens soundtrack:

En grej som jag alltid har varit avundsjuk på är Hollands storlek och läge. Missförstå mig inte – jag är inte det minsta sugen på Holland på något annat sätt än dess läge och storlek – lite som när man går på lägenhetsvisning och faller för planritningen och gatuadressen men inte för inredningen eller de som bor där.

För problemet med Sverige är att nio miljoner personer bor på en gigantisk yta i närheten av Nordpolen. Jag som kommer från Skåne men bor i Stockholm sedan ungefär 11 år tillbaka måste punga ut svindyra pengar för tågbiljetter vars restid aldrig understiger fem och en halv timme. Sedan behöver vi väl inte ens nämna vinterhalvårets väderångest.

Titta här på vad som vore suveränt om Sverige fick byta plats med Holland:

– Lagom storlek för 9 miljoner personer – vi skulle kunna få storstäder på riktigt men ändå ha en ordentlig kustremsa.

– Superbilliga tågbiljetter och extremt kort restid för att hälsa på alla man vill (jag har hört att studenter i Holland åker gratis på tågen – de får välja antingen gratis tåg på helgen eller på vardagarna).

– Ligger på kontinenten – nära till London, Paris, Berlin, ja allt!

– Våren kommer tidigare och vintern är mildare.

Det finns dock en nackdel:

– Om en armageddonvåg skulle komma svepande är vi de första som går under. Med andra ord: stor risk för att landet sjunker. Men det kan det ju vara värt.

Min kille har redan två avancerade cyklar. De är så proffsiga så de absolut inte kan stå i en källare eller på vinden på grund av försäkringsvärde och sådant. Därför delar vi lägenhet med dessa cyklar.

Jag har alltid sagt att om en ny cykel ska köpas är det på bekonstnad av mig. Bor man trångt måste man tänka lite ”sist in – först ut” eller liknande. Alltså: ny cykel – ingen flickvän.

Idag köpte min kille trots det en tredje cykel. Hur ställer man sig då? Börjar packa sina trasor i en väska och leta ”rum för uthyrning” på Blocket?

(Fast nu uppfattade jag ett telefonsamtal han har med någon och nämnde något om ”den kan ju stå på vinden med det är extrema låset”.

Puh!

En anledning till varför jag är så fruktansvärt osugen på att skaffa barn, kanske någonsin, är ”vanligt folk” som ska komma och förklara för en hur man bäst uppfostrar ungen och sedan komma med ”välmenande” råd vilket bara är förklädd kritik i någon slags passiv aggressiv anda.

Läs det här hos Alex Schulman och förstå vad jag menar.

Den här kvällen har tillbringats på Södermalm. Först mötte jag och mina systrar upp vår härlige vän Tobbe och hela hans gäng för lite öl. Tobbe råkar bo i Georgien och gör extremt många fina saker för demokrati och sådana saker iklädd skottsäker väst och bepansrat fordon. Själv bloggar man och intervjuar indiepoppare. Det sorgliga i det är att vi en gång läste internationella relationer ihop på universitetet och tänkte lite på det där att ”förändra världen”. Och det uppfyller vi på lite olika sätt så att säga.

Därefter gick jag och syrrorna till Snotty på Skånegatan och lyssnade på indiepop och drack öl.

Och på söndag drar Tobbe tillbaka till Kaukasus och hjälper bybor, skriver rapporter för EU och ”gör gott” medan jag kavlar upp ärmarna för lite modeintervjuer.

Det roliga: I love my life ändå.

Har ni tänkt på det där med stavning och smarta, duktiga bloggare/twittrare/facebookare? Alla människor råkar ju ibland stava fel i en bloggkommentar eftersom man ofta skriver snabbt och klickar ”send”. Det roliga är ju hur ängsligt det blir när bloggaren inser att den har stavat exempelvis ”fredagkväll” ”freddagkväll”. Då dyker det i princip alltid upp en rättningskommentar författad av felstavaren: ”Jag menade såklart fredagkväll”.

Det roliga är ju att man såklart förstår att kommentaren är skriven i all hast och att författaren vet hur ordet stavas. Men ändå kan man inte låta bli.

Och själv mår jag fortfarande dåligt för att jag i april skrev något om gruppen The Knife på Twitter och råkade stava det ”The Knives”. Och detta är på fullt allvar.