Jag har börjat titta på Supernatural – en tv-serie som borde tilltala mig på så många plan. Det är allehanda monster/spöken/creatures of the dark (som jag och min syrra Mia brukar kalla dessa härliga ting), road trips, ”humor” och ”snygga” killar.

Men än så länge känner jag… ingenting.

Jag gillar i och för sig grejen att köra hela vägen på creatures of the dark-grejen – liksom strunta i att det kan uppfattas som löjligt, överdrivet och overkligt. Det framkallar samma känsla om min all time favourite-serie Buffy gör.

Däremot är huvudrollsinnehavarna – de två bröderna som jagar onda varelser som mission i livet – ganska träiga och intetsägande. Det är mycket ”hö hö-humor” som jag verkligen avskyr – sådan där amerikanskt grabbig med icke-smarta oneliners.

Tjejerna i serien är (än så länge) reducerade till små våp som behöver skyddas, räddas och tas hand om. Och eventuellt får de en kyss innan bröderna kör iväg med bilen mot nästa äventyr.

Det som lockar mig med hela sci-fi-genren är tuffa brudar (tänk ovan nämnda Buffy, X-Mens coola tjejer eller Princess Leia i Star Wars). Det är så uppfriskande för den kvinnliga folkhälsan med tjejer som räddar världen lika bra som killar.

Så tuffa tjejer och smart humor är det som kommer att få mig att titta vidare på Supernatural. Jag ger den säsong ett. Sedan får vi se.

Det snöar ordentligt här på Södermalm. Inte så det lägger sig men det faller så att säga. Nu börjar alltså perioden när man måste vara fulast på planeten för att överleva. Inga fler frisyrer då man måste ha mössa, inga höga klackar för man måste ha varma skor så man inte halkar och bryter lårbenshalsen, inga heta toppar för man måste ändå lägga till en stor och varm kofta.

(Fast vem försöker jag lura? Den enda gången jag ser ut som jag ger intryck av i texten ovan är ju när jag ska gå ut).

Jag undrade vad som pågick exakt under vårt vardagsrumsfönster precis och tittade ut. Där stod ett stort gäng i hiphopaktiga kläder liksom uppställda lite snyggt på gatan. Jag trodde först det var ett förortsgäng som poserade men insåg snart att det var de här två regissör/musiker-tvillingarna som spelade in någon typ av musikvideo med antagligen resten av Hoffmaestro. Det hördes åtminstone lite musik från en pytteliten bandspelare och två killar rappade in i en kamera med yviga handmoves medan resten av gänget gungade lite lojt och en kanske treårig unge dansade hiphopdans.

Bara på min gata gott folk, bara på min gata.

Några andra exempel på vad som händer på min gata:

Filminspelning

Bortsprungna harar

Bovar som snor dyra saker rakt framför ögonen på en

Stockholms mesta kissgata

Polisuttryckningar (obs! händer ungefär en gång i veckan)

En grej jag tycker är lite pinsamt: vilken typ av engelsk dialekt man ska använda sig av när man ska göra en intervju på just det språket. Eftersom jag varken bott i Storbritannien eller USA så har det blivit så att jag talar amerikansk engelska med folk från USA och brittisk med britter (och pidgin-engelska med spanjorer och fransmän). Jag anpassar mig liksom. Men mest amerikansk engelska blir det.

Idag ska jag intervjua ett gäng britter. *funderar på att skoja till det med australiensisk engelska* *eller indisk dialekt*

Man undrar ju lite hur det står till med ens hjärna när man sätter alla rätt på det här testet om kändisbarn. Jag har ovanligt gott minne när det gäller onödig kunskap. Och vem vet när onödig kunskap helt plötsligt kan vara skillnaden mellan liv och död? (När jag står öga mot öga med en yxmördare som skriker: ”om du inte säger namnet på Nicole Richies förstfödda barn – med ALLA förnamn så hugger jag dig mitt itu”. Till exempel i sådana fall.)

(Harlow Winter Kate Madden heter den förstfödda för övrigt)

Mycket kan man säga om Madonna men att klaga på hennes känsla för kolonial klädstil när hon utför lite hederligt välgörenhetsarbete i Postkoloniala Malawi i torsdags blir svårt. Man behöver bara gissa en enda gång för att komma fram till att hon har Karen Blixen som stilförebild.

Var det någon som såg Kanal 5:s nya satsning Ullared igår kväll? Jag gjorde det. Och blir kanske aldrig densamma igen.

Mina erfarenheter av Ullared består av följande:

1. I byn jag växte upp åkte alla en eller två gånger om året till Ullared för att handla upp sig på exakt allt. Det innebar en orgie i fula täckjackor på skolgården och plåttriga presenter på barnkalas.

2. Förra sommaren när jag och min kille gjorde en Sverige-roadtrip såg vi skylten ”Ullared” när vi var på väg mot Varberg och svängde av på skoj för att se vad som var så speciellt med stället. Vi möttes av campare, minitåg fulla med med (fulla och tjocka) människor, en butik fylld med väldigt mycket värdelöst (minns att jag fyndade en tandkräm, ett paket tops och ett hårspray) och en parkering som kändes lika stor som femton fotbollsplaner.

Tv-programmet Ullared fick mig att mentalt återförenas med den där typen av personer som våra kanske minst härliga grannar var i min gamla by. Och det är inte direkt en sådan återförening som tv-programmet Spårlöst brukar kännetecknas av, om vi säger så.

Annars var ju den där alkoholiserade tältkarln’ absurd. Hälla en hel flaska tändvätska på grillen, liksom. Och den blonda Kicki Danielsson-bögen. Bara för att man är med på tv en gång blir man inte ”känd”, ville man säga till honom men samtidigt vill man ju inte krossa någons hjärta på det viset.

Och karln som jobbade på lagret! Till att börja med: kan man leva sitt liv mer långsamt? Hans arbetstakt var sämre än min 91-åriga Morfars. Men samtidigt var det ett utmärkt raggningsdrag av lagerkillen då jag lovar att Kanal 5 kommer att bli bombarderade av brev och mail från trånande kvinnor ute i landet som bara: ”han har fast jobb, ett fint hus, en härlig bil och verkar snäll”. Och det stämmer ju. Kan bönder som söker fru i tv få en massa brev så lär det inte dröja länge innan lagerkillen har en kvinna som ordnar bjudningar i hans finrum.

Annars tänker jag bara ”det finns andra ställen att fira semester än på ett lågprisvarushus”. Men sedan är det kanske bara jag som är ”lite konstig” som resonerar så.

Något jag älskar är människor som kan argumentera för sin sak på ett klokt, självklart och kvickt sätt. Sådana som inte blir upprörda, börjar skrika eller skriker ”Du då!” när argumenten tryter.

Idag är jag imponerad av Aftonbladetkrönikören Lisa Magnusson. Hon fullkomligt smular sönder motståndarnas argument med smartare, roligare, självklarare och bättre argument i frågan om motionen mot slöjförbud.

Det är ett rent nöje att läsa.

Annars tycker jag ofta att folk bara sitter och pratar i cirklar om sina sedan länge inövade argument – men Lisa gör liksom aldrig det. När man tror att NU åker hon dit så leverar hon en ny supersmart tanke som gör att hela diskussionen roterar ytterligare ett varv.

Läs krönikan här.

Läs det uppföljande blogginlägget här där hon på ett briljant vis ställer Kents nya singel mot slöjförbud.

Och läs här hennes svar till Centerpartisten.

Jag är just hemkommen från söndagsmatiné med Popjunkien. Popkultursnördar med förkärlek till indiepop som vi är föll valet på 500 Days of Summer.

Det var en småtrevlig film. Inte så att man blev djupt berörd men samtidigt satt man inte och hoppades på eftertexterna heller.

Mitt problem med filmen stavas dock Zooey Deschanel. Hennes karaktär Summer var så oerhört osympatisk, tillgjord och klyschig. Jag har så svårt för ”den virriga och charmiga indietjejen” överhuvudtaget. Det känns lika konstruerat som alla andra ideal (om inte värre – tänk den outhärdliga Amelie från Montmartre och folk som försöker vara som henne). Dessutom tycker jag inte att Zooey Deschanel förmedlar någon som helst värme eller charm till sin tanklösa och ganska otrevliga karaktär, ni vet som Cameron Diaz gjorde i början av sin karriär exempelvis.

Det positiva med filmen var dock Joseph Gordon-Levitt snälla men lite bortkomna karaktär – ni vet en sådan person som tror att själsfränder är sådana som har exakt samma musiksmak som en själv utan en tanke på hur personligheterna fungerar ihop.

En bonus: min all time favourite Matthew Gray Gubler (som tyvärr spelade Dr. Spencer Reid ännu en gång i fel kontext).

Jag orkar inte läsa ett enda ”surpla” till. Det är som att det felstavade ordet ”surpla” har tagit över hela Sverige. Överallt läser jag om folk som ”surplar” Champagne, ”surplar” skaldjur och soppa och jag vet inte vad.

Det heter sörpla. Oavsett om man tycker att Ö är en ful bokstav eller ej.