Igår gjorde jag en intervju med Brett Anderson – sångaren i det nedlagda men legendariska bandet Suede. 1993 när jag var 15 och min syrra var 13 släpptes Suedes första skiva och vi lämnade postpunk, depprock och allt annat bakom oss för den brittiska indiemusiken.

Frontmannen Brett var det absolut coolaste som gick runt i ett par Dr. Martens på den där tiden. Han hade lång, mörk snedlugg som hängde över ena ögat, uppträdde med ovanligt androgyna maneer som inte setts till sedan Bowies storhetstid och skrev låtar som talade till varenda tonåring med glitter från hobbyaffär fastklistrat under ögonen.

På min sjuttonårsdag spelade Suede på Olympen i Lund och jag och min syster mötte upp våra indievapendragarsystrar Madeleine, Susanne och Sandy från Malmö fem timmar innan konserten började. Vi köade och peppade. Sedan dog vi av lycka under konserten.

Efter spelningen var slut stod jag och min syrra och väntade på våra föräldrar som skulle hämta oss i bil. Detta var innan mobiltelefonerna så vi hade bara bestämt ett visst klockslag. Olympen avfolkades och snart var det bara vi två, en turnébuss och fem, sex fans som knackade på turnébussens dörr. Den öppnades och Simon Gilbert och Richard Oakes skrev autografer. Jag och min syrra smög oss bort till bussen och bad också om autografer på darrande engelska. Vi fick allas utom Brett, som inte syntes till vid bussdörren. Jag frågade Simon Gilbert om vi inte kunde få Bretts autograf också. Han svarade att Brett vilade bak i bussen.

– But it’s my birthday, sa jag.

– Wait here, svarade Simon Gilbert.

Ett par minuter senare dök Simon Gilbert upp i dörröppningen igen, den här gången med ett papper i handen.

– Where’s the birthday girl, sa han.

– Over here, sa jag och mottog Bretts autograf tillsammans med en födelsedagshälsning. Den hängde uppnålad på min vägg i säkert ett år.

Och igår fick jag 25 minuter i en soffa med Brett Anderson. Nästan exakt 15 år senare. Sekunden innan jag klev in i rummet som jag visste innehöll nittiotalets indiegud kändes marken lite gungig. När dörren väl öppnades och Brett log, sträckte fram handen och sa: ”Welcome, you must be Malin” släppte den initiala nervositeten.

Brett Anderson var helt enkelt en människa han också. En tjusig, välbevarad 42-åring som jag en gång dyrkade visserligen, men ändå – en hygglig karl som snackade på och erbjöd mig en inplastad kaka och var trött efter en lång bussresa.

Det värsta med att bli vuxen är kanske att tonårseufori dör. Att man aldrig kan känna så starkt för saker som man gjorde då.

Idag har jag tänkt hur kul det hade varit om vuxen-jag hade åkt tillbaka till tonårs-jag och bara sagt: ”By the way, du kommer att få sitta i en soffa och intervjua Brett, prata lite om ditten och datten en dag i framtiden, bara så du vet”.

Då hade tonårs-jag svimmat på fläcken.

Dagen innan intervjun blev gamla tonårsindiegänget från Helsingborg och Malmö till oss i trasorna ett tag