När jag gick i tvåan i gymnasiet var jag fullständigt besatt av bandet Lush. Jag minns första gången jag hörde låten ”Ladykillers”. Det var på indiehaket numero uno i Helsingborg på den tiden – ”Bygget”. Jag hade självklart inte åldern inne men tog mig in varenda lördag med hjälp av Köpenhamnsköpta outfits och en air av självklarhet. Jag minns att jag sprang bort till DJ:n och bara skrek: ”vad är det här för lååååt?”. Sedan införskaffades skivan på stamskivbutiken (för på den tiden hade man sådana) och gick varm hemma i mitt och min syster Annas gigantiska tonårsrum.

När jag fick reda på att Lush skulle spela i Lund köpte jag biljett på stört och arrangerade en högtidlig nedräkning i min filofax. Varje dag satt jag och kryssade av ytterligare en dag och drömde om den där kvällen som komma skulle. Tre dagar innan spelningen på Mejeriet i Lund hängde trummisen i Lush sig. Det var ju givetvis en stor tragedi på alla sätt och fortfarande kan jag känna de där tårarna när jag gick till stamskivbutiken och löste in min biljett till den numera inställda konserten. Aldrig fick jag se Lush live.

Så fort jag hör den här låten ute så blir jag fortfarande helt tokigt lycklig.