I går stod jag och min syrra Mia i kön på Hemköp. Framför oss stod en man i 40-årsåldern. Mia och jag pratade på om ingenting och plötsligt blev i avbrutna.

Mannen: Ursäkta, men vad är det för dialekt ni pratar?

Jag: Skånska heter den.

Mannen: Jaha! Är det ”riktig” skånska alltså?

Jag: Det tror jag.

Mannen: Ja, den lät så konstig bara.

Jag: Ok.

Mannen: Kommer ni från Ystad?

Jag: Nej, från Helsingborg.

Mannen: Jaså, Helsingborg…

Jag: Ja.

Mannen: Men tycker ni inte att stockholmska låter konstigt nu när ni är här?

Jag: Well, jag har bott här i 12 år så näe, inte särskilt. (tänker: eh, annars kan man ju ha hört stockholmska på tv eller eventuellt radio och annan etermedia förut)

Mannen: Oj! Jaha! Jag trodde ju att ni var turister!

Jag: Nej.

Mannnen: Okej.

Jag: Okej.

Skoja att karln hade en turistagenda. Han bara: ”Nu ska jag få turisterna att tro att här i Stockholm står man och småpratar i kön på mataffären. Då verkar stockholmarna avslappnade, härliga och eventuellt kontinentala”. Man bara: ”Eh, nej. Första gången it ever happened på tolv år förutom en heroinist på Klippet vid Fridhemsplan innan de byggde bort knarkplattan någon gång på nittiotalet. I Skåne däremot – åk dit om du vill snacka – that’s where it happens”.