I lördags var det den årliga ”Partinando”-byfesten i vår spanska by. Det här året var det 10-årsjubileum och festligheterna hade flyttat från baren vid havet till fotbollsstadion högst upp i byn. Bylaget hade dessutom hyrt in bandet Los Pecos som i slutet av 70-talet och början av 80-talet var ett av Spanien största band. År 2010 gjorde de, precis som många andra, en återföreningstunrné genom den iberiska halvön.

När vi fyra svenskor kom dit hade Los Pecos just börjat spela. En liten tant i finklänning sålde inträdesbiljetter genom en pytteliten lucka. Fotbollsstadion doftade av festparfymerade människor i alla åldrar. T-shirts för den ideella personalen hade tryckts upp och en provisorisk bar var uppbyggd längs en långsida. Alla hjälptes åt. Jag såg en nioåring som bar förstärkare med sin pappa samtidigt som en man i 70-årsåldern blandade starka spanska drinkar snabbare än den 19-åriga tjejen bredvid.

När introtonerna av Los Pecos jättehit ”Guitarra” från 1979 satte i gång sprang vi fram i publikhavet. Tanterna gungade med armarna i luften. Alla sjöng med. Vår kompis som även är den stora stjärnan i lokaltv-kanalen hade parkerat skåbilen vid sidan av scenen och arbetade frenetiskt. Festens enda presspass satt runt hans hals.

När konserten var slut blev det disco i andra delen av fotbollsstadion. Hela byn dansade och jag träffade på ett ungefär alla jag någonsin känt där.

Jag gick hem någon gång vid sex-tiden. På promenaden genom byn kände jag doften av nybakade croissanter från brödcentralen, stället där alla byns bagerier får sina bröd ifrån. Någon timme senare var det mina systrar som köpte nattmat där på väg hem till sängen.