Tom Cruise hängde på väggplanscher i mitt mellanstadierum så jag gillade mest mörkhåriga 11-åriga killar som om man kisade skulle kunna påminna om Hollywoodstjärnan. 

Jag minns helt enkelt inte min första kärlek. Jag var kär i någon ny varje vecka hela skoltiden och var ”ihop” med halva skolan.

Jag gillade en kille som hette David och var snyggast på skolan när jag gick i femman. Han gick i sexan. En gång på ett minidisco bjöd jag upp honom till Alannah Myles ”Black velvet”. Det krävdes två veckors förberedelser att gå de där stegen bort till hans gäng. När jag hade frågat drog han handen genom den stenhårt sprayade stubben och sa: ”tut, tut, tut”, så som man gör när man härmar en upptagetton i telefonen och tillade: ”Jag är upptagen”. Sedan vände han sig mot sina kompisar igen och jag fick ensam, med blossande kinder, gå över dansgolvet bort till min bästis.

Fast någon månad senare ringde han mig hem (ja, detta var ju innan mobiltelefonen) och frågade om han och hans polare fick följa med oss på ett minidisco i grannbyn på andra sidan kommungränsen där jag och min syrra hade kompisar. Väl där dansade han alla tryckare med mig så det slutade väl ”lyckligt”.

Min första ”hålla handen i korridoren”-kille hette Martin och det var i åttan. Han var världens roligaste och sötaste och vi var ihop i tio dagar. Det var en av de bättre relationerna jag har haft. På studentbalen, fyra år senare, sprang jag in i honom och berusad av sliskiga drinkar sa han att han fortfarande ångrade att han hade gjort slut med mig i åttan. Fint ändå.