Får man ta vilket ögonblick som helst? Eller måste det vara ett riktigt speciellt sådant? När hela ens värld förändrades? Äsch, jag kommer inte på något stort och pretentiöst. Det som fortfarande ringer lite i skallen är natten mellan fredag och lördag i helgen som gick.

Klockan är 03.20. Jag sitter i ett hotellrum i Karlstad som var ganska mediokert 1987 och direkt omodernt nu. På min stol har jag staplat tre huvudkuddar för att sitta halvnormalt vid skrivbordet. Tidningen är skickad och fem sidor ”Idol” trycks. Jag hann ringa in två korrfel innan just den sidan skickades. De senaste 12 timmarna har varit en adrenalinvåg utan dess like och jag har jobbat konstant. Under några timmar ringde min telefon var 20:e sekund ungefär. Jag känner hur jag börjar skaka när adrenalinet lämnar kroppen. Jag vet att jag inte kommer kunna sova. Skickar årets sjukaste sms till min kollega Kristoffer i rummet bredvid; ”Fixa en macka till mig på frukosten, ljus fralla, INGET smör, ost, skinka och någon form av grönsak. Ställ den på en tallrik utanför mitt rum. Tack på förhand!”. Haha, som att han var min betjänt liksom. (Vaknade vid halv nio och gick ner och åt enbart bacon och skickade ett sms där det stod ”Bara glöm förra sms:et, tack”). Trots att jag är ett vrak är jag så sjukt glad. I princip eurforisk.