För ett par helger sedan var jag på middag hos Rebecca. Då började vi prata om ungdomsbokserien ”Hungerspelen” – unga i sinnet som vi är. De tre böckerna låg i min kundkorg på Adlibris – redo att beställas, men eftersom Rebecca hade läst ut sina böcker, lånade hon ut dem. 

Jag är ju så omåttligt förtjust i just young adult-litteratur. De får handla om dystopiska framtidsvisioner, vampyrer, omöjlig kärlek och allt annat som gör livet värt att leva – utan att skämmas. 

”Hungerspelen” handlar om Katniss Everdeen, 16, som bor i ett framtida USA – som efter naturkatastrofer och krig numera heter Panem. Huvudstaden är rik och lyxig medan de 12 distrikten är urfattiga, förtryckta och lever under slavliknande förhållanden. 

Varje år ordnas ”Hungerspelen”. Två ungdomar från varje distrikt kastas in på en arena (ett stort avgränsat område i ödemarken), där de måste slåss för att överleva. Den sista som är vid liv är vinnaren. Allt direktsänds i hela Panem och befolkningen tvingas att titta. 

Böckerna är taffligt skrivna (som young adult tyvärr oftast är) men storyn är rolig nog för att stå ut med det. I USA pratar man om ”Hungerspelen” som det nya ”Twilight”. Första boken ska filmatiseras inom snar framtid och snart lär vi ha en Harry Potter/Twilight-mani kring de här böckerna och filmerna också, skulle jag tro.

I dag fick jag julklapp av Niklas. I en veckas tid har han byggt upp en ångestgrej kring min julklapp. ”Usch, jag vet inte om du kommer att gilla den. Åh, det var lite av ett spontanköp. Lova att du säger i från om du inte gillar den” och så vidare. 

Jag var helt skärrad när jag rev upp tomtepappret. Inuti låg en stor kartong med en väska. När jag lyfte ur den ur kartongen såg jag att den var av märket Ed Hardy. Det är ju bland det värsta man kan tänka sig. Som att man är en ”Paradise Hotel”-person som tycker att det är ”klass” att ha kläder med Gucci-loggan. 

Jag fick ont i magen och visste inte vad jag skulle säga. Hur tänkte han? Ed Hardy är ju sånt som vi skämtar om.

Sedan insåg jag att det låg tre inslagna paket i väskan. Då avslöjade han att Ed Hardy-väskan var ett skämt och de riktiga klapparna var de som låg i. Jag andades ut och fick i stället en Ole Henriksen-fest. Åtta lovely produkter från min favorithudvårdsman. Hurra!

Här sitter man som vanligt på reddi och väntar på att någon superkändis ska ringa och jobbar med andra handen med lite annat.

Nu är ju ”Idol” över. Det känns lite som att man har tagit hand om en gullig hundvalp hela hösten som i lördags blev påkörd av en lastbil. Det gulliga är över. Nej, nu överdrev jag. Det känns mer som att ett projekt man har gjort i några månader är slut. Varken mer eller mindre. 

Nu blir det lite mer variation jobbmässigt. Inte bara tv.

Annars har jag klippt ut nedanstående text ur en artikel i SvD och går och kallar alla nöjesredigerare för Gollum och ifrågasätter om de verkligen måste äta när de har middagsrast. Också något man kan roa sig med en vanlig jobbtorsdagskväll.

Skärmdump från SvD.se.

Om ni undrar över veckans soundtrack i Malin-världen? Det är ”Äckla mig” med Nord & Syd. Normalt har jag väldigt svårt för riktig mesindiepop. Det ger mig rysliga ”Cup noodle song”-vibbar. Men det finns ett band som jag alltid kommer att älska och det råkar vara Vapnet. 

”Jag vet hur man väntar”-albumet med Vapnet var min anthem våren -06. Jag lyssnade på skivan kanske sjuhundra gånger om dagen och varenda händelse och sinnesstämning från de där månaderna är konserverade i de låtarna. Sedan hatar jag att inte jag först kom på idén att döpa låtar efter gatnamn i min uppväxtstad, nostalgiker som jag är.

I alla fall, det som var Vapnet innan är Nord & Syd nu, om jag har förstått allting rätt. Låten heter alltså ”Äckla mig” och den hör du här.

Den här onda ickebloggar-cirkeln verkar inte vilja brytas. Jag jobbar jämt, vilket gör att jag inte har någon fritid, vilket leder till att inget spännande händer i mitt liv. 

I lördags kväll, när jag hade jobbat sex dagar i rad och snittat varje arbetsdag på 12 timmar, fick jag spontant för mig att gå och se Daniel Adams-Ray. Min syrra Anna hängde på. Om vi hade kommit på det lite tidigare kunde vi ha fixat lista men vi bestämde oss en halvtimme innan. Det slutade med en iskall utomhuskö där vakten efter alldeles för lång tid meddelade att stället var fullt. 

Vi blev sura och gick över gatan till Malmen för att tina upp. Där hade alla rutiga skjortor och verkade prata norrländska. Vi ölade lite och pratade om livet och musik.

Annars har jag klickat hem 9373485022 stycken julklappar från nätet och varje dag tvingas jag gå till Ica och stå i paketutlämningskö. Hatet man känner inför det: stort.

Eftersom jag är tråkig kan jag som plåster på såren bjuda på två konstiga bilder på mig från förr.

På väg till Båstad och tennisveckan ungefär år 2000. Man bara: ”Eh, lite konstig stil”.

Jag på väg ut på någon tuff klubb när jag bodde i Frankrike 1997. Och ja, jag blev stoppad av polisen, och ja, de förklarade för mig att prostitution inte var tillåtet. Pretty woman-peruktricket liksom.

I dag har det varit lite hysteriskt. Mitt ”Idol”-scoop som jag har jobbat med gick i tidningen och genomslaget blev ganska stort. Svårt när det är känsliga saker man skriver om men bra när man får till det. Lite tryckt stämning att jobba borta i Globen i dag däremot. Men det gick fint det med. 

Saker man gör nu för tiden:

– Lyssnar nästan uteslutande på arbetargubbrock. 

– Betalar typ 13 000 kronor i klumpsumma till csn.

– Jobbar alldeles för mycket men älskar det.

– Fryser inte eftersom jag kör min asfula vinter”stil”.

– Författar raggmail åt anhörig där varannat ord kröns med citationstecken. Som ett socialt experiment. Typ ”Halloj”. Hade ”du” en trevlig ”helg”?

– Funderar på att gå och se Daniel Adams-Ray på Debaser Medis på lördag. Vill höra Abba-tonartshöjningen i ”Gryningspyromanen” och Bruce Springsteen-vibben i introt på ”Svart” live.

– Har noll julstämning. 

– Lyssnar tinnitushögt på musik och låtsas att jag är Richard Ashcroft i ”Bitter Sweet Symphony”-videon när jag går hem från jobbet sent om kvällarna.

– Hade min första (och antagligen sista) foto-byline på ettan i lördags. Går nu under namnet ”Multijournalisten”.

I dag använde jag mig av Spice Girls gamla tagline i dagens Nöjesbladet. Det gillade gulliga Linnea Henriksson, ser jag här. *girl power*

På plats i Scandinavium i Göteborg och Idol-rep. 
Jag höll på att aldrig komma hit. En halvtimme innan tåget gick lossnade hissvajern  i mitt trapphus och nödbromsen slogs på. Jag satt alltså fast i hissen mellan två våningsplan och fick panik. Ringde 112 som skickade brandkåren på mig och de bröt sig in i hissen och räddade mig. Sedan sprang jag det snabbaste någonsin till t-banan, åkte till centralen och hann med Göteborgståget med en minut till godo. Är fortfarande darrig. 

Mina syskon alltså. Jag hade kunnat skriva en bok. Eller en hel bokserie för att vara ärlig.

Mina två systrar Anna och Mia är också mina bästa vänner.

Anna är två år yngre än mig och vi blev bästisar sekunden hon föddes. Eftersom vi växte upp på landet fanns det inte så många andra barn så vi lekte jämt. Den enda gången vi hatade varandra lite var sommaren då jag var 13 och hon var 11. Då raggade jag på killar och hon tappade mjölktänder. Aldrig har två års åldersskillnad känts så mycket. Efter det blev vi bästisar igen. När Anna fyllde 13 valde vi att lämna våra respektive flickrum för att få dela rum. Det säger liksom allt om hur tajta vi var. 

Anna och jag delar exakt alla referenser, hela vår uppväxt, varenda detalj av det som gör oss till just oss. Vi är tvillingarna Jansson, Piff och Puff, siameserna som är ihopvuxna i lillfingret, bästa vänner. 

De år vi bodde i olika länder var hemska. Då lade vi miljoner kronor på telefonräkningar. 

Anna är läskigt smart, fantastiskt driven, väldigt rolig, fantastiskt snygg och hetsig, i en ständig framåtrörelse. Hon är envis, proffsig och fruktansvärt lojal. Hon är otroligt empatisk, fantastisk att ha roligt med, den bästa festkamraten och pratar supersupersnabbt. 

Hon ställer jämt upp, är väldigt generös – både med pengar, tid och energi.

Min syster Anna.

Jag skulle fylla åtta när Mia föddes. Hon var den bästa ungen man kunde föreställa sig och jag tokig i henne redan från början. Hela hennes uppväxt var hon som min docka. När hon var runt sju klädde jag ut henne till Björk, stylade henne i silvriga Dr. Martens med gula skosnören och hängde på henne en record bag med Blur-badges. Hon tyckte det var kul. Hon började skolan ett år för tidigt och är den absolut mognaste i syskonskaran, trots sin relativa ungdom.

Om jag och Anna är de stressade och ibland elitistiska systrarna, är Mia alltid där som en stabil och smart motpol med kloka tankar och råd. Hon är inte rädd att ifrågasätta. 

Mia är vansinnigt smart. Hon är sån som följde med mig på seminarium på universitetet när hon själv gick i gymnasiet och läste kurslitteraturen innan så hon kunde följa med i diskussionerna. När hon var typ tio ville hon blir läkare och gick till stadsbiblioteket och lånade läkarlinjens kurslitteratur. 

Hon en av de varmaste och mest omtänksamma personer jag känner. Det finns heller ingen som kan se mer glamourös och dramatisk ut än Mia när hon går in för det. 

Jag tror att hon gick från lillasyster till bästa vän när hon var runt 14. Då hade hon mer att komma med än de flesta i min egen ålder. 

Hon har samma referenshumor som jag och senast i dag pratade vi i telefonen om en bordsbokning på restaurang men hamnade bara i ett samtal där vi bytte ”Buffy the Vampire Slayer”-citat med varandra.

Hon är, i relation till mig och Anna, ganska långsam när hon ska göra sig klar för något och därför går hon under smeknamnet Snigel. Hon kallas också för Myra och ett tjugotal andra namn.

Min syster Mia.

Mina systrar är helt enkelt det bästa som finns. Utan dem vore jag ingen.