Ibland önskar jag att jag var lite mer som när jag var 19.

Ett exempel på hur jag lade upp mitt liv då:

Jag bodde i södra Frankrike och hoppade på ett plan till Paris en helg. Utan att planera så mycket bestämdes det att jag kunde sova på en madrass hon en trist fransk ex-pojkvän. Eftersom han var så tråkig och jag var så rolig bestämde jag mig för ta Pariskvällen i egna händer. Jag drog på någon knallblå plastklänning, ett par skyhöga Buffalos, limmade fast några hekto löst silverglitter under ögonen och hoppade in i en taxi. 

”Les Bain-Douches”, sa jag och taxichaffören nickade. 

Då, i slutet av 90-talet hade den legendariska klubben Les Bain-Douches (Eller ”Les Bains” som det kallades i folkmun), fått något av ett uppsving på grund av house-haussen som pågick just då. Varenda modell, popstjärna och wannabe hängde där på helgerna och jag var helt enkelt tvungen att få beträda samma mark. 

När taxin stannade utanför gick jag förbi den långa kön, fram till vakten. Han tittade frågande på mig och jag lade på den där fantastiskt självsäkra uppsynen som man bara kan ha när man är 19 och iklädd latex i glad färg.

En sekunds tvekan och sedan lyfte han på repet och hälsade mig välkommen. 

När jag kom in såg jag att popstjärnorna gick uppför en trappa och resten av klientelet stannade kvar på nedervåningen. Vid trappan stod ännu en vakt och såg farlig ut. Jag ryckte på axlarna. Jag kände inte en människa på stället så jag kunde ju lika gärna leka att jag var något slags svenskt pophopp som de verkligen hade anledning att släppas upp i vip-rummet. 

Med samma övertygelse som tidigare gick jag fram till vakten, tittade uppför trappan, samtidigt som mitt glitterstänkta ansikte visade en uttråkad min, som att mina vänner var de som just hade släppts förbi och att jag hamnat på efterkälken. Vakten synade mig från topp till tå men eftersom jag aldrig riktigt stannade vid repet, utan fortsatte gå, hade han inte så mycket mer val än att släppa förbi mig. 

Sedan tillbringade jag resten av natten med att dansa och dricka drinkar med nyfunna vänner som var programpresentatörer i fransk tv, gitarrister i något obskyrt band och modeller som just gått någon Chanel-visning.

Därefter tog jag en taxi tillbaka till den trista ex-pojkvännens lägenhet och tänkte: ”Nu har jag i alla fall varit där”.

Hela mitt liv på den tiden gick ut på att samla på historier. Jag var bara tvungen att testa allt för att det skulle vara roligt att har gjort det. 

Mitt liv nu: kollar lite på tv och läser någon blogg.

🙁

Något sånt här såg jag väl ut (måste leta upp fler bilder på hur jag såg ut då – känner att jag återanvänder bildmaterial här):