Det är ju som bekant alltid så att grannarna, arbetskamraterna och brevbäraren beskriver en galen mördare som ”snäll, vänlig, lite tillbakadragen men alltid hjälpsam”, när varsamt uppstyckade kroppsdelar dyker upp i frysfack och källare.

Jag hade aldrig velat framstå som så lurad och godtrogen i media om min granne hade klubbat ihjäl någon. 

Mina citat hade fokuserat på: ”Han var fullständigt vidrig att dela tvättstuga med. Man märkte redan där att han hade problem att samarbeta. Herregud, JAG kunde lika gärna ha varit offret med tanke på vår dispyt om luddet i torktumlaren i påskas”. 

Eller på jobbet: ”Hon har alltid varit introvert och obehagligt skadeglad. Man förstod snabbt att hon bar på uppdämd ilska och hat. En gång snodde hon min byline till och med, och sånt folk vet man ju vad de går för. Tur jag inte snodde hennes för då hade jag väl legat i det där frysfacket, jag också.”

Man vill ju framstå som insatt och bygga upp en dramaturgi – som att man själv spelade huvudrollen i ett ”Criminal Minds”-avsnitt (minus att få ragga upp Dr. Specer Reid då).

Eller är det bara jag?