11 september.

Hela dagen har varit en enda orgie i rasande skyskrapor. 

Givetvis kan man inte låta bli att titta/lyssna/läsa.

Trots att det har gått 10 år är det fortfarande så svårt att ta in hela scenariot. Jag hänger fortfarande upp mig på små detaljer. Det är ju just i dem man hittar det mänskliga, det som går att greppa.

Just i dag kan jag inte släppa Wolfgang Hanssons passage i sin text i dagens Aftonbladet:

”På vägen passerar jag ett antal provisoriska sjukhus som inrättats i hangarbyggnaderna längst West Side Highway. Sjuksköterskor och läkare är märkligt nog sysslolösa. Nästan inga skadade att ta hand om. Nästan inga döda.

Den hemska sanningen träffar som ett slag i solar plexus. Terrorattackerna har inte lämnat några överlevande bakom sig. De som inte hann ta sig ut ur byggnaderna i tid är förintade.”

Det är samma sak med terrorattacken i Madrid den 11 mars 2004. Jag var där när det hände och det var några av de värsta dygn jag har genomlidit.

Trots att jag borde kunna ta in det mer än elfte september är det ändå två saker som återkommer när jag tänker på det: hur mobiltelefonerna ringde oavbrutet i fickorna på de döda som låg i den stora mässhallen och hur panikartat det efterlystes blodgivare i provisoriska bussar samtidigt som regeringen uppmanade alla läkare och sjuksköterskor att ta sig till det närmaste sjukhuset för att hjälpa till.

Här kan man läsa om de där vidriga dygnen när jag var i Madrid och vad som egentligen hände.

 

Ps. Vad jag gjorde när planen körde in i WTC? Jag satt i köket och hade på Euronews och såg det andra planet flyga in i tornet live. Satt och gapade framför tv:n innan jag var tvungen att åka ut till Täby igen för att hålla i utvecklingssamtal för min högstadieklass som jag undervisade i då. Minns hur alla på busshållplatsen och på bussen pratade med varandra: ”Herregud, har du hör vad som har hänt??”