Jag har blivit lite konstig sedan beskedet att man kanske får sparken kom. 

Aldrig har jag tyckt att det är roligare att jobba. Om en chef skulle lägga ut ett jobb på mig om att ”Robinson”-Robban har börjat måla sköra och abstrakta akvareller, skulle jag jubla inombords och bara njutskriva en spalt med ett leende. 

Där förstår man ju att något är konstigt (fast när jag tänker på det igen, låter det som ett ganska underbart knäck. Jaja, vi går vidare).

Det är som när man har varit ihop med någon bindgalning i ett år och fyra månader och man har stört sig på allt han gör i ett år och två månader och man förstår att han inom kort kommer att göra slut. Helt plötsligt är han en underbar människa. Att han smetar leverpastej på mackan till frukost, låter sin frimärkssamling ta över hela köksbordet, bär herrsmycken och knarkar varje natt är konstigt nog bara urgulligt.

Eller som när man går i gymnasiet och ska ta studenten om två veckor. Då kommer man på sig själv att Helena Bergström-gråta med armarna om beskäftiga scout-Kicki på en ölbrännboll med klassen där folk har medhavd grillad kyckling och Hootch, bara för att man kommer att sakna henne så mycket.

Haha, nu låter det som jag jämför mitt jobb med en psykopatpojkvän eller den störiga tjejen i klassen. 

Så är det givetvis inte (alltid).

Men aldrig blir det så glasklart vad man avgudar att göra som när man är nära att mista det.

(Ta detta som ett visdomsord som ni utan extra kostnad kan snirkelmåla på era latte-färgade vardagsrumsväggar. Glöm bara inte att skriva ”Malin Collin” under, som att jag är en välkänd poet. Skicka sedan in en bild på resultatet så har vi en tävling här på bloggen och… NEJ).