Känner mig sinnessjuk, som vanligt när jag ska åka någonstans.

I natt jobbar jag ”Idol” och i morgon flyger jag till Barcelona. 

Just nu packar jag 15 svarta skynken, byter till inbrottssäker handväska (Lex Raval), bygger upp potentiella ingresscitat och ståupppor i huvudet samtidigt som jag letar restauranger att boka bord på och skriver en lista på saker som måste köpas innan jag åker.

I går mötte jag upp Zandra efter jobbet och gick till Grand central. Det ligger så nära jobbet att jag räds att det kan bli vårt nya Malmen (anonymt ställe som är så pass stort att man slipper trängas, men som man egentligen inte gillar över huvud taget).

Vi pratade bland annat om hur man lättast söver DJ:n så vi skulle slippa bongotrumma on speed när vi skrek olika tankar till varandra. Jack Bauer-greppet?

Jaja, måste väl sätta i gång med en vanlig make over nu. Tar väl fem timmar för att se ”naturlig snygg” ut?

I bland tänker jag på min tid i lågstadiet då 50 procent av tiden gick åt till att min klass tvingades skriva synkroniserade handplitade brev till dåtidens miljöminister Birgitta Dahl. 

Det var knappast någon skövling som skulle stoppas eller något träsk som höll på att gå åt helvete.

Nej, eftersom jag växte upp utanför Helsingborg handlade allt under 80-talet om parollen ”Sund utan bro”. 

Stockholmarna ville alltså bygga en bro över Öresund och det skulle förstöra vår älskade vattengräns till Danmark (sedan hotade det också konceptet ”tura” vilket innebär att man äter och dricker gott och billigt samtidigt som man åker fram och tillbaka med båtarna mellan Helsingborg och Helsingör).

Åh, herregud vad jag brevväxlade med Brigitta Dahl. 14 bonniga barn från byhålor felstavade sina agiterade känsloutbrott på kollegieblock med många streck så man kan skriva ordentlig skrivstil. Så masskickade vi skiten till Regeringskansliet på uppdrag av vår lärare.

Inkasserade väl noll svar? Som att sms:a snygg kille och fråga om man ska ta en öl som sedan inte återkommer.

Sedan gick det ju som det gick också. Åt helvete. Och den där satans bron har jag aldrig satt min fot på, och kommer aldrig att göra heller.

Damn you, Birgitta Dahl.

Det finns en H&M-klänning som kom för några veckor sedan och som hela min bekantskapskrets köpte. Jag menar att jag var först och att alla har härmat mig, men hur bevisar man det?

Nu skapar denna klänning sociala problem i tid och otid. När jag och min syster har på oss dem samtidigt kan vi i alla fall skylla på att vi har en excentrisk syskonrelation. 

Men när min chef och jag går runt på jobbet i skoluniform skapas det en grundstämning på redaktionen som påminner om en skräckfilm. 

Någon av oss – nyhetschefs-Ulrika eller jag – är ”Ensam ung kvinna söker”. 

Min kollega reporter-Jon valde att blogga om det på det här sättet.

Nu har jag jobbat kväll i långt över ett år och känner att jag börjar bli institutionaliserad, så där som folk som sitter i fängelse i 45 år i USA blir (Lex Han som hängde sig i ”Nyckeln till frihet” efter en kort sejour som person som packar varor i snabbköpet).

Det som förr kändes så sorgligt och deprimerande – att äta alla sina middagar i en personalmatsal medan kvällmörkret faller utanför – är nu kvällens höjdpunkt.

Det är som att man går i högstadiet igen förutom att inga kickers sitter och väser okvädesord och att folk rent allmänt är lite smartare och roligare. 

Någon samhällsreporter lyxar till det och tömmer ”Mat på jobbet”-kylen på pannkakor ”bara för att han kan”, några rättsreportrar pratar om benrester de fann i en skog som sedan visade sig tillhöra en ko och vi nöjesreportrar underhåller om kändisvärlden.

Det finns en familjär och avslappnad stämning som aldrig inträffar under den stressiga lunchtimmen.

Som när hovreporter-Mattias lutar sig mot Zandra och frågar om hon har ätit klart så han kan tugga i sig resterna från hennes tallrik.

Det finns en känsla av ungdom i det där. Ingen behöver kämpa med att laga vardagsmat, utan man bara äter någon färdigrätt. Man är ansvarsbefriad i 40 minuter.

Är livrädd för att bli dagreporter i någon avlägsen framtid. Då måste man ju åka kollektivt under rusning och trängas på Ica för att handla middagsmat. 

(Detta kan vara ett sätt att romantisera den tristess som ändå ligger över att ständigt äta middag i en personalmatsal med lysrör i taket vareviga kväll, men jag är inte säker).

Få saker gör mig så arg som den här lunchsalladen. Den väger sammanlagt ganska mycket men det är bara en liten del av vikten som är en sallad. Resten är ett gammalt deppigt och mjöligt äpple. 

Som att man någonsin skulle få för sig att äta ett äpple när man är hungrig? Man blir ju bara ännu hungrigare och får äppelskal mellan tänderna. 

Jag går inte på den här typen av lurendrejeri. 

(Eller jo, jag gjorde det just. Men äpplet lär ju ligga på mitt skrivbord tills det ruttnar).