Jaha, så drömde man följande i natt:

Jag stod och trängdes på en stadsbuss i rusningstrafik och säger väldigt högt:

”Alltså, Don Henleys ”Boys of summer” måste vara en av de tio bästa låtarna i världshistorien”.

*alla passagerares ansikten vänds mot mig*

Sedan skriker jag:

”NEJ DET ÄR EN AV DE FEM BÄSTA I VÄRLDEN!!”

Alla på bussen börjar applådera. 

Sedan sjunger vi ”Boys of summer” skithögt a capella.

Till och med chauffören stämmer in i refrängen. 

/Mvh sinnessjuk

Så har man tyckt att Webbchefs-Martin har varit lite annorlunda på sistone. Han har hållt sig i skuggan och inte småätit framför datorn. Jag tror han skyggt ryggade bakåt när jag pratade med honom efter en vitlöksdoftande lunch? 

Så upptäcker jag plötsligt förklaringen till förvandlingen.

Han har blivit biten! 

Själv har han inte förstått något alls (det är inget ovanligt i vampyrkretsar). 

– Åh, nu kanske jag blir lite som Alexander Skarsgård, säger han när jag räddhågset tar ett snabbt citat innan jag viftar med kors framför hans ansikte och flyr in i hissen.

Har denna smitta drabbat stora delar av tidningen ännu? Står jag näst på tur?

Som ni förstår har jag mycket att gräva i just nu.

*konfronterar Jan Helin helt täckt i silverrustning*

I går hade jag på mig ett ålaskinn till byxdress med något löjligt tajt skärp. 

Under hela eftermiddagen knäppte skärpet upp sig helt utan anledning och liksom snärtade till. 

Blev helt sinnessjuk till slut. 

Åkte till ”Allsång på Skansen” och bara höll tummarna för att min mundering skulle hålla ihop. 

Och det gjorde den – i alla fall fram tills jag skulle prata med Danny Saucedo allra sist.

”Hej”, sa jag och sekunden efter flög skärpet upp med en smäll. Som att jag blev så tokig i hans konstnärligt rakade sidohår och urbana dancemoves och bara automatklädde av mig.

Han bara: 0_0

Jag: ”Nu låtsas vi som att det här aldrig hände och hur tyckte du att det gick för Måns i kväll?”

Hatar mitt liv.

Så här såg den här byxdressen ut framför scenen på Skansen.

Så ska man i väg och jobba med ”Allsång på Skansen” i kväll. Det är premiär och Zelmerlöws debut. 

Senast jag gjorde live-tv var väl ”Let’s dance”-finalen i mars, så man känner sig lite ringrostig. 

Tur då att ens chef inte lägger någon prestationsångest på en alls via branschpress.

”Förhoppningen är att någon reporter kommer tillbaka med ett löp. Det är målet”, säger hon.

Börjar väl göra bakgrundskoll på Lunds studentsångare då? Kan någon ha byggt en friggebod utan bygglov? Eller man kanske inte behöver bygglov för det? Har någon trevlig baryton i kören eventuellt inte lämnat in sin deklaration i tid?

*panik*

Det här scenariot (från konkurrentens blaska) är mitt värsta. 

Det finns få saker som jag avskyr så mycket om att låta min potentiella glädje ligga i händerna på ilskna vakter. 

Man står där i någon tumultartad kö/grupp av folk utanför ett rep i klädd sin nyinköpta byxdress. Man har sprutat på sig sin dyra parfym, den som inte går att få tag på i Sverige. Man har kletat på ett läppstift som är så avancerat så det tar en kvart att få det att sitta. Förväntningarna är skyhöga, flera bekanta befinner sig innanför repet och det enda som stoppar en från att ha kanske världens bästa kväll är tre vakter som skakar på huvudet åt ungefär två tredjedelar av personerna framför en.

Så är det ens tur och med skälvande knän möter man vaktens blick och hoppas på att man slipper se ut så här fyra sekunder senare. 

Det allra värsta: stå kvar och dividera med någon vakt? 

Oftast kommer man ju in, men de där få gångerna man inte har gjort det har ju etsat sig fast så djupt att man i princip tror att vakten utanför Ica Ringen ska stoppa en om man har för fula skor när man ska köpa nytt tvättmedel.

Det är därför det känns så underbart att Kate Moss blev totalnekad att gå in backstage på Glastonbury och missade således Pulps spelning vilket antagligen var den i särklass roligaste kvällen under hela festivalen. 

Vi är i gott sällskap.

Jag är på landet sedan i fredags. 

Det enda jag gör: sover (snittar väl 14 timmar per dygn), äter, joggar, jagar solen och ser ut som att jag är med i ”Benny Hill”  ackompanjerad av lustig cirkusmusik (av med klänning, spraya solskyddsfaktor, pressa, frysa, på med klänning osv) och dricker lite vin. 

Tror jag behövde detta efter kvällsjobb, nattjobb, utekvällar, New York-resan osv. 

Jag är besatt av flatforms. Platåskor fast med platt sula i stället för vanlig kilklack. Det är den urbana hippa 30-something-kvinnans svar på Ecco-skor.

Man blir svinlång men slipper gå och oja sig över någon kramp i hålfoten.

Jag har redan tre, fyra par olika skor av det här laget, men nu har det börjat slå slint.

Jag surfar in här varje dag och klickar i alla färgerna i min storlek på alla skor och trycker nästan på ”köp”. Så ändrar jag mig i sista stund och inser att jag uppför mig som en svankvinna (äldre person med kvinnlig kön som har 30 svanar i sin lägenhet av oförklarlig anledning).

Gud, börja dela av vardagsrummet med lakan och draperi för att ha en ”skohörna”. Snickra skogarderob och liksom ordna utställningar dit ”modeintresserade” kan komma och beundra och mingla/nätverka. Bjuda på bubbel och snittar vid 18-tiden på torsdagar och skicka pastellfärgad photoshop-inbjudan till Elsa Billgren och hoppas på att ”få lite press” via bloggar.

Nej.

Man tänker så mycket på livet och hur man ska göra för att vara lycklig osv.

Jag har en tvångstanke om att jag blir påkörd när jag går över Götgatan på väg till Ica Ringen med två fulla papperspåsar med pantflaskor, osminkad och i ful ”hemmadress”. En trist grå Mazda mejar ner mig och Coca cola-light-flaskorna rullar söderut mot Åhléns. Där ligger man med något ben i onaturlig vinkel och folk ringer 112 och skit.

Så ovärdigt och poänglöst. Man kan väl åtminstone få dö någon ärofylld död.

Men det här var väl bland det onödigaste någonsin. Få en hjärtattack och dö på sin egen begravning? Orka det liksom.

Ni vet de där människorna vars bilder man har sett på Twitter, Facebook eller i någon blogg och sedan, när man ser dem på riktigt, inser man att person i fråga inte alls är så snygg som man hade trott, utan fullständigt medioker och med lite mer hull/sämre hållning/skevare tänder än vad man först trodde.

En sådan person är jag.

Kom att tänka på när jag träffade The Moniker för någon vecka sedan på ”Allsång på Skansen”-presskonferensen. Ett 25-tal artister skulle intervjuas på 20 minuter och det var lite kaosartat. 

Jag ser att The Moniker är ledig så jag smiter dit i all uppståndelse och använder mig av min praktiska scoutintervjuteknik*.

The Moniker har någon turbangrej på huvudet och ett stort fluffigt skägg. Han tittar på mig – tar liksom in hela mitt väsen – under tystnad. Sedan börjar han tala.

The Moniker: Malin, du ger väldigt mycket energi.

Jag: Jaså? Hehe, jag trodde mer att jag tog osv.

The Moniker: Nej, du sprider stark energi omkring dig. Låt dig inte tömmas.

Jag: Eh, nej – ska försöka undvika det.

Efter intervjun kände jag mig lite obehagligt lugn. Som att The Moniker hade spridit sin The Moniker-kraft.

Hur kan jag ha missat att han är den nya Di Leva?

*scoutintervjutekniken kommer från att scouter oftast är glada och trygga människor. Tekniken går ut på att vara superkäck, snabb som en vessla och riktigt gullig.

– Kroppspose: en blandning mellan snabb gång och hoppsasteg.

– Attityd: man ler från öra till öra när man möter intervjuobjektet.

– Mest användbar: när det är många intervjuer som ska göras på samma gång på kort tid och man behöver skapa en stämning av gladlynt stress.