Idag var min bästis Jojo och hennes kille och deras sötaste lilla sjumånadersbebis här och fikade. Jag förundrades över hur snabbt små bebisar växer. Helt plötsligt hade det lilla knytet blivit stort, ägnade sig åt armhävningar och ålande på golv, käkade majskrokar och skrattade så de små tänderna i underkäken syntes. Fullständigt bedårande. Jag blev också uppvaktat på 30-årsdagen i efterskott och fick två superfina koppar med matchande tårtfat. Ser redan hur snygg midsommartårtan kommer att se ut på den. Nu utför jag en (i min bok) förbjuden lördagssyssla – nämligen tvättning. Eftersom lördagar alltid har varit mina favoritdagar så har jag alltid förbjudit trista aktiviteter så som städning, tvättning och pluggande (och trist middag – vardagsrätter är bannlysta). På lördagen ska man få göra precis vad man vill – slappa framför tv:n eller bruncha med kompisar. I vilket fall som helst så ska det inte göras tråkiga saker. (Jag känner att om jag fortsätter med det här lördagsältandet så kommer jag att skriva (i min bok) förbjudna ord som ”vardagslyx”, ”me-time” eller annat brudigt så jag slutar här).

Igår stack ju jag och min syrra Mia till Arlanda för att hänga med mamma några timmar. Det var jättemysigt och kul. Vi käkade lunch, drack björkvatten, babblade och hade skoj.

Man kan se att jag och mamma tillhör samma familj om man tittar på våra väskor.

Mia och mamma

Man kan se att Mia och mamma tillhör samma familj genom att titta på deras händer som är utsmyckade med matchande nagellack och matchande ringar från dansk designer

Man kan tro att mamma får tråkiga besked på telefon, men det är bara hon som ser dramatisk ut under ett vanligt telefonsamtal

Igår kom mina systrar Mia och Anna på middag. Vi åt Spagetti Carbonara, drack vin, firade att min syrra just fått reda på att hon fått ny lägenhet och sjöng allsång till bland annat låten nedan. (Ursäkta att mitt hem ser ut som Pete Dohertys men det är ett s.k ”kontor” bakom systrarna som råkade vara ovanligt ostädat).

Ursäkta men vad har hänt med systrarna Hilton? Nog för att de alltid har varit hemskt smala men just nu ser båda ut som de har bott i fattigt land utan mat under några månader. Kan någon tvångsmata stackarna med lite chips och tårta så vi slipper se de där vassa knäna och axlarna?

Nu ska jag åka ut till Arlanda. Anledningen är dock inte den att jag ska ut på äventyr i exotiskt land, utan p.g.a min mammas långa stopp mellan två flighter. Jag och min syrra Mia ska alltså åka ut lagom till hon landar och sedan ska vi umgås och luncha fram till hennes nästa flight avgår. Det är inte så ofta jag kan träffa min mamma spontant så då får man passa på.

Herregud. Jag gav mig ut och joggade. Erhöll nästan en hjärtinfarkt för besväret. Men nu ska fett brännas. Ungefär som en majbrasa fast det då är mitt fett som ska brännas upp. Jag måste ha fått trubbel med min sköldkörtel eller liknande ty denna viktökning som jag drabbats av de senaste året är helt overklig. Innan dess kunde jag sitta på mitt ass och äta en kladdkaka om dagen i typ elva månader men ändå inte väga mer än 58 kilo. När jag sedan joggade fem gånger så var jag nere på 55 igen. Nu är jag en bomb av fett. Och det vill man ju inte vara när sommaren kommer. Är mycket trött på mina burkaliknande outfits. Sedan när klädde jag i kaftan liksom?

Ni vet det där med mikrorätter och lurendrejeriet bakom de läckra fotona på kartongen. För någon kväll sedan kom jag hem vid 22 och köpte en sådan här middagens soptipp och slängde in i mikron eftersom jag inte orkade laga riktig mat. När mikron pep så kan jag säga att min middag inte överhuvudtaget påminde om det som bilden utlovade. Kolla framför allt in fetaosten. På bilden är den smulad över hela tallriken. I verkligheten låg tre trötta, halvsmälta fetaostbitar mitt på köttfärsen. Ska det vara såhär?

Valborg med goda vänner, gott vin (i alla färger), fenomenala välmarinerade grillspett, underbar potatissallad med fetaost, rödlök, chili, färsk oregano, citron, olja och rostade pinje- och valnötter, paprika- och chili-sås och till efterrätt min paj med vit choklad och mascarpone. Mycket, mycket gott alltihop.

Som jag har berättat innan så förföljer ju Jehovas vittnen mig. Nu har de dessutom eskalerat i sina stalkerfasoner. I förrgår när jag kom hem vid femtiden så ringde det på dörren. Eftersom folk jag känner i princip aldrig ringer på dörren utan att ha ringt innan och frågat om man är hemma så utgick jag iskallt ifrån att det var Jehovas. Istället för att öppna och ta konflikten så valde jag att tyst som en mus sitta kvar i vardagsrummet och vänta på att de gick (jag vågade inte gå fram och titta i kikhålet då trägolven knarrar så mycket så att jag skulle ha blivit avslöjad). Sedan spanade jag i fönstret ner på gatan och mycket riktigt – efter ungefär tio minuter kommer de två Jehovas-förföljarna ut genom porten. Jag andades ut och trodde att jag hade sluppit undan.

Men nej. Ett par timmar senare när min kille också hade kommit hem så ringde det på dörren igen. Jag tvingade min kille att öppna och säga att jag inte var hemma. Han blev sur och tyckte att jag kunde ta tjuren vid hornen men jag vägrade så han fick mota iväg Jehovas. Sedan dess sitter jag som på nålar. Jag vågar knappt vara hemma. Jag orkar inte tjafsa med dem.

Dessutom läste jag några rader i deras bok som de prackade på mig sist. Då började jag må illa: ”Som ofullkomliga människor begår männen fel och misstag och är inte alltid idealiska familjeöverhuvuden. Vad bör en gift kvinna göra? Hon bör inte nedvärdera det hennes man gör och försöka ta över ledarskapet. Hon bör tänka på att en ”stilla och mild ande” är av stort värde i Guds ögon. Om hon visar en sådan attityd kommer hon att märka att det är lättare att underordna sig, även i påfrestande situationer.”  What to say?  -Jag är en aktiv radikalfeminist så ni kan helt enkelt ta er bok och stoppa upp den i röven. Eller lyssna på deras bibelord och lova att läsa någon ny bok till nästa gång de ringer på? Jag kommer aldrig bli av med dem. Herregud, i sommar kommer jag säkert att hänga på Jehovas grillkvällar och gå och bowla med gänget. Hjälp!

Jag som brukar inbilla och smickra mig själv (när jag har hybris – annars brukar jag mest nedvärdera mig själv) med att ha ganska bra koll på den digitala världen börjar nu inse att jag är ganska efterbliven. Bara för att jag startade Facebook-konto sju månader innan en enda svensk vän visste vad det var och innan dess MySpace-konto så säger ju det ingenting idag då både MySpace och Facebook är såååå 2006 respektive 2007. Min kille betatestar typ allt som finns där ute i den digitala världen och ligger ljusår före mig så hur mycket jag än skulle vilja knäcka honom finns det inga som helst möjligheter. Nu har jag i alla fall tagit ett ministeg mot framtiden och bad om en inbjudan till Jaiku (trots att min kille skickade det till mig för alldeles för många månader sedan som jag då ignorerade) Jag kan inte inse förtjusningen med just Jaiku och Twitter men ska åtminstone ge det ett försök. Nu ska det mikrobloggas med andra ord.