För er som är stressade och äter för lite fisk så ska jag tipsa er om ett urenkelt recept som har sitt ursprung i en receptbok som jag om min kompis Paula lagade oss igenom vårt första år hemifrån när vi bodde i Frankrike.

400g fisk i munsbitar (jag gör den ofta på hokifilé eller pangasius men det går lika bra med lax etc)
1,5 dl vitt vin
1 fiskbuljongstärning (knorr)
2dl crème fraîche (om ni vill lyxa till det tar ni saffran/tomat annars bara vanlig naturell)
1,5 dl matlagningsgrädde
salt och peppar
gräslök (jag har alltid en liten kartong i frysen)
en hög med haricots verts

Koka upp vin och buljong, tillsätt mejeriprodukterna, släng slutligen i fisken och upptinade haricots verts. Servera med ris eller potatis.

Det tar typ tio minuter att laga och alla brukar gilla det.

Inte för att låta som en upprörd hemmafru/pensionär, men har inte ost blivit sjukt dyrt? Nu syftar jag inte ens på finost utan vanlig hederlig frukostost av herrgårdstyp eller liknande. Eftersom jag uppenbarligen har en del autistiska drag så kan jag kilopriset/styckpriset/jämförspriset på de flesta matvaror jag brukar handla och kan därför göra ett ganska snabbt överslag och komma fram till att just kilopriset på frukostost har ökat i runda slängar 15-20 kronor/kilot de senaste månaderna. Lider vi brist på mjölk? Eller löpe (eh?)? Eller ystare kanske? Något har i alla fall hänt. Ge mig sanningen, mejerier. Eller ostfrämjandet. Annars går jag över till skinka på mackan.

Alltså, hata den här dagen. Allt jag har försökt fixa har bara kommit tillbaka och bitit mig i asset. Varje samtal jag var tvungen att ringa fick upprepas tre gånger för att folk i luren var smått efterblivna, skrivaren vägrade fungera och internet kopplades ur. Dessutom har jag magknip så jag inte kan stå upp. Inte någon typ av sötsak finns hemma vilket gör att jag inte ens kan döva nedstämdheten med en sockerchock. Jag hoppas på att morgondagen blir den supertisdag som det snackas om – men inte för de amerikanska politikernas skull utan för min egen. En superdupertisdag.

För flera år sedan när jag just hade lärt känna min (numera) expojkvän från Madrid så var vi ett helt studentgäng som var på väg från en korridorsfest tillbaka till vårt hus i samma område. Jag gick och tjatade om att jag var hungrig och ville ha en hamburgare vilket var omöjligt att få tag i på studentghettot vid tretiden på morgonen. Mitt ex utbryter då hjälpsamt:
-But if you’re hungry I have a gypsy arm in my fridge.
Jag bara: ”Va? Vadå zigenararm i kylskåpet?”. Han fortsatte att propsa på att det inte var några som helst problem att gå och hämta sin zigenararm vilken alla var välkomna att mumsa på under efterfesten om de kände sig hungriga. Jag förstod fortfarande inte vad han menade och försökte på spanska. Han svarade att han menade ”un brazo de gitano” vilket mycket riktigt betyder zigenararm. För att lösa detta mycket obehagliga mysterium fick han helt enkelt gå till sin kyl, hämta sin zigenararm och visa upp den för oss andra. Det visade sig att det rörde sig om en hederlig chokladrulltårta. Och kom nu inte och säg att spanjorer och deras språk inte är helt sjukt när de likställer en avhuggen arm av svartmuskig karl med fikabröd.

En zigenararm

Nog för att söndagar är min absoluta hatdag men den här söndagen tar priset. Jag sitter och slöläser fullständigt värdelösa bloggar och googlar järntabletter framför datorn och försöker akta mig för att svimma. Det är snö/slask-storm utanför fönstret. Min kille har tekniska problem (alltså någon av hans manicker fungerar inte som den ska) vilket resulterar i att han har sagt fyra ord till mig på hela dagen (men många: ”JAAA! – eller förresten nej, helvete!” och ”FAAAN!”). Kollade lite på ett utbildningsradioprogram om kineser utan vatten och kände bara: ”åh, jobbigt liv att ge diskvatten till sina får” och kände mig ännu mer deppig. Sedan försökte jag härma kinesiska ett tag i ett fåfängt försök att göra något nyttigt idag. Lärde mig nada. Sedan räknade min kille att jag hade fyra finnar i ansiktet varav en klämvänlig (det var de orden han har sagt till mig hittills). Jag har även hunnit med att äta en mjuk taco med enbart lite köttfärs och stark sås i. Det var ingen kulinarisk upplevelse. Nu funderar jag på att promenera till Willys på Götgatan och köpa snask för att inte hamna i en situation där jag på allvar överväger Harakiri med juvelprydd dolk. Fast vid närmare eftertanke har jag varken någon heder att försvara eller någon juvelprydd dolk i min ägo. Inte ens det kan jag uppbringa en söndag som denna.

När jag blir äldre och befinner mig i åldersspannet 60-70 år så är min dröm att vara lika snygg och tjusig som skådespelerskorna Jane Alexander (bild 1) och Helen Mirren (bild 2). Det är otroligt underskattat att ha vit page och smakfullt dekolletage även i den åldern.

Nu har jag printat Friskis och svettis träningsscheman för både Ringen och Skrapan vilka ligger tre, respektive fyra minuters gångväg från min port. Dessa papper ska jag sätta upp på kylen (FRAMFÖR alla takeaway-lappar) och hoppas på att det kan ge mig en obehalig påminnelse varje gång jag öppnar kylen. Funderar på en kickstart. Typ en vecka med ett medelpass, ett yogapass, ett Ki-balans och ett danspass – inte så man kraschar de förtvinade musklerna utan för att testa lite allt möjligt och komma igång. Problemet är det att jag har känt mig sjukt ruggig de senaste veckorna men idag kom jag fram till att det nog rör sig om hederlig gammal järnbrist med tanke på de c:a 100 svimmningsanfallen jag får varje dag, den absurda tröttheten, huvudvärken och det något ljusare tandköttet. Åt blodig biff och bakad potatis till middag med några glas apelsinjuice för att ta upp järnet bättre. Den närmaste veckan ska vikas åt gröna grönsaker och mörkt kött tillsammans med c-vitamin och järntabletter som jag ska investera i imorgon (och snälla, pracka inte på mig blodpuddig och inälvsmat trots att det är bra, kan bara inte få ner det). Pallar inte vara 29 år och tvingas ta till luktsalt om jag reser mig ur soffan som en hysterisk aristokratisk kvinna från 1700-talet längre.

Förutom den söta Serena van der Woodsen i Gossip girl så är min favorit lilla Jenny Humphery som spelas av ursöta Taylor Momsen (som även spelar den lilla flickan med knasigt hår och sockerbitständer i Grinchen). Det bästa var även att hon blev ond och maktlysten i sista avsnittet (se bild här under). Det är något speciellt med bitchiga fjortisar med mycket pengar. Den understa bilden är Taylor Momsen privat på modevisning i New York. Och jag klarar mig utan de glirlingar jag förtjänar som ett snart 30-årigt Gossip girl-fan.

Trots att jag är en akademiker som lärde mig läsa på egen hand vid fyra års ålder och är besatt av god litteratur så är jag ändå inte den som föraktar eller ifrågasätter kass kommersiell litteratur. Jag har också haft mina fniss till Bridget Jones dagbok och anser fortfarande att En oväntad semester (Rachel’s holiday) med Marian Keyes är ovanligt läsvärd. Jag brukar inte heller leva upp till den där ”böcker man MÅSTE läsa”-listan särskilt väl. Inte längre i alla fall. När jag gick i högstadiet så plöjde jag Stig Dagerman och annan litteratur i finrummet. Nu läser jag Stieg Larsson. Ni fattar. Men två böcker som fortfarande sitter fastetsade i min dystopiska hjärna (hallå – framtidsundergångslitteratur!) är 1984 av George Orwell och On the beach (På stranden) av Nevil Shute. Båda handlar om en post-tredje-världskriget-värld och är härligt undergångsmässiga på bästa kalla kriget-vis. Dessutom är de tunna och lättlästa. Nästa gång ni tar en tur till biblioteket – låna!

En vanlig fredagkväll. Ett litet glas fulbaileys (som Pete) och sedan tacomiddag – denna klassiker med både mjukt och hårt bröd. Under matlagningen körde min syrra Anna sin utlovade hiphopdans som hon har övat på under tre veckor (på gymmet) till Run DMC och imponerade på det sättet som bara ett gapskratt liggandes på golvet kan göra. Sedan käkade vi, störde min kille när han kollade på ”På spåret”. Sedan sjöng vi Poupée de cire poupée de son i en urfin duett, jag och min syrra. Happy days med andra ord.