Malin Collin

La Dolce Vita vs Hell i Stockholm

Inlägg av Malin Collin, reporter

Inte för att det här är en modeblogg men här är lite ur vårgarderoben

av Malin Collin, reporter

Lite nytt i vårgarderoben blev det för min del. Den första klänningen kommer att vara snygg med ett smalt skärp i silver eller rött i midjan. Jag behöver nämligen något som gör att jag ser lite städad ut (springer annars mest runt i tajts och liten klänning).

Sedan en praktisk vardagsklänning i svart och vitt. Ser sjukt bekväm ut. (Jag avskyr obekväma kläder – det kliar och gör ont på min känsliga hud).

Sedan väskan som jag har letat efter i halva Europa nu. Tyvärr är det inte leverans förrän i mitten av april men när man har letat efter en sådan här väska i drygt ett års tid (brun, halvliten med en rem) så känns det som att man inte har något val annat än att slå till.

Ren perfektion i ett par bilder

av Malin Collin, reporter

Det var längesedan jag såg något så fulländat och perfekt som Dita von Teese på Vienna’s Opera Ball i går kväll. Alltså klänningen, släpet, frisyren, den lilla plymen i håret, den perfekta hyn, ja allt är ren perfektion.

Horatio Caine är en jäkla nörd med köttfeja

av Malin Collin, reporter

Jag är en sådan där kriminalnörd som har följt alla CSI-serierna i flera år. Den versionen som jag gillar minst är Miami. Detta, har jag kommit fram till, beror helt och hållet på huvudpersonen Horatio Caine. Vi kan ju börja med namnet. Hallå – Horatio! Det tillhör verkligen gräddan av smaklösa namn. Sedan vill jag passa på att nämna hans köttiga ansikte som saknar konturer – som att titta på en oformlig bit högrev med ljusröd peruk. Sedan kommer vi då till en av de värsta bitarna – hans hållning. Som bilden hjälpsamt avslöjar så ser ni att han alltid intar den här krokiga stilen med nedböjt huvud och liksom blickar på en underifrån. Det är så sjukt obehagligt så man får ont i magen. Därtill måste de vidriga och omoderna solglasögonen läggas till – de åker ständigt på mitt i en mening när han ska lägga en av sina oneliners med släpig och tillgjord röst. Det störigaste av allt är att han känner sig så sjukt cool i sina fladdriga kostymer. Han ler aldrig, skämtar aldrig och är en fullständigt platt karaktär. Som en träbit. En kött-träbit.

iPhone-dealande på gatan

av Malin Collin, reporter

Nu ska min kille ut på stan och deala iPhones. Eller det där lät en aning mer spännande än vad det egentligen är. Han ska i alla fall köpa en iPhone av en kille några hus härifrån efter en kvälls velande fram och tillbaka. Han skulle ha min åsikt om saken. Eftersom jag är sjukt ekonomisk och har uppenbara drag av tvångsmässig personlighetsstörning så var jag ju mer tveksam. Nu har jag fått igenom en deal att det inte ska tjatas om större tv-skärmar, 30 000-kronorscyklar eller minismå manicker med okänd funktion som kostar mer än en begagnad bil på flera månader. Förhandling på hög nivå med andra ord. (Sedan lade jag till att jag hoppades att han inte köpte iPhonen av en hallick – då jag menade hälare).

Sofo-night – trendmecka

av Malin Collin, reporter

Ikväll är det Sofonight här i mitt område Sofo på Söder. Det innebär att massor av små designerbutiker (med fina erbjudanden) och gallerier håller öppet till 21-22 ikväll. Inne på butikerna bjuds det på drink och tilltugg och man kan flanera mellan ställena och kika på kläder, konst och träffa folk i godan ro över ett glas vin. Nu är jag ju krasslig och kommer inte att ge mig iväg någonstans men om jag hade känt mig lite bättre hade jag inte tackat nej till en liten runda. Har jag sagt att de här kvarteren är de bästa i hela Stockholm och att jag är glad över att bo här?

Stockholm vs landsorten

av Malin Collin, reporter

De senaste dagarna har jag funderat en del på rivaliteten mellan Stockholm och resten av landet. Det började med att jag, för någon dag sedan, samtalade med en stockholmstjej som bott en termin i Malmö. Hon berättade om hur chockad hon blev av det dåligt dolda föraktet för stockholm bland skåningar. Hon kände att hon nästan behövde ursäkta sitt ursprung för att uppnå acceptans. Sedan tittade jag på tv4 Kvällsöppet igår kväll där de körde en debatt kring Stockholm vs Göteborg och det s.k storebrorssyndromet som göteborgarna dras med.
Själv är jag skåning. Eller andra generationens invandrare i Skåne skulle man kunna säga då mina föräldrar härstammar från Sverige. Vi västskåningar har alltid sett Köpenhamn som vår huvudstad – det är dit vi åker för shopping och uteliv, flyger ifrån och njuter av storstadskänslan. Dessutom pluggar vi i Lund, umgås med kompisar i Malmö och går gärna ut i Helsingborg då det finns en uppsjö fem-ställen just där. Skåningar bryr sig inte så mycket om Stockholm så länge de inte kommer i kontakt med folk som bor där. Då brukar den mest frekventa frågan vara: ”Men! Varför bor du däääär?”. Då måste man försvara sig. Eller bara ignorera frågan och gå vidare med sitt liv.
Göteborgare (och alla som bor norr om Stockholm också för den delen) verkar ha en liknande inställning fast med en gnutta mer fientlighet. Att hata Stockholm är ungefär lika vanligt som att äta ostmackor till frukost.
Sedan har vi då stockholmarna – dessa knappt två miljoner småstadsmänniskor i en glänta i skogen (som vi skåningar gärna ser det) som själva slår sig för bröstet och anser att de är de som har koll, de som är de enda storstadsvärldsvana i landet.
Efter denna långa inledning skulle jag som skåning boendes i Stockholm sedan tio år vilja ge ett par synpunkter. Till att börja med vill jag påpeka att jag älskar Skåne, men älskar Stockholm lika mycket fast på ett annat sätt. Jag tror att det är som att skaffa fler än ett barn. Det första älskar man, men nästa älskar man lika mycket utan att på något sätt sluta älska det första.
En sak som slog mig riktigt ordentligt när jag flyttade hit var att stockholmare sällan lämnar sin egen stad. Medan Hässleholmsbor och Luleåkidsen drar till Paris, Barcelona, Rom och New York efter gymnasiet för att läsa språk, jobba ett tag och se världen ett par år så sitter stockholmarna kvar i just Stockholm. Jag får känslan av att folk runt om i landet satsar högt, har lite att förlora och brinner av lust att utforska nya städer. Stockholmarna känner sig trygga i sin egen lilla storstad och vill inte riskera att gå vilse bland Roms smågator eller göra bort sig på knackig franska. De känner att de redan har allt eftersom de bor i Sveriges huvudstad. Sedan slutar det med att landsortsfolket flyttar till Stockholm med en pr-utbildning från New York, internationell ekonomi-examen från London eller modedesign från Florens i bakfickan och plockar avundsvärda anställningar bland toppföretagen. Kan man säga att trots att Stockholm består av oerhört lojala stockholmare som aldrig överger sin stad så ligger makten egentligen hos det äventyrliga landsortsfolket? För vilka är det som sitter i politikens högsta rum? Eller som journalister på landets största tidningar? Eller bestämmer vilken reklam, musik, film eller teater vi svenskar ska ta del av? Även om besluten fattas i Stockholm så är det sällan stockholmare som fattar dem. Kom ihåg det, landsortsbor!

Tusen spänn för lite stearin och vaniljsocker

av Malin Collin, reporter

Min minsta lillasyster fyller snart år så jag letar efter fina födelsedagspresenter. Eftersom hon är en obotlig pampering addict så hamnar man lätt bland Laura Mercier-produkter och liknande. Tyvärr kostade ett simpelt jäkla doftljus (med Crème Brûlée-doft) en femhundring. Sånt här gör mig oerhört förbannad. Får sådan grym lust att smälta lite stearin själv på plattan och krydda med lite vaniljsocker, hälla i skiten i ett gammal glas och sätta en band runt om där jag skriver med spritpenna ”Exclusively Malin” eller liknande. Så futtigt att få två tråkiga ljus i present för en tusing liksom. Det är ju faktiskt som femtio påsar kanelgifflar. Mycket mer värt.

Dags att adoptera en tjugoåring

av Malin Collin, reporter

Alltså jag bara älskar skådespelerskan Ellen Page! Vill också ha ett sådant begåvat barn. Verkar det hemskt konstigt att adoptera en tjej som är tjugo när man själv är 29? Och ni som tänker ”vem är den där tjejen” – pallra iväg er till närmaste biograf och se filmen Juno. Nu!

Sömnsjukan satte stopp för releasespelning

av Malin Collin, reporter

Ikväll hade jag tänkt hänga med Lykke Lis (eller Kokki Kå som min killes brorsa slängde ur sig under ett förvirrat ögonblick) releasespelning på Pet Sounds men istället ligger jag i soffan och känner mig hängig. Jag har för sjutton känt mig hängig i nästan två veckor nu men ingenting verkar bryta ut. Så har det varit de senaste tre, fyra åren för mig. Jag får aldrig halsfluss, knallförkylning med feber eller liknande, jag bara går runt i dvala med huvudvärk, nyser några gånger, en aning halsont och en obeskrivlig trötthet i flera veckor. Hellre tre, fyra dagar av helvete än flera veckors seghet alltså. Undrar vad det beror på? För ett par år sedan hade jag en teori om att jag inte blev sjuk för att jag åt jättedosen antibiotika i flera månader (mot hudutslag) och därför kunde inga bakterier fästa. Men det var längesedan jag gick på någon sådan dos. Det jag skulle komma fram till var i alla fall att jag inte kommer att dyka på någon spelning på Skånegatan utan ligga hemma i soffan och titta på värdelös tv med ett öga.

Sida 234 av 392