Jag har länge varit sugen på att köpa DVD:n med miniserien Brideshead Revisited (En förlorad värld på svenska) från 1981. Den är ju något av en klassiker och pinsamt nog har jag varken läst boken av Evelyn Waugh eller sett serien. Alla som älskade att läsa Den hemliga historien av Donna Tartt verkar också älska den här tv-serien. Det får mig att vilja se den på en gång då Den hemliga historien kan vara en av de bästa böckerna som finns. 249 spänn på cdon.com. Kanske ska slå till? Ska åtminstone se den nyproducerade filmen när den kommer senare i år.

Som den sanna Hollywoodbloggare som jag ändå är så måste jag åtminstone kommentera nattens Britney Spears-katastrof. För att fatta det hela kort så vägrade Britbrit lämna tillbaka sina ungar till K-Fed igår kväll trots att domstolen bestämt att det var han som skulle ha barnen då. Hon höll barnen som gisslan i sitt hem i fyra timmar medan polisbil efter polisbil kom hem till henne för att få henne att ändra sig. Sedan dök såväl tönten K-Fed med advokat upp och då kom även Britneys advokat körande trots att de har brutit samarbetet med henne för ett par dagar sedan. Slutligen släppte hon barnen och blev bortforslad till Cedars Sinai i ambulans för psykiatrisk utvärdering då hon enligt polisen var påverkad av okänd substans. Enligt uppgift ska hennes yngsta son Jayden James ha åkt i den andra ambulansen som följde Britneys men varför han behövde akutvård är inte avslöjat ännu.

Vad ska jag säga? Cirkusen Spears fortsätter och tack och lov är den stackars dumma Britney Spears inte död (än) i alla fall. Jag är inte avundsjuk precis. Tänk er själva om ni skulle behöva åka ambulans och ett hundratal fotografer står utanför din grind och en fem, sex helikoptrar cirkulerar ovanför ditt hus för att få en bild av dig. Konstigt om hon är helt insane.

En fallen stjärna

Vi sitter ett gäng på en bar i Stockholm och snackar. En kille är fransman, vi har inte setts på ett tag och han frågar min kille:

Fransman: So you don’t play in your band anymore?

Min kille: (Tittar på mig och säger) No, I haven’t played anything for one and half year. (Vi har varit tillsammans i exakt ett och ett halvt år)

Ursäkta, men hur blev jag plötsligt Yoko Ono?

Efter en dag av snö, blåst, goda nyheter, Criminal minds (jag vet, jag måste sluta snart…) och shoppande längs Götgatan så är det dags för att gå ut och dricka alkoholhaltiga drycker här på Söder med indie som soundtrack. Helst hade jag velat kolla in Och himlen därtill och ta en drink med hela Stockholm under mina fötter men det känns lite för stramt och trist jämfört med den typen av kväll vi har i tankarna. Vi får se var det bär – antingen kommer man hem klockan elva och känner sig nöjd eller så slutar det sju på morgonen på efterfest (eller vid närmare eftertanke INTE). Vad jag vill säga med detta är att onsdagar och torsdagar är de absolut bästa kvällarna att gå ut på – mindre trängsel, bättre stämning och bara roligare.

Om jag vann typ 60 miljoner på lotto (som jag aldrig spelar på men ändå) så skulle jag köpa ungefär tusen DVD-boxar med tv-serier och aldrig mer lämna huset. Då snackar vi helt plötsligt livskvalitet.

Befinner mig i en djup Criminal minds-koma så här i början av det nya året. Körde halva säsong två idag så nog är man lite hooked. Jag gick även in på CBS hemsida och gjorde ett eget profilertest och det stod att jag hade enorm potential att arbeta som just profiler. Ja, tack säger jag och ser fram emot många intensiva arbetstimmar med geninörden Dr. Spencer Reid (alltså den coola skådisen och filmmakaren Matthew Gray Gubler som hänger med The Killers och producerar deras videos). Men jag struntar kanske i min framtida framgångsrika karriär som profiler och nöjer mig med att ligga i soffan och plöja andra halvan av säsong två, ätandes på ostkex och crème bonjour. Det är säkrare.

Matthew Gray Gubler

Här firade jag nyår – mitt ute i skogen. Det tog visserligen lite lång tid innan vi kom iväg då bilen hade lagt av uppe på Bjurholmsgatan och vi stod där med packning och fick ringa akutbärgning. Som tur var behövde de orangeklädda männen inte forsla bort bilen utan bara ge den en återupplivning av batteri så så småningom kom även vi iväg på nyårsfirande. Vi åt större mängder löjrom, hjortfilé och kantareller. Till det drack vi en större mängd champagne och flera finare viner. Det var helt enkelt en himla mysig kväll – särskilt att stå allihop nere på den privata lilla stranden till sjön och titta på fyrverkerier medan vi skålade i skumpa. 2008 is NOT going to be another shitty year!

Här har ni de Oililyväskor som jag tycker är finast. Jag har en förkärlek till enorma väskor och hakar direkt upp mig på övernattnings -och weekend-väskorna. Först gillade jag bäst de röda men sedan i förrgår har jag nog gått över på brunt. Nummer två är tveklöst snyggast men också fullkomligt opraktisk då den är alldeles för stor att släpa runt på stan (om man nu inte är nomad eller dyl). Vad säger ni?

I fredags drog jag och min familj på miniresa till Köpenhamn över dagen. Mia och Pappa grundade med en röd pölse på båten till Helsingör. Sedan körde vi till Köpenhamn och fick slutligen in vår bil i ett skamligt dyrt parkeringshus med lite allmän åksjuka som resultat.
Strax därpå vandrade familjen på ett led mellan cyklar för att kunna ta oss till Magasin och måste då passera en heroinist som hängde som en räka över det lilla utrymme vi hade. Vi smet förbi, men Mia skuttade efter och sa till knarkaren; ”nej tack, jag tar hellre en korv”. Då skrattade familjen ihjäl sig medan vi passerade övergångsställen.
Sedan insåg vi att det inte fungerade att hålla ihop fem insano-crazy-people genom hela Ströget så vi började delade upp oss i olika grupper. Jag valde mamma, pappa valde Anna och sedan var det bara Mia kvar (som på gympalektionerna). Hon såg så ledsen ut så vi valde henne också. Sedan lade alla familjemedlemmarna händerna i en hög så vi stod som en ring och hojtade saker som: ”go” eller ”kör”. Efteråt kändes det lite dumt.
Sedan for vi. In och ut i affärer. Mark Jacobs och finvinsbutik. Därefter Illum där mamma och jag flippade ur över Oilily-väskorna som låg på sina små bord och bara ropade på oss. Lilagalna Mamma kunde inte låta bli att köpa en av godsakerna. Själv tillät inte min veckopeng denna väska just nu. 
Sedan gick vi till en restaurang för lunch. Där fick Anna en kolbit i ministorlek istället för hakkeböf så då fick klaga och ha oss en massa. Sedan var jag så oerhört upprörd över den dåliga servicen, den platta, svarta biffen och den enerverande musiken som spelades när jag gick till toaletten så jag bokstavligen knuffade bort en efterbliven kvinna från att tränga sig före mig på toa. Alltså, då, sittandes på den kalla toaringen kände jag att jag på något vis hade kokat över när jag såg den efterblivna tanten kika in på mig (det var en sådan där trendig dörr som ger ett trendigt men föga önkvärt peephole och upprepa sitt ”Jeg maste tisse”-mantra over and over again. På väg ut ur restaurangen sa Anna och Mia till ett tiotal svenskar som väntade på bord till restaurangen att de borde leta efter ett bättre ställe om de inte var sugna på att vänta 40 minuter bara för att få en förkolnad, enkronestor hakkeböf. De tackade för tipset och drog. Resten av tiden i stan spenderade jag på Ole Henriksens avdelning på Illum, samtalandes med en übergay säljare. Han berättade skitmycket och lät mig testa grejer. Jag förstod ungefär 20-30 procent av vad han sa. Men det var kul ändå. Sedan började vi dra oss mot bilen för att återvända till vårt eget land.

Sådär. Nu har jag äntligen sett 2 days in Paris. Den var rätt så bra. Eller lite var dåligt och lite var bra. (Och det är efter denna mening som jag VERKLIGEN funderar på att bli filmkritiker – ska ringa DN på onsdag och fråga). Men i alla fall så var det några saker som var ganska väl skildrade – framför allt då den uppenbara alienationen som den amerikanska pojkvännen känner när han inte förstår språket. Denna situation har dock även en annan dimension för oss som förr i världen hade internationella relationer (alltså pojkvän från annan nation) – nämligen frustrationen över att också behöva vara den som översätter allt när man sitter bland familj och vänner och bara vill umgås en kväll på sitt eget språk. Sedan var det fina bilder från Paris gator. Ack, vad jag saknar den där staden alltså. Det dåliga var att huvudkaraktärerna skulle vara typ 35 år gamla men tjafsade och uppförde sig som om de var max 22. Sjukt irriterande. Sedan var första delen av filmen tusen gånger bättre än den andra halvan (ungefär som Titanic men annan typ av film…). Om ni ska se den kan det dock vara en fördel att fatta franska då typ halva filmen är otextad på just detta språk. Men se den om ni kan.