Det slog mig just att jag under vinterhalvåret år 2000 solade solarium en gång i veckan. What was that all about?

Fy i helvete. Tömde just vårt stora kylskåp på gammal möglig mat. Jag fick svåra korridors-flash-backs av detta projekt. Skillanden var dock att all mat jag fann i vår kyl från början faktiskt tillhörde oss. I studentkorridor blev man illa tvungen att rensa bland elva andra äckels gamla mögliga matlådor och yoghurt som hade bäst före datum åtta månader tidigare. Inte för att möglig mat är fräschare beroende på vem den har tillhört men det känns åtminstone mer motiverat att rensa bland sina egna saker istället för hos en polsk utbytesstudents gamla korvgryta. Nu har vi i alla fall en tommare kyl som saknar penicillinodling. Det känns som en nystart.

Efter någon vecka utan sötsaker (inte för att jag har satt upp något strikt sötsaksförbud utan för att jag mystiskt nog inte har varit sugen) så tog jag mig en riktigt munk idag. En sådan där som är ordentligt friterad och täckt i strösocker. Dunkin’ donuts i all ära (som mamma köpte en hel låda av i Barcelona och tog ner till byn) men äkta munkar är faktiskt de allra godaste – de som inte är riktigt massproducerade. När jag tog den första tuggan så kom barndomsminnena över mig. Jag minns hur mamma och jag ibland tog oss en donut från donutvagnen utanför Magnum efter en lång veckohandling. Och hur pappa brukade köpa en påse minidonuts till mig i bageriet i den spanska byn, vilka jag alltid åt till frukost under spaniensomrarna som liten. Men vad ska man säga – att blanda frityr med socker kan bara bli bra. Fett och socker i en enda tugga. Heaven.

Jag avskyr höga ljud. Det kan få mig att tappa förståndet totalt. Det värsta är trimmade mopeder, tömning av glasåtervinning och dålig musik på hög volym. Just nu kom jag dock på att nummer ett av hemska ljud är de där utomhuslarmen/mistlurarna som testas fyra gånger om året, första måndagen i månaden, klockan 15. Där jag befinner mig nu är det outhärdligt. Till och med värre än på Stockholms universitet där man annars har larmet rakt i hörselgången. Om det skulle bli krig eller annan typ av nationell katastrof så skulle jag hinna dö av ångest på grund av larmljudet innan stridsvagnarna ens hinner över Hallandsåsen. Så ovärt liksom.

I lördags kväll var det en gammal, trött version av mig som dök upp på Pop Dakar. Eftersom kön till baren var för lång (och kön till bajamajorna likaså) så blev det inte som jag hade tänkt (jag med festivalöl i handen lyssnandes på musik och socialisera med folk). Jag hängde med systrarna, M och senare också min vän Fig och hans tjej medan vi utan alkoholintag tittade på Laakso (och rolig nog Peter Jöback). Det var trevligt men kallt så vi drog hem vid midnatt.

Igår tillbringade jag dagen med min kille som jag har gått om hela helgen. Vi gick runt i stan och försökte hitta lämpliga inredningsprylar på The One utan resultat. På kvällen åkte vi till min killes föräldrar för gudomliga wallenbergare och långpromenad i Enskede med hunden. Jag fick också en kasse goda äpplen som jag nog ska göra paj på så småningom.

Den här veckan innehåller allt från att hälsa på bästa vän Joanna som ska föda barn på söndag till öl på Söder och föräldrainvasion på fredag. Det kommer att bli härligt. Sedan ska jag shoppa 30-årspresent till min karl. Det är mindre härligt. Han kanske får en lavalampa. Det är väl i ropet just nu i inredningskretsar? Det och uppblåsbara plastfåtöljer?

Grattis!

Jag är sugen på kräftskiva. Har lust att sluka en tio, femton kräftor, baka en västerbottenspaj och dricka lite vitt. Ren sprit har aldrig varit min grej. Jag tänker också roliga hattar och sådana där papperslampor som ser ut som en måne. Krondill gillar jag också. Men jag får inte ha en kräftskiva här hemma för min kille säger att han kommer att spy av kräftlukten. Så mycket stinker väl ändå inte kräftor? Det är ju inte direkt en surströmmningsmiddag jag föreslår. Han säger att jag kan få hålla till på gården med min kräftskiva. Tyvärr är vår gård en liten plätt asfalt utan trädgårdsmöbler och att sitta där i 12 -gradig kyla och skrapa ur kräftklor känns inte särskilt lockande. Jag får väl bara fortsätta med att stå på Ica Ringen och stirra längtansfullt på de frysta kräftorna så han får sig lite dåligt samvete. Eller så åker jag hem till Mia och kräftskivar.

Här sitter jag på lördagsaftonen mol allena. Min kille gör något grabbigt med grabbarna och själv försöker jag övertala mig att gå in i badrummet och sminka detta fula nylle för att sedan bege mig till Pop Dakar. Eftersom jag har intagit kvällsmål helt själv så valde jag Malins bachelorette-middag. Det innebär spagetti med skink -och broccolisås, ett ton riven ost och ett glas vitt. Det var ett tag sedan man var ungkarl men förkärleken till spagetti och ost har inte dött med civilståndet så att säga. Jag är dödligt trött efter igår kväll men vägrar stanna hemma ikväll enbart av den anledningen. Än är jag inte trettio. Jag är typ drygt tjugo och har inga problem med två kvällars fest efter varandra. Inga problem alls. Öh.

Det blev en lyckad tillställning igår. Trots att systrarna bjöd på sång -och dansuppvisning till både det turkiska och det israeliska eurovisionbidragen från 1989. Mia fortsatte sedan med sitt ess i ärmen – att rappa Lillemans musikalster. Efter det gick alla in i 1990-talskoma och blandade Cats in the Cradle med Tori Amos och Spin Doctors. Kul hade vi i alla fall. Sedan sov min saknade vän Jos över på vår soffa och imorse åt vi frukost med betongkepsar på huvudet och begav oss sedan till Götgatsbacken där vi mötte upp Anna. Vi plöjde klädbutik efter klädbutik och fick i oss lite libanesisk lunch. Sedan drog Jos sig till centralen och jag och Anna fick umgås hemma hos mig – tysta som små möss- eftersom min kille ligger och slaggar efter en natt helt utan sömn (där tydligen mina snarkningar var en bidragande orsak) och timmar av Springsteens-biljetts-köande. Ikväll är det inte omöjligt att jag visar min nuna på Pop Dakar. Härliga universitetets humanistiska förenings endags-popfestival.

Galenhet på Ölandsgatan just nu. En syster lockar håret och kavlar smördeg på samma gång, nästa syster slår in födelsedagspresenter i sovrummet, undertecknad ordnar fetaoströra och klimakteriesvettas och min kille kollar på öppna kanalen där en präst står i en källarlokal och predikar på hög volym. Det vankas födelsedagsfest för syrran fast på vår adress ikväll. Vi bor lite centralare och mer privat än vad man kan uppnå i studentkorridor. Skumpa och vänner. Snittar och rosé. Det bådar gott.

Jag tycker att humor är i särklass den viktigaste egenskap en människa kan ha. Då menar jag inte personer som drar dåliga vitsar i tid och otid utan människor som behärskar den naturliga humorn som smälter in i samtalet. Att komma med kvicka comebacks gör en dialog så mycket bättre. Ett roligt samtal ska se ut som en bra ping-pongmatch då kommentarer studsar fram och tillbaka utan stopp. Själv tycker jag att jag själv är jätterolig. Jag skrattar ofta högt åt mina egna då och då briljanta tankar och anser att jag under en bättre dag kan höja glädjen i nästan alla personkonstellationer.

När vi var i vår spanska by lät jag dock humorn ta över allt i min personlighet. Eftersom min spanska i förhållande till mina systrars spanska suger ordentligt och min katalanska består av några osammanhängande meningar så förlorade jag möjligheten till att komma med kvicka kommentarer i alla samtal. Därför tog jag kroppen till hjälp. Det skulle jag aldrig ha gjort. En kväll satt vi på vår indiebar med ett gäng ytliga killkompisar och vi skämtade och skrattade. Eftersom jag vägrade hålla mig i bakgrunden i samtalet så började jag skämta ordentligt hardcore. Jag sa roliga ord på spanska och katalanska, jag ställde mig upp och utförde pantomimer och charadliknande serier, jag gjorde gummiansikteminspel och bjöd helt enkelt alldeles för mycket på mig själv. Killarna gapskrattade och jag kände mig ändå nöjd med min insats som ”den roliga svenskan” tills en av killarna frågade min syster om mitt yrke i Sverige var clown. Det var då jag insåg att jag hade gått för långt. Iskalla humoristiska comebacks hade bytts ut mot rödnäst slapstickhumor. Det är inte bättre att clown på spanska heter payaso – alltså pajas. Jag blev förminskad till en simpel pajas och satte mig således i ett hörn och drack min Estrella Damm och var ovanligt tyst resten av kvällen. Jag hade lärt mig en läxa.