Min kompis Johanna påminner idag om en snygg kille i typ Almost Famous. En sjuttiotalsrockstjärna i plyschtajts, kavaj, pilotglasögon, sjal och långt hår. Hennes egen kommentar på det:
– Det är inte första gången jag får höra att jag ser ut som en snygg kille.
Min mamma skickade just den här bilden och skrev att dessa födelsedagspresenter väntar på mig i Helsingborg. Tur att jag flyger dit om en vecka. Obs! Jag kommer aldrig bli för gammal för presentupphetsning.
Förra söndagen, efter en härlig utekväll och en sen Spotify-lyssning, slog jag på SVT Play. Vi har en Mac Mini här hemma, kopplad till vår stora tv så där kan man köra allt internet. Alltså slog jag på SVT Play och valde den omtalade ”Sluten avdelning” (obs! se andra delen om ni inte har sett den för att dö lite över migrationsvården/psykvården i det här landet) och introscenen framför St. Görans sjukhus visades. Något jag reagerade starkt på var valet av låt till just den scenen – nämligen en mittvers av Hästpojkens ”Gitarrer & bas, Trummor & hat” – som lyder: ”För här är livet ganska bra, ja här är Benso* varje dag”.
Efter alldeles för lång tid inser jag att det är gårkvällens Spotify-låt som har gått i gång och Hästpojkens lugnande medicin inte har något alls att göra med SVT:s välgjorda dokumentär. Det har bara blivit lite kortslutning när man kör Spotify samtidigt som SVT Play.
Men där ett tag trodde jag att de verkligen tog hela ”Sluten avdelning”-tänket för långt. Lite TV 3-stämning sådär liksom.
*Bensodiazepiner är ett narkotikaklassat lugnande läkemedel.
Idag är det min födelsedag. Det blir en mer och mer dubbel känsla ju fler år man fyller. Trots att jag inte har lust att fylla fler år blir jag ändå barnsligt upphetsad av att fylla år. Varje år sedan jag var kanske femton sätter jag på Blurs ”Birthday” och känner mig melankolisk ett tag och sedan känner jag mig urglad. Jag älskar min födelsedag för nu kommer våren och med det massor av saker att se fram emot.
Vad jag har gjort i dag då? Jo, jag har jobbat hela dagen. Typ pratat lite med Tommy Körberg och så där. Sedan gick jag hem från Globen (min nya grej för övrigt) och mötte upp mina systrar och min extrasyster Sanna här hemma på ett glas skumpa och snacks. Jag fick urfina svarta klänningar och blommor. Sedan åkte vi till Papà och åt massor av god pasta, drack vin och babblade. Därefter slirade vi bort till Riche en runda och sedan hem.
En härlig födelsedag med andra ord. I morgon blir det däremot fest.
Just nu håller jag på att se det brittiska BBC-dramat ”Criminal Justice”. Det är en miniserie i fem delar à en timme och handlar om en individ som går igenom det brittiska rättsystemet efter ett brott. Det är andra säsongen av serien som har gått på SVT under påskhelgen som jag tittar på nu.
Den handlar om en övre medelklasskvinna, Juliet, som är gift med en framgångsrik advokat och har en dotter i yngre tonåren. Mannen misshandlar Juliet både psykiskt och fysiskt och hela hemmet och stämningen bara dallrar av ångest, kontroll och undergivenhet. Till slut får Juliet nog och hugger sin make i magen med en kökskniv. Hon blir genast häktad och här sätter mardrömmen igång (eller tar slut, beroende på hur man ser på saken).
”Criminal Justice” är filmat på ett fantastiskt sätt. Vackra foton från taket ringar in hur pedantisk maken är och regissören vågar stanna i en scen längre än vad man är van vid. På flera sätt får jag samma känsla som jag fick av mästerverket ”Six Feet Under” där långsamhet och kvardröjande kamera kännetecknade flera scener.
Än så länge har jag tre av fem avsnitt kvar att se men jag kan ändå rekommendera ”Criminal Justice” varmt.
Fram till den 30 april kan man se serien lagligt, översatt och med fin kvalitet på SVT Play – klicka på länken så kommer du direkt till serien.
Läs gärna vad det skrivs om ”Criminal Justice”på den fantastiska tv-bloggen Weird Science.
Om ungefär en månad åker jag till Amsterdam under en långhelg. Jag började reka lite inför resan i går, kolla exakt var vi ska bo och var man kan hitta roliga stadsdelar, bra restauranger, barer med bra musik och så vidare.
Jag har varit i Amsterdam några gånger när jag var mindre och då har jag åkt de där kanalturerna, varit i Anne Franks hus och så vidare. I början av 00-talet hamnade jag och min syster i Amsterdam av misstag på grund av en missad flight och fick uppleva Amsterdam by night by accident så att säga. Man kan säga att efter den natten känner jag mig inte särskilt sugen på att hänga i Red Light District mer.
Jag undrar alltså om det finns någon där ute som har bra koll på Amsterdam och har lust att tipsa om de allra bästa grejerna. Jag är intresserad av alla tips som tänkas kan.
Vi kommer att bo på det här hotellet som tydligen (efter en google maps-promenad) ligger på den gatan där Gucci trängs med Louis Vuitton, Dior och Montblanc. Jag får intrycket att det är promenadavstånd till det mesta därifrån men om det nu inte är det – hur tar man sig bäst fram? Buss? Tunnelbana? Spårvagn?
Fyll gärna på med restaurangtips, bartips, grejer man absolut inte får missa, mysigaste områdena, var man ska hålla sig undan etc.
© Pictures of Amsterdam courtesy of Amsterdam.info
Nu går den här påskhelgen mot sitt slut. Min första storhelg på egen hand. Det var kanske inte en så stor prövning som man skulle kunna föreställa sig men förutom några toppar som inkluderade goda vänner, god mat, vin och bra musik så har det helt enkelt varit fruktansvärt tråkigt.
Jag som någonstans trodde att det var roligt att umgås med enbart mig själv.
Det var det inte.
Jag måste bli underhållen varenda sekund för att inte dö tristessdöden. Med datorn igång, tv:n på, musik i högtalarna och en tidning framför mig står jag ut men annars sitter jag bara och suckar. Det gick så långt att jag under eftermiddagen googlade fram var i Sverige det fanns mest inavel bara för att jag inte kom på något annat att göra. Herregud.
Och sedan det här med att min kille är bortrest. Jag tänkter först: härligt med kyckling och skaldjursmiddag varje dag (mat som han inte äter). Och sedan: titta på alla tv-serier och dokumentärer som han inte tycker är bra. Men till sist: gud, vad tråkigt att han inte är här.
Jag tänkte inte på hur trevligt det ändå är med småprat, gemensamma kommentarer framför tv:n och någon att komma hem till.
Hela mitt liv blir lite konturlöst utan den fasta punkt som råkar vara han. Jag orkar inte laga middag. Jag glömmer bort att äta och köper take away-thai antingen klockan fem på eftermiddagen eller klockan nio på kvällen. Jag glömmer bort att gå och lägga mig. Jag glömmer bort att vakna. Jag glömmer köpa frukostbröd och mjölk. Jag tappar helt enkelt ramarna som krävs för ett vuxet liv.
Dessutom är lång ledighet dåligt för min självdisciplin. Ju mer jag har att göra, desto mer gör jag. När jag inte har några viktiga inbokade saker känns det oöverstigligt att ens laga lunch.
Kom hem nu Niklas!
Nu blir det påskmiddag med ett par kompisar. Jamie Oliver står för recept och massor av vitt vin står på kylning. Jag har dessutom en assnygg ny klänning som inte syns så väl på den här dåliga iPhone-bilden.
En av mina bästa killkompisar sedan jag var pytteliten bor i min spanska by. Han är alltså spanjor och inte en exotisk året-runt-boende svensk. Han är inte bara kapten utan också pilot (som hobby då, han har ”riktigt” jobb också) och idag lade han upp några foton på byn och Ebro-flodens delta som ligger mittemot byn tagna från sitt flygplan.
Så här ser byn ut från Medelhavet. De där bergen har jag bestigit ett par gånger och halvt dött på kuppen (en gång för att det blev mörkt innan vi hann ner och andra gången för att ett åskväder drog in just när vi nådde toppen).
Här är Ebrodeltat. Man kan bara ta sig hit med båt för det är förbjudet att köra på grund av det rika fågellivet. Här finns massor av rosa flamingos och när man väl kommer hit är man alldeles ensam på stranden och det känns som att man är i öknen fast med ett klarblått Medelhav bredvid.
Här är en bra bild på hur vår favoritrestaurang ser ut. Den ligger som sagt på pålar mitt i havet och dit åker man också med båt och äter supergod lunch. Älskar det där stället.
För tolv år sedan såg jag ut så här. Det som slår mig är att luggen var väldigt kort. Men det var väl någon brittisk sångerska i något obskyrt indieband som såg ut så och så körde jag på samma grej. Minns inte faktiskt för att vara ärlig. Det enda jag kommer ihåg av den där luggen är att den stod rakt upp som en åttiotals-stubblugg varje morgon när jag vaknade och det tog hundra år av hårspray och hårfön för att få ner den.
En annan detalj jag gillar är den orangea träningsjackan köpt i en fransk second hand-butik. Jag minns att den fick mig att känna att jag var med i Trainspotting. På ett bra sätt alltså. Hur det nu på något sätt skulle kunna vara bra?