Har ni sett Let’s dance-studions tak? Den innehåller i runda slängar fyrahundra miljoner lampor. Tråkigt nog var de inte tända när jag var där så temperaturen låg på c:a 12 grader där. Fick campingvibbar av kylan. Annars mycket spännande.
I helgen var min sextonåriga kusin på besök. Vi kan kalla henne Jenny Humphrey för enkelhetens skull. Med andra ord är man mossig hur man än gör. Inte för att hon säger det – hon tycker alldeles säkert att jag är urhipp. För att vara urgammal vill säga.
Jag försökte ställa tillbaka min hjärna till 16-årsåldern och synkronisera den med vad som gäller nu. Därför släpade jag ner henne till Sergelgångens skobutik ”DNA” ”för att här brukar Kenza och Blondinbella köpa skor – titta här, jag tror minsann att det är just dessa Kenza köpte i veckan fast med högre klack”.
När jag fick syn på Natascha Peyre på Topshop tog vi givetvis ett ärevarv bland maternity-klädstängerna bara för att lillkusin skulle få se en glimt av denna kändis. ”Vad kort hon är – åh, herreguud, jag har verkligen SETT Natascha Peyre”.
Det gick hem.
Sedan släpade jag med henne till Le Café som den här månaden huserar på White Room vilket är en klubb tonåringar i hela landet med insikt i modebloggsvärlden givetvis känner igen. ”Åh, jag har nästan varit på White Room”.
Jag trodde nästan att jag hade rott hem det. Med grädden på moset ”att jag intervjuar kändisar” tills hon började prata om Paradise Hotel-Cimon och jag och min syrra med flit uttalade Cimon som Kimon. Då insåg vi att hon på riktigt hade en tonårscrush på denne pöjk. ”Och han godkänner inte min friend request på Facebook. Fast det gjorde Erika Johnsson. Hon verkar i alla fall gullig”.
Ni glömmer väl inte att säsong åtta av tv-serien 24 har sverigepremiär ikväll klockan 20.00 på TV 400? Jag kommer sitta bänkad. För att riktigt peppa tycker jag ni ska läsa Weird Sciences två roliga inlägg här och här.
Jag är ju tämligen besatt av spansk indiemusik. Eller indie och indie – spansk musik som åtminstone brukar klassas som lite egensinnig och utstickande jämfört med latinskvalet som annars gärna spelas på radio och mainstreem-uteställen.
Idag tänkte jag introducera er till Amaral – det är en grupp bestående av sångerskan Eva Amaral och hennes bandkompanjon Juan Aguirre. Amaral brukar gå under rubriken ”folkrock” med viss alternativ prägel och kännetecknas av sina ofta finurliga texter. De har till och med gjort ett coolt samarbete med Moby.
Här kommer ett axplock av Amarals låtar som jag verkligen tycker att ni ska lyssna igenom. Det finns mer musik än Ricky Martin på spanska så låt inte spanskan stoppa er.
Ikväll är det ju dags för Stora bloggprisgalan på Nalen där Sveriges bästa bloggar ska koras. Jag ska direkt dit i morgonens smink och möta upp min syrra Anna och förhoppningsvis trilla in i en massa trevliga bloggare. Om vi inte ses där ska jag försöka mms-blogga lite från själva galan.
Jag vaknade ”i morse” och sprang med stressade hjärtslag in i badrummet och borstade tänderna och gjorde en raggardusch. På med deo, kamma håret och ut i vardagsrummet där jag tömde tvättkorgen med ren tvätt och letade fram strumpor och underkläder. Sedan slängde jag på mig kläder, satte upp håret och tittade ut genom fönstret. Det var becksvart. Då började jag ana oråd och tittade på klockan. Hon visade 03.40.
Jag hade alltså gått upp mitt i natten och gjort mig i ordning för en dag full av artikelskrivande. Det är liksom ett tecken på att det är ”lite stressigt”. Tänkte ett tag bara vila lite på sängen med kläderna på men ändrade mig sen och bytte om till pyjamas och somnade om.
Igår gjorde jag en intervju med Brett Anderson – sångaren i det nedlagda men legendariska bandet Suede. 1993 när jag var 15 och min syrra var 13 släpptes Suedes första skiva och vi lämnade postpunk, depprock och allt annat bakom oss för den brittiska indiemusiken.
Frontmannen Brett var det absolut coolaste som gick runt i ett par Dr. Martens på den där tiden. Han hade lång, mörk snedlugg som hängde över ena ögat, uppträdde med ovanligt androgyna maneer som inte setts till sedan Bowies storhetstid och skrev låtar som talade till varenda tonåring med glitter från hobbyaffär fastklistrat under ögonen.
På min sjuttonårsdag spelade Suede på Olympen i Lund och jag och min syster mötte upp våra indievapendragarsystrar Madeleine, Susanne och Sandy från Malmö fem timmar innan konserten började. Vi köade och peppade. Sedan dog vi av lycka under konserten.
Efter spelningen var slut stod jag och min syrra och väntade på våra föräldrar som skulle hämta oss i bil. Detta var innan mobiltelefonerna så vi hade bara bestämt ett visst klockslag. Olympen avfolkades och snart var det bara vi två, en turnébuss och fem, sex fans som knackade på turnébussens dörr. Den öppnades och Simon Gilbert och Richard Oakes skrev autografer. Jag och min syrra smög oss bort till bussen och bad också om autografer på darrande engelska. Vi fick allas utom Brett, som inte syntes till vid bussdörren. Jag frågade Simon Gilbert om vi inte kunde få Bretts autograf också. Han svarade att Brett vilade bak i bussen.
– But it’s my birthday, sa jag.
– Wait here, svarade Simon Gilbert.
Ett par minuter senare dök Simon Gilbert upp i dörröppningen igen, den här gången med ett papper i handen.
– Where’s the birthday girl, sa han.
– Over here, sa jag och mottog Bretts autograf tillsammans med en födelsedagshälsning. Den hängde uppnålad på min vägg i säkert ett år.
Och igår fick jag 25 minuter i en soffa med Brett Anderson. Nästan exakt 15 år senare. Sekunden innan jag klev in i rummet som jag visste innehöll nittiotalets indiegud kändes marken lite gungig. När dörren väl öppnades och Brett log, sträckte fram handen och sa: ”Welcome, you must be Malin” släppte den initiala nervositeten.
Brett Anderson var helt enkelt en människa han också. En tjusig, välbevarad 42-åring som jag en gång dyrkade visserligen, men ändå – en hygglig karl som snackade på och erbjöd mig en inplastad kaka och var trött efter en lång bussresa.
Det värsta med att bli vuxen är kanske att tonårseufori dör. Att man aldrig kan känna så starkt för saker som man gjorde då.
Idag har jag tänkt hur kul det hade varit om vuxen-jag hade åkt tillbaka till tonårs-jag och bara sagt: ”By the way, du kommer att få sitta i en soffa och intervjua Brett, prata lite om ditten och datten en dag i framtiden, bara så du vet”.
Då hade tonårs-jag svimmat på fläcken.
Dagen innan intervjun blev gamla tonårsindiegänget från Helsingborg och Malmö till oss i trasorna ett tag
På Dramaten för att se Killinggänget nu. Suktar lite efter hovlogen men jag får nöja mig med en trång plats bland pöbeln. Som vanligt. Är man ofrälse så är man liksom.