För en vecka sedan interjvuade jag genomtrevlige Joel Alme inför det skivsläpp han gör idag. Läs gärna intervjun här och lyssna på låtarna här under (lade in The Queen’s Corner trots att den kommer från förra skivan för att den i alla fall hade en musikvideo).
Min kompis Johanna plöjer just nu Grey’s Anatomy-boxarna och slängde under eftermiddagen ur sig att jag har samma mun som Izzie. Katherine Heigl som spelar Izzie är ju kanske den snyggaste jag vet i hela Hollywood och jag har for the record inte en mun som ens påminner om hennes. Min mun är kanske halva Izzies storleksmässigt och påminner i värsta fall kanske mer om Robbie Williams.
Men jag lever på den där komplimangen fortfarande ändå.
De senaste veckorna har det skrivits om fejkade grupper på Facebook – grupper som först heter en sak och sedan, när tillräckligt många medlemmar har uppnåtts bytt namn till något helt annat.
Strax efter jordbävningen på Haiti startades en Facebook-grupp vid namn ”2 kronor per medlem till jordbävningsoffren i Haiti”. Det dröjde inte länge förrän medlemsantalet översteg 200 000 medlemmar.
Det stod att när gruppen nådde X antal medlemmar skulle den hemliga sponsorn träda fram och skänka två kronor per medlem till katastrofen i Haiti.
Avsändaren var två vanliga svenska namn som är omöjliga att googla fram. Fotona på personerna bakom grupppen såg suspekta ut och deras nätverk var litet – kanske 60 vänner.
Om ett seriöst företag skulle vilja skänka pengar till jordbävningskatastrofen skulle de självklart inte vara hemliga. Det säger ju sig själv och faller på sin egen orimlighet. Om ett företag vill skänka pengar och skapa goodwill vill de självklart också synas. Inget seriöst företag skulle hålla en sådan sak hemlig och ”träda fram” efter flera dagar.
Med andra ord kunde man med tio sekunders källkritik version 1A komma fram till att gruppen var bluff. Men det hindrade inte folk att gå med i den. Bland mina vänner var det flera som anslöt sig.
Idag skrev Sydsvenskan att fotot på en av gruppens grundare var taget från smittskyddsföreningens hemsida – ett foto på en kvinna som inte förstod något men som givetvis kände obehag inför att bli indragen i denna bluffhärva.
Några minuter senare bytte gruppen avsändare till Svenska nekrofilföreningen.
Vidrigt men knappast oväntat!
Det som överraskar mig är att över 200 000 svenskar har gått på det här. Inte bara ”vanligt folk” utan journalister, folk som jobbar med kommunikation och folk med lång akademisk bakgrund – alltså folk som borde kunna källkritik och ifrågasätta avsändare på sina fem fingrar. I sömnen.
Nästa gång det är dags med medlemskap i Facebook-grupper: tänk ett varv till. Och skänk istället pengar till Haiti via Rädda barnen, Röda korset, Läkare utan gränser, UNICEF eller annan trovärdig organisation.
Idag, mellan research, storslagna reportageidéer och bildgooglingar av New Kids On The Block snyggaste medlemmar lyssnade vi på den här låten – Stay Another Day med East 17. Åh, vad ful stil de där killarna hade men vilken lysande låt det är! Men visst skulle en så bra låt aldrig produceras så där om den skrivits idag? Den är liksom så långsam. Men bra ändå.
Jag fattar inte vad det är för fel på mig. I natt vaknade jag prick klockan 03.00 med den värsta frossan jag har känt sedan barndomen. Jag bara skakade okontrollerat och hela min kropp kokade. Det tog kanske tio minuter för mig att ens klara av att gå upp ur sängen. Sedan slängde jag i mig Ipren, tog tempen (FEBER!) och rotade fram flanellpyamasbyxor, varm filt och extra tröja. Därefter gick jag skakandes och lade mig igen och somnade om. Nu mår jag sådär. Ont i kroppen men just nu ingen feber. Men på något konstigt vis sitter fross-känslan kvar i hela kroppen.
Och så har man en massa viktigt inbokat idag som man inte kan strunta i. Önskar jag hade utrustning hemma så jag kunde kolla mitt crp för att få reda på om jag har någon infektion eller liknande. Man går ju liksom inte och tar upp läkartider för att man råkade ha feber en natt.
Var det bara jag som inte hade koll på vilken helgdag det är idag i USA? Jag såg en massa holiday-snack i min Twitter-feed och blev väldigt skeptisk. Sedan iPhone-googlade jag mig fram till att det faktiskt var något som heter Martin Luther King Jr. Day i USA idag. Den inträffar den tredje måndagen i januari varje år och alla är lediga.
Hur kan en sådan sak bara gå mig förbi sådär i flera år?
I julklapp fick jag bland annat en massa bra hårprodukter av min syster Anna. Hon och jag har samma hårtyp förutom att hon har ett par meter längre hår. Hon har redan plöjt igenom varenda märke som finns när det kommer till torrshampo och volymprodukter och gav mig två av hennes favoriter. Båda funkar superbra. Det ena är Björn Axén styling-spray som är som en blandning mellan torrshampo och volymspray. För mig som har glansigt, glatt och spikrakt hår är den här perfekt. Man sprayar lite i hårbotten och så får man sydeuropeisk hårkvalitet – strävt, torrt och formbart. Helt fantastiskt.
Den andra är den gamla legendariska Kisby torrshampo. Det är i puderform och man gnuggar i det i fet hårbotten och vips blev håret som nytvättat förutom att man slapp blöta det, tvätta det och torka det. Hårtvätt på en minut liksom.
De här senaste dagarna alltså. Magknip deluxe skulle vi kunna säga. Jag började må dåligt i onsdags och för varje timme som gick eskalerade det. Det var som en magkatarr och en urinvägsinfektion i ett. En riktig ett plus ett blir tre-känsla.
I onsdags eftermiddag intervjuade jag en fantastisk trevlig popstar och sedan kved jag mig hem och hallucinerade om att få lägga mig i soffan och bara dö en smula av smärta.
När jag kom in i trapphuset insåg jag att jag hade glömt nycklarna hemma på morgonen. Jag var alltså utelåst, kall och med smärtor i stil med små fåglar som cirkulerade runt mitt huvud.
Min kille skyndade sig hem men det tog ändå en timme av trapphussittande innan jag kom in. Var en sekund från att börja gråta.
Sedan dess har jag inte kunnat röra mig så mycket. Typ bara suttit i en sned ställning med fett hår och stirrat framför mig. Nu har jag dragit i mig lite mediciner så nu hoppas jag på att det här ska lägga sig.
Annars lägger jag in mig på operationsbordet så får de operera mig till en huvudfoting.
Nu är det helt plötsligt bestämt att jag ska till Amsterdam i maj med min kille. Fredag till måndag. Läste lite på en sajt om de viktigaste sevärdheterna. Femtio procent av tipsen innefattade droger, prostitution och gayklubbar. Okej. *vuxenhascha*. Viktig detalj: man får INTE fota kvinnorna bakom skyltfönstren i Red Light District. Bra.
Senast jag var i Amsterdam upplevde jag en minst sagt surrealistisk natt. Den anekdoten kan man läsa om här och här.
Vem vet – kanske är Amsterdam verkligen den där katalysatorn som gör att ens liv tar en ny vändning – precis som 2001 då vi senast var där?
I vilket fall kommer jag har någonstans att sova den här gången. På det här riktigt lovely hotellet dessutom.
Dagens frisyr: medeltida bondjänta på väg till den årliga skördefesten.