Idag har jag varit i Köpenhamn med min syster Anna och min kille. Vi hade spetsat in oss på en Dirty Brunch på The Laundromat Café på Elmegade på Nörrebro eftersom min kille var där i våras och gillade stället och maten. Och det hade han rätt i. Det var lovely. Vi åt äggröra, bacon, stekta potatisar, grillade tomater, korvar, en stor bit fransk ost, amerikanska pannkakor, grekisk yoghurt med honung och melon, ananas och färskpressad apelsinjuice. I högtalarna spelades Blur och Mgmt och lilla Elmegade som stället låg på var fantastiskt mysigt. Dessutom sken solen från klarblå himmel och man fick vårkänslor.

Nu måste jag rensa ur en tio, tjugo flyttlådor med kläder och prylar från min uppväxt som mamma och pappa är lite trötta på här hemma. Jag tänkte att jag bara skulle slänga allt så det blir gjort snabbt. Det första jag skymtade var min vita fuskpäls som jag trodde brann upp i Frankrike 1998. Men nej, den ligger där lite missfärgad och svedd men fin ändå. Nu vet jag att jag inte kommer att ha hjärta att slänga en enda sak. Varenda pinal kommer att ha en nostalgisk historia att berätta.

Det här året då man kände att åldern började ligga en i fatet när det gäller juldagsutgång och modet sjönk och peppen var låg vände vinden och resultatet blev en av de roligaste juldagarna på flera, flera år.

När vi gick in i den mur av människor som bästa musikbaren PL13 bestod av, Broder Daniel och Pulp på allra högsta volym, allas händer i luften, svetten som lackade och samma klientel som man gick ut med 1994-1997 var lyckan total. Hela Helsingborgs gamla indiesmet från nittiotalet stämde upp i allsång och alla var lika hippa och fina som förr.

Vilka åldersnojor man än må ha är jag tacksam för att jag var ung på nittiotalet och inte det själlösa 00-talet.

Idag firar vi jul i det här huset då min mamma var tvungen att rädda liv på akuten hela gårdagen. Igår satt vi hela dagen och tittade på alla inslagna julklappar under granen och distraherade oss med Buffyboxen jag fick av min kille i julklapp.

Imorse drog vi till hotellet där mina morföräldrar sover och där åt vi gigantisk hotellfrukost ihop. Pannkakor, bacon, frallor, pålägg, juicer, ja allt som tänkas kan.

Nu förbereds kalkonen tills ikväll. Jag har bara ätit fågel sedan jag kom till Skåne. Kyckling i tisdags och vildand med hemlagad (Anna-lagad) frasig rösti och balsamicosky igår.

Sedan blir det glögg, skumpa och paketöppning. Och efter middagen den vanliga juldagsutgången.

I vår familj skakar vi på huvudet åt folk som inte ger julklappar åt de vuxna. Å andra sidan är den yngsta 23 år i den här familjen så i så fall skulle vi inte ha några klappar alls. Men vi kör som vanligt: all in. Och att vi sedan räddar hela Sverige från lågkonjunkturen är bara en bonus.

På senare tid har jag upptäckt en vansinnig variant av felstavning. Folk som använder dubbel-J. Jag kan inte med ord beskriva hur jag får lust att slita av mig håret när jag läser ”ord” som ”nojja”, ”grejjor”, ”dojja” eller som jag nyss såg ”tjejjer” och ”tröjja”.

För i helvete: det finns inga dubbel-J i svenska – har aldrig funnits och kommer antagligen aldrig att finnas. Droppa ett J om du inte vill låta som en loltjej på 12 år.

Ibland slår det mig att jag borde bli filosof. Det kommer så många visa ord till min hjärna hela tiden. Idag kom jag fram till hur man kan använda McDonald’s Happy Meal som måttstock i hur duktig förälder man är:

Barnmisshandel är barn som aldrig har har fått smaka ett Happy Meal – men barnmisshandel är också de barn som aldrig får smaka något annat än ett Happy Meal.

Jag tror jag måste köpa en Mia Törnblom-bok. Eller engagera mig i den här The Secret-sekten. För den ilska jag fortfarande känner efter att ha behandlats sämre än en random gympasalsluktande bag på tågresan idag är helt enkelt inte hälsosam. Det är så mycket livshat som bara pyser ur mig. Så fort kollektivtrafik, reguljärtrafik, mataffärsköer eller trottoargående i rusningstid inte flyter tappar jag humöret. Det bor antagligen en liten tysk inne i min själ som bara vill att alla ska göra rätt och ta sitt ansvar och framför allt vara EFFEKTIVA.

Människor som stannar helt plötsligt på en trottoar kan får mig att vilja knuffa dem rakt ut i gatan för en kort sekund. Eller bara ställa mig och skrika: ”FATTAR NI INTE ATT DET KOMMER FOLK BAKOM?”.

Istället knyter jag handen i fickan och går hem och känner hur hatet bara stiger och hur jag kommer på mig själv att tänka att jag behöver en Mia Törnblom-bok.

Idag har jag åkt tåg hela dagen. Eller om vi ska vara ärliga har jag främst väntat, bytt perronger, väntat lite till, blivit nedtrampad på Stockholm Central och missat ett anslutningståg i Göteborg. Det bubblande hat jag har känt till Statens järnvägar plus snö plus is plus julreseinvasionen idag går inte att beskriva med ord. Nu är jag i alla fall framme i Helsingborg och väntar på att min syster Anna ska trilla in med ett försenat eftermiddagståg från Stockholm.

Ett löfte: i fortsättningen kommer jag bara att flyga.

Min killes morgonfrisyr och The Cure-sångaren Robert Smith är lika som bär: