Min kille använder ju sig av en mobilapplikation som registerar exakt var han är varje tidpunkt och postar det på Twitter. Igår tog han fram sin iPhone, höll upp den och frågade om jag visste vem mannen vars profilbild syntes på displayen var. Jag svarade nej. Då visar det sig att denna okända kille (vars foto och namn angavs) tydligen hade ”checkat in” med samma typ av applikation hemma hos oss.

Min kille misstänkte alltså mig för att ha en älskare med samma nördiga applikation som han och som dessutom skulle vara så blåst så han inför hela internet påvisade exakt var han befann sig vid exakt vilket klockslag.

Mitt svar: tystnad och tung suck.

Ojojoj! Håller Robert ”Edward Cullen” Pattinson verkligen Kristen ”Bella Swan” Steward i handen när de smiter ut till ett privatplan i Paris på väg till London för att göra New Moon-press i går? Jag som inte trott på ryktena alls om deras eventuella more than friends-relation har nu ändrat åsikt.

Resultatet: 100 miljoner tonåriga flickor världen över kommer nu gråta ihjäl sig i ett halvår medan Kristen Steward aldrig kommer att kunna lämna huset utan ett security crew på minst tjugo väldigt biffiga vakter. I alla fall fram tills Robert Pattinson blir gammal nog att lägga på sig tjugo trivselkilon och visa upp en begynnande flint.

Bild: Justjared.buzznet.com

Alla ni underbara människor som kommenterar på mitt inlägg om filmen Paranormal activity och tycker att jag är efterbliven som inte har förstått att det faktiskt har HÄNT PÅ RIKTIGT och huvudrollsinnehavarna faktiskt DOG! Hur förklarar ni att de är gäster på Jay Leno Show som just nu går på kanal 9?

Spelades det in innan filmen gjordes eller?

När man har gått klart skolan, läst ett gäng år på universitet och dessutom levt ganska många år i den så kallade verkligheten är det inte ofta man måste lära sig en sak från allra första början. Det allra mesta har man ett hum om även om man inte kan detaljerna.

Men just nu utsätts jag för att lära mig något från noll till godkänt – nämligen layoutprogrammet InDesign. Jag hade aldrig ens öppnat programmet förrän förra tisdagen och imorgon ska jag bevisa att jag kan redigera en längre artikel med bilder och allt som hör till.

Och jag inser att jag uppför mig som jag vore fem år/uppspeedat manodepressiv. Så fort det flyter på är jag som i eufori och tycker att ”redigering är verkligen det jag vill jobba med i resten av mitt liv” till att sekunden därpå, när allt låser sig och bilderna försvinner bli förkrossad, aggressiv (slå tangentbordet, skrika rakt ut, få hög puls) och ropa på läraren på ett sätt jag inte gjort sedan lågstadiets mattelektioner. Och sedan flyter det på igen och det är så roligt så jag vet inte vad. Men så går det helt plötsligt inte att montera text och jag uppvisar på nytt depressiva och ilskna symptom.

Och varje eftermiddag är jag helt slut. (Statusen just nu: ”vill verkligen jobba med redigering i framtiden”)

Och som vanligt säger Prankmonkey det hela bäst.

Och förresten, ja Hanna Fridén – det funkade superbra att ragga upp killen vars blogg man gillar. Bara man stalkar obemärkt och välregisserat (och har en ganska stor portion tur så ömsesidigt tycke uppstår).

Jag kan inte ens beskriva hur mycket jag ser fram emot filmen 2012. Jag är ju något av besatt av filmer som handlar om jordens undergång och 2012 känns än så länge som den ultimata i genren.

Den 21 december 2012 börjar katastrofer samtidigt ske överallt i världen och det är också det datum som Mayaindianerna har förutspått som världens undergång.

Herregud.

*ser trailern om och om igen*

När det är så här mörkt redan vid tre, halv fyra på eftermiddagen börjar man längta till jul. Jag kan redan se julafton framför mig; granens ljus gnistrar, marsipangodiset står framme på bordet, det serveras glögg med nötter och russin, alla sitter samlade i sofforna och tv:n står på och visar Anna Ankas julförberedelser.

Jag sitter och transkriberar en intervju med ett brittiskt hypat band som jag gjorde förra veckan. Och de är så roliga så jag fnissar här i tangentbordsknapprandet. Jag älskar band som inte är så medietränade så de bara radar upp plattityder och intetsägande svar. Som typ U2 (nu har jag i sanningens namn aldrig intervjuat något arenarockband så vad vet jag). Men det är så roligt när de vågar bjuda på sig själva, snacka lite skit och berätta lite om sina privatliv.

Jag skulle behöva klippa mitt hår lite. Problemet är bara att jag känner viss skräck inför det. Jag borde nämligen skaffa mig en ”frisyr”. Inte bara låta det här långa håret hänga ner mot midjan som en annan hippie. Problemet med ”frisyr” är bara att man direkt ser ut att vara fyrtio år gammal. *lättskött* Eller så blir det bara den där klassiska missuppfattningen mellan mig och frisören och jag får en Rachel-cut. Som var töntigt redan för tretton år sedan. (Fast för tretton år sedan missuppfattade frisören mig och klippte en ”Cindy Walsh”-frisyr).