Jag är just hemkommen från söndagsmatiné med Popjunkien. Popkultursnördar med förkärlek till indiepop som vi är föll valet på 500 Days of Summer.

Det var en småtrevlig film. Inte så att man blev djupt berörd men samtidigt satt man inte och hoppades på eftertexterna heller.

Mitt problem med filmen stavas dock Zooey Deschanel. Hennes karaktär Summer var så oerhört osympatisk, tillgjord och klyschig. Jag har så svårt för ”den virriga och charmiga indietjejen” överhuvudtaget. Det känns lika konstruerat som alla andra ideal (om inte värre – tänk den outhärdliga Amelie från Montmartre och folk som försöker vara som henne). Dessutom tycker jag inte att Zooey Deschanel förmedlar någon som helst värme eller charm till sin tanklösa och ganska otrevliga karaktär, ni vet som Cameron Diaz gjorde i början av sin karriär exempelvis.

Det positiva med filmen var dock Joseph Gordon-Levitt snälla men lite bortkomna karaktär – ni vet en sådan person som tror att själsfränder är sådana som har exakt samma musiksmak som en själv utan en tanke på hur personligheterna fungerar ihop.

En bonus: min all time favourite Matthew Gray Gubler (som tyvärr spelade Dr. Spencer Reid ännu en gång i fel kontext).

Jag orkar inte läsa ett enda ”surpla” till. Det är som att det felstavade ordet ”surpla” har tagit över hela Sverige. Överallt läser jag om folk som ”surplar” Champagne, ”surplar” skaldjur och soppa och jag vet inte vad.

Det heter sörpla. Oavsett om man tycker att Ö är en ful bokstav eller ej.

Jag är äldsta systern i en familj om tre barn. Det innebar att jag var ganska hårt hållen och emellanåt något överbeskyddad under uppväxten. Skillnaden mellan mig och min åtta år yngre lillasysters tonår är ibland skrattretande.

Till exempel fick jag inte sminka mig i skolan förrän jag kanske var 14-15. När jag gick i sjuan tjatade jag dock så mycket så att jag till slut fick en mascara. Men det var ingen vanlig svart mascara som alla andra hade – utan en genomskinlig.

Vad var grejen med genomskinliga mascaror egentligen? Det syntes ju inte överhuvudtaget att man hade något smink på sig. Och det var ju såklart hela min mammas listiga plan: ungen får kleta hur mycket mascara på ögonfransarna hon vill men det kommer inte att synas ett dugg.

Fast jag var åtminstone halvnöjd med min tjatkampanj.

Tittar man sedan på foton från när min yngsta lillasyster gick i sjuan så får man uppleva en härlig bild av bortplockade ögonbryn och femton sminkprodukter i ansiktet.

Frågan är vad som var bäst.

Nu är det fredagkväll. Och i det här hushållet är peppen ganska död. Min kille har varit vaken i typ 36 timmar i sträck då han har byggt en ny sajt på 24 hour business camp och mår illa samt kommunicerar mycket långsamt.

Jag lider av psykosomatiskt illamående då jag antagligen måste avskriva ett reportage som skulle utföras i natt på en mycket farlig och obehaglig plats. Det hade eventuellt gått om jag hade fått ha en fotograf med mig – slippa vara själv – men nu känns det helt enkelt ogenomförbart i den situation som uppstått.

Just nu tänker jag att en middag kanske ska dämpa våra olika slag av illamåenden.

Take away-beslutsångest – välkommen!

Okej – angående The Vampire Diaries – det är värt att se ända fram till avsnitt fyra och sju minuter in i avsnittet bara för att fnissa åt när Ian Somerhalders karaktär läser boken New Moon (del två i Twilight-serien) och ifrågasätter Bella och diskuterar huruvida vampyrer verkligen glittrar i solljus.

Här är förresten klippet – det gick inte att bädda in så klicka på länken om du som jag gillar metahumor.

Jag har kastat in handduken och tittar nu på The Vampire Diaries. Jag hade satt upp någon slags vampyrgräns för mig själv men trots det har jag varje dag fört en dialog i huvudet som har tagit mig lite närmare play-knappen på streaming-sajterna. Och idag tryckte jag. På play alltså.

Spontan reaktion efter ett par avsnitt (och man ska alltid ger tv-serier minst fem avsnitt innan man sågar):

– Töntigt att plotten påminner så mycket om Twilight: tonårsvampyr, high school, skog, mörkhårig huvudrollstjej etc.

– Synd att vampyrkillen inte är snygg då han i manuset uppenbarligen ska vara to die for-het.

– Ian Somerhalder (Lost, Young Americans, Smallville, Tell me you love me) som jag egentligen tycker är ganska snygg har än så länge en töntig roll – ni vet någon som ska verka farlig och cool men i själva verket uppfattas som töntig och patetisk på grund av taffligt manus.

Nu förstår jag dock att tv-serien bygger på ett gäng böcker varav den första släpptes 1991 så en Twilight-kopia är det ju knappast. Snarare exakt tvärtom.

Grej jag gillar: Buffy-likheten med ringen som måste bäras av vampyren för han annars blir till dust vid gryningen – precis som Spikes Gem of Amara.

En tv-serie jag typ hoppar jämfota av att få se är Flash Forward. Den verkar kunna stilla ens Lost-saknad och har en fantastisk plot. Under exakt 2 minuter och 17 sekunder vid exakt samma tidpunkt svimmar alla invånare i hela världen av. Under medvetslösheten såg alla sig själva sex månader framåt och hur deras liv hade förändrats på den tiden. Premiär imorgon på TV 4. Kolla in trailern:

Jag är så himla nyfiken på Aftonbladets nya webbsatsning som har premiär imorgon: ”Schulman Show”. Som jag förstår det ska det vara en nöjestalkshow med Alex Schulman i spetsen tillsammans med nöjesjournalisten Markus Larsson och Ann Söderlund och olika gäster. Bakom projektet ligger Calle Schulman och Metronome Digital Media. Sedan ska den fantastiske bloggaren Viktor Barth-Kron ha någon typ av viktig roll (han sade ju upp sig från sitt chefredaktörsjobb på Stureplan.se för det här om jag nu har alla fakta rätt).

Imorgon är det i alla fall premiär på Aftonbladet.se.

Jag blir helt överrumplad och glad när jag ser att jag fått inte färre än två länkar från två bloggare som jag själv läser flitigt!

Igår skrev Cissi Wallin jättesnällt om min lilla blogg och idag slår superbloggaren herself – Mymlan – på stortrumman och tipsar även hon om den här bloggen.

*Bir tårögd*

Jag hatar att åka tunnelbana. Främst för att man tvingas lyssna på andras dåligt uppdaterade konversationer om att ”Andra världskriget började ju 1940″ eller”Elfte september-attacken skedde ju 2003 – det minns jag som igår”.

Igår hörde jag två tjejer prata Halloweenfest.

Tjej 1: Det ska tydligen vara Mad Men-tema

Tjej 2: Vad är det?

Tjej 1: En tv-serie som utspelar sig på 50-talet.

Tjej 2: Men det låter trevlig.

Och det enda jag ville göra var att inflika att Mad Men utspelar sig på sextiotalet.

Men så är jag också en aning anal när det gäller vad som ska vara rätt.