Under ett par månader har jag velat fram och tillbaka huruvida jag ska färga håret brunt eller blondera det igen. Under tiden har jag i bästa fall sett ut som en polsk glädjeflicka från åttiotalet. Igår fick jag nog och köpte mig ett paket blondering. Tänkte att blondiner kanske har roligare än brunetter. Så här blev resultatet:

Det ser lite grön/orange ut när jag tittar på de här bilderna. Hoppas att det är blixtens fel.

Ett enkelt tecken på att det är dags att lägga sig är när man rappar fransk rapmusik från nittiotalet och fortfarande sätter varenda rad.

Innan vi stänger butiken för dagen ska ni få en playlist för er som har Spotify. Den här playlisten heter ”Malin skriker ”ihhh” på dansgolvs-låtar”. Genom namnet kanske ni förstår själva principen. Det är alltså låtar som jag dör en smula av när de helt plötsligt börjar spelas ute. Ni vet när man långsamt lyfter huvudet från samtalet man står i, lyssnar en extra gång: ”är det verkligen den här låten?”, viskar man och sen skriker man: ”ihhhhh!” och springer ut på dansgolvet utan att tänka på morgondagen.

HÄR är playlisten.

Min syrra är på Popaganda. När det slutar ska vi vidare på galej i stan. Problemet är att hon tror att hon har glömt sin plattång på i sin lägenhet som ligger lite för långt bort för att man bara ska svänga förbi och titta efter. Nu har jag googlat på ”glömd plattång brand” i olika former och läser i alla fall inget om någon som brände ner sitt hus på det sättet.

Är det någon som vet hur stor sannolikheten för brand är i en sådan här situation? (Plattången ligger inte mot något mer brännbart än ett golv).

Jag blir alltid så fascinerad av min killes sätt att shoppa kläder. Han går liksom målmedvetet in i en affär och stannar där tills han har fem, sex plagg som han verkligen gillar. Sedan köper han allihop och åker hem. Några månader senare gör han exakt samma sak igen. Själv går man runt och känner, provar, tvekar, hänger tillbaka, återvänder till samma butik dagen därpå, funderar lite till och slår därefter till. Om och om igen.

Igår köpte jag en röd Moleskinekalender med medföljande ”idéblock”. Just nu känner jag mig bara som den typen av klyschig person som beskrivs här.

Herregud, Adam Goldstein a.k.a DJ AM har dött (för er som inte känner till honom som DJ var han också före detta pojkvän till en rad kända tjejer; Nichole Richie, Mandy Moore etc). För knappt ett år sedan var han med om en fruktansvärd flygplanskrasch tillsammans med Travis Barker och de två var de enda överlevande. Och under fredagen hittades han i sin lägenhet i New York efter att antagligen ha tagit en överdos. Vilken tragedi att först och främst överleva en katastrof och sedan bara dö sådär.

På tal om Blur – jag hade nästan glömt bort den här gamla B-sidan från For Tomorrow! Minns att jag älskade den och att den fanns som gömt spår på de amerikanska Modern Life Is Rubbish-skivorna. Vad var grejen med gömda spår på nittiotalet egentligen? Var och varannan skiva hade något gömt guldkorn på spår 56 typ. Helt sjuk idé.

Två av mina bästa låtar med all time favourite-bandet Blur är de två som inte sjungs av sångaren Damon Albarn. I det första klippet sjunger gitarristen Graham Coxon (som numera har en solokarriär) den fantastiska låten You’re So Great. Man kan säga att den handlar om hans då tämligen nerdekade liv. (Älskar hur alla bråkar om första textraden i andra versen, man tror att det ska vara ”Tea, tea and coffee, helps to start the day” men en del tror att det är ”Dt and coffee” (delirium tremens) och andra GT and coffee (Gin&Tonic).)

(När jag och mina syskon var yngre och vi åkte på långa bilresor till Spanien så roade vi oss med att översätta alla engelska låtar vi kunde till svenska och tvärtom och sjunga de så. Därför har jag fortfarande svårt att sjunga den här på originalspråket – ”ledsen, full och fattig sover hela dan’). Likaså Backstreet boys Everybody – ”allihopa jäjä, rocka kroppen jäjä. Allihopa, rocka kroppen rätt”)

Nästa låt är det den lite blyga basisten Alex James som sjunger. Dock har jag aldrig hört honom köra den live. Han är sjukligt besatt av rymden och låttexten är egentligen bara en uppräkning av månar och stjärnor. Eftersom jag kan ungefär varenda låttext som jag någonsin hört (hej, semifotografiskt minne!) så har jag haft mycket nytta av att kunna så många rymdtermer. Speciellt i korsord.

Min syrra Anna går på många konserter och varje gång jag inte är med gör hon en fin liten gest: när min favoritlåt med bandet spelas så ringer hon upp min mobil, håller upp den i luften och låter mig höra klart den.

Nu ringde hon precis och spelade MGMT för mig. Så fint.