Konstig grej jag kom att tänka på: för många år sedan körde jag på en tenta i populärkultur på universitetet. Hur gick det till?

Om en vecka flyger vi till Rom och vi kollade in väderprognosen för en vecka framåt. 30 grader och sol stod det. Jag drabbades av pre-värme-chock. Det har varit en ganska kylig vår här i Stockholm så det kommer att bli tvära kast nu. Flipflops ska letas fram och linnen tvättas. Jag bävar en smula då min kropp tyvärr är värmeförstörd. På riktigt alltså.

2003 tillbringade jag kanske fem veckor i Sevilla och Córdoba i södra Spanien. Juni och juli. Jag visste såklart att det skulle bli varmt och att havet låg 13 mil bort men jag skulle läsa spanska och gå på fiestas, äta friterade auberginer och lära mig prata loj och släpig andalusiska. Med andra ord var jag peppad. Från lägenheten till skolan var det ungefär 30 minuters promenad och ingen buss gick direkt från dörr till dörr så det tog ungefär lika lång tid att gå som att åka kollektivt. Jag gick. Det jag inte var beredd på var att det kunde bli 45 grader varmt i Córdoba. Efter att nästan ha tuppat av på väg hem från skolan en dag stoppade jag Försäkringskassans E111-blankett i fickan. Jag tänkte att det skulle gå snabbare på akuten om de omedelbart kunde hitta mitt försäkringsnummer liksom. Dagen därpå blev det 48 grader och jag snyftade mig fram genom stan med handen hårt knuten om min försäkringsblankett. Hela den sista veckan pendlade termometrarna mellan 49 och 50 grader. I skuggan.

Det var då min kropp dog. Den liksom bara började spruta svett. Den förstod ju ingenting och satte antagligen igång en hysterisk kamp på liv och död – som att jag vore ensam och vilse i öknen och ville hjälpa mig att överleva. När jag sedan tog tåget till vår spanska by som ligger i Katalonien vid havet och temperaturen inte visade mer än 33 grader så förstod inte kroppen att den kunde avsluta sin kylningsprocess utan satte igång att paniksvettas så fort jag tog tre sammanhängande steg. Min syrra genomförde till och med ett semivetenskapligt experiment på min ryggsvett (antal sekunder det tog för paniksvett att rinna iklädd bikini i solgass). Jag fick använda svarta linnen så att säga och gråta ganska ofta i ren panik.

Efter den där sommaren har kroppen liksom aldrig riktigt återhämtat sig. Det är ju inte så illa som det var i 50-gradiga Córdoba men stora temperaturomslag kan sätta den ur spel ett par dagar. Därför ska jag enbart packa ner luftiga linnen och korta kjolar till Romresan.

Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mitt förhatliga bloggnamn. Jag tror många kan enas om det faktum att La Dolce Vita vs Hell i Stockholm kan vara ett av bloggvärldens mest pretentiösa och löjliga namn. 

Så här gick det till när jag valde det: Jag bestämde mig för att skaffa en blogg från en sekund till en annan och när jag fick denna idé befann jag mig hemma hos en kompis och hade några minuter över. När frågan: ”vilket namn ska du ha på din blogg?” dök upp så tänkte jag i ungefär 40 sekunder innan jag skrev det. Först och främst hade jag en ambition att byta namn så fort jag fick tid över. Det hände ju uppenbarligen aldrig. Sedan har jag alltid varit en sådan person som trivs lika bra med klackskor och champagneglas på lyllig fest som med skinnjacka och öl i plastglas på rockbar. Jag är så att säga lite både och. Personlighetsmässigt är jag nog också något åt det hållet. Ena dagen är det sol i sinnet medan nästa dag är ångestladdad gyttja. Alltså ville jag visa på två extremer: härligt liv kontra helvete. Så utspelar sig bloggen främst i Stockholm. Därför fick jag bloggvärldens längsta bloggnamn som innehåller inte färre än tre olika språk.

Detta fungerade ganska bra en tid. Sedan fick bloggen lite fler läsare och snart blev jag inbjuden till olika tillställningar som hade med bloggen att göra. Det var då jag på allvar började hata mitt bloggnamn. För tänk er själva att inför ett tjugotal andra bloggare tvingas ställa sig upp och presentera sig själv och sin blogg när den heter La Dolce Vita vs Hell i Stockholm. Dessa oändliga presentationer blir ju inte lättare när jag skäms så mycket för mitt töntiga namn så jag mumlar fram det urtyst och snabbt. Ingen hör och det är alltid någon som ber mig upprepa det jag just sa. Senast i fredags hamnade jag i en sådan situation och skäms fortfarande när jag tänker på hur sluddrigt jag uttalade orden och hoppades att fokus skulle försvinna från mig.

Problemet är ju att nu är det lite sent att byta. Visst – jag kan skaffa en ny blogg eller helt enkelt byta namn på den. Men det känns lite som att sparka på den här stackars  bloggen som redan ligger. Den får fortsätta heta ett löjligt namn. Däremot har jag varit mer skonsam i bloggadressen som numera är http://blogg.aftonbladet.se/malincollin. Om jag hade tagit hela bloggnamnet hade det antagligen inte fått plats i adressfältet.