Jag pratade just med min pappa i telefonen. Han berättade lite om hur han och mamma hade haft det i Paris. Han hade jobbat på sin mässa och lämnat mamma åt sovmorgnar och promenader på ett ungefär. Jag frågade om han hade plockat på sig några roliga varuprover på mässan. Tydligen hade han snott med sig en sak – en liten provförpackning olivolja från Grekland. Denna hade han letat upp en dag på eget bevåg eftersom han hade funnit ett användningsområde för just detta (som inte inkluderade tomat och mozzarellasallad). Han hade nämligen insett, när han tyst som en mus tassade in i hotellets badrum tidigt på morgonen för att inte väcka mamma, att badrumsdörren gnällde som en katt man trampar på svansen. Med den här provförpackningen olivolja från Grekland kunde han nu råda bot på gnisslandet och lät mycket nöjd med sin kvicktänkthet. (Att han kunde sagt till i hotellreceptionen var tydligen aldrig aktuellt). Själv började jag stöna och undrade vad hans konstiga hang up på dörrar egentligen var.
För ett par somrar sedan, första kvällen i lägenheten i vår spanska by, kom vi systrar hem vid halv tvåtiden på natten och hörde ett märkligt ljud från mammas och pappas sovrum. Vi kollar in och ser då att pappa har lyft ner badrumsdörren (de har ett eget badrum i anslutning till sovrummet) och sandpapprar frenetiskt. Tydligen hade han stört sig så mycket på att träet hade svällt (mycket vanligt i fuktiga, varma länder) så det tog emot när man öppnade och stängde dörren så han hade packat sandpapper i resväskan och hade under natten då gett sig in på en träslöjds-session.
Några år innan det, när vi bodde i ett hus i vår spanska by så hade pappa en så fruktansvärt obekväm säng (hängmattan, kallade han den) så att han, efter en natt utan sömn, gick ner i källaren och hittade en gammal dörr som han lade på madrassen och bäddade ovanpå. Han sov med andra ord på en dörr hela den där semestern.
Vad är det med min pappa och dörrar?

Nu ska jag snart iväg på tjejkväll. Min killes snälla mamma ska nämligen bjuda mig och min killes brors flickvän på bio. Först ska vi käka lite och sedan blir det film. Ska bli urmysigt.

Sånt här är kul. På tio dagar lyckas flickan gå från omogen shopaholic till mogen ung kvinna. Snabbt jobbat. För mig tog det säkert ett decennium att sluta gilla uteliv, killar i rutiga skjortor och skägg, för mycket rödvin med polarna och trilla i säng vid femtiden på morgonen. Eller, det har jag ju inte ens slutat gilla. Så korrigering: för mig har det än så länge tagit tretton år att försöka mogna men än har jag inte nått dit. Blondinbella måste vara en superkvinna.

Jag har alltid varit förtjust i hus. Ända sedan jag var liten har jag hyst någon slags känsla för vissa byggnader. Jag började exempelvis gråta då jag insåg att Guadís Sagrada Familia inte skulle hinna bli färdigbyggd under min livstid. Då köpte jag ett vykort på hur den färdiga kyrkan skulle se ut och satte upp det på väggen i mitt flickrum. Sedan bad jag mamma köpa Kefir istället för fil till mig – inte nödvändigtvis för att Kefir var godare – utan för att jag kunde ägna frukosten åt att titta på min dåvarande förälskelse Vasilijkatedralen. Den där myten om att arkitekten skulle ha fått sina ögon utstuckna för att aldrig mer kunna bygga något så storslaget lämnade dock en viss bitter eftersmak av Kefiren.

Trots att jag snuddar nära den där galna kvinnan som var gift med Berlinmuren i min kärlek till hus och byggnader så kan jag inte stoppa mig. Ett av mina favorithus för tillfället är ett en byggnad vid namn Sagerska husen som jag inte ens sett på riktigt eftersom det revs i rivningsyran i slutet av 1960-talet. Sagerska husen var ett av de få exempel på jugend-rokoko vi hade i Stockholm. Idag står det fruktansvärt fula PK-huset på Sagerska husens plats. Jag skämtar inte när jag säger att jag typ har en klump i halsen när jag skriver detta.

Andra favorithus/byggnader i min värld är följande:
– Casa Batlló i Barcelona, Spanien
– The Carson Mansion, Eureka, USA
– Saitta House, Brooklyn, USA
– Neuschwanstein, Tyskland
– Byggnaderna på ön Burano, Italien
– Kallbadhuset, Varberg, Sverige

Och sedan några hundra till. Vilket är den vackraste byggnaden ni vet?

Vad hände? Något slags höstväder plus en 12-dagarsförkylning plus oförklarligt ryggont plus skor som läcker in vatten har gjort att inspirationen tryter. Tror jag ska ge mig ut på en långpromenad. Har jag tur kanske jag får syn på en rolig tant/fint hus/arg man med parkeringsbot/död råtta/polisutryckning eller annat som kan få inspirationen att rinna till.

Mer mat på nätet här.

Nu har ju Madonna skilt sig från Guy Richie och det är ju uttjatat och trist att läsa om. Det enda i hela den här härvan som jag reagerar på är Madonnas val av rebound-boyfriend. Nog för att man kan fatta att Madonna aldrig skulle välja en distingerad herre i sextioårsåldern – men den här baseballsnubben vid namn A-Rod var väl i alla fall ett nedköp? Jag vet inte vad som är värst med honom. Att han är en trettiotreårig framgångsrik idrottsman men ser ut som en sextiosjuårig Upper East side-kvinna efter multipla skönhetsoperationer? Att han har blekt sina tänder så de skiftar i blått? Att han har en ohederlig uppsyn? Jag vet inte. Bara att Madonna antagligen kunde ha fått en bättre karl.

Jag tycker att det är lite roligt när kändisar låter sig stylas lite edge:igt inför ett photo shoot. Här har vi två av Gossip girls stjärnor Chase Crawford (Nate med tätsittande ögon ni vet) och Taylor Momsen (lilla Jenny) som den senaste månaden har blivt stylade och fotade på ett lite annorlunda sätt än vad man är van vid att se dem. Såhär ser Chase oftast ut och såhär ser Taylor ut. (Chase-fotona kommer från tidningen VMAN och Taylors från Crash).

För ett tag sedan stod jag och min kille i en sportbutik och han fingrade på en innebandyklubba medan han mumlade något om att han kanske skulle börja spela. Då sa jag: ”Men köp nu inte den allra dyraste klubban – du vet en sån där svindyr proffsklubba om du nu bara ska spela lite på skoj”. Då svarade han: ”Nej, jag får väl göra som du skulle gjort – bygga en egen innebandyklubba av en tom pet-flaska och något slags kvastskaft”. Sedan stod vi tysta och tittade på varandra ett tag. Där kom liksom våra fördomar om varandra fram. Så tydligt det bara kan bli. Jag är tydligen en jäkla snåljåp. En slags medelmåttig Macgyver. Inte så att jag bygger en helikopter på kort tid med hjälp av ett Juicy fruit-tuggummi, ett gammalt bilbatteri och två plankor – utan snarare innebandyklubba av pet-flaskor, tejp och kvastskaft. Så glamourös var jag.

Slösurfade på hemnet.se precis och trillade över det här gamla stallet som ligger i Vasastan. Just nu ser det ju ut som ett helvete men tänk er om man renoverade hela skiten – tre våningar och helt plötsligt satt med ett litet hus på 70 kvadrat med uteplats på 32 kvadrat mitt inne i Stockholm. Jag skulle mysa ihjäl mig i det där lilla huset och hela Stockholm skulle dö av avund – så vid närmare eftertanke är det väl ingen god idé. Men just nu alltså skulle man komma över ett par hundra miljoner och investera i fastigheter över hela världen med tanke på den kassa ekonomin. Värsta fyndmarknaden liksom. Skulle köpt några stockholmslägenheter, en våning i Paris, ett par fina lyor i New York och ett par hus i Spanien. Då hade man haft pensionen tryggad (för det hade man ju inte haft ändå med 200 miljoner i madrassen).

Välkommen hem