Utvärdering efter första kvällspasset på några månader: 

Efter en dag av vila är jag nu så rastlös så jag på allvar funderar på att bygga en pannlampa av ett doftljus och ge mig ut och springa några mil mitt i natten. Nu är jag ju inte helt dum i huvudet så rastlösheten gör i stället att jag vill ut och träffa folk – GÖRA något.

Eftersom jag har vänt på dygnet har jag just gått in i den uppåtgående pigghetskurvan. Vill liksom gå ut och festa. Inte stå på en ungdomsklubb klockan tjugo över fyra och dynga med eyeliner under ögonen – men i alla fall sänka tre glas vin och prata ihjäl folk några timmar.

Hahaha, känner mig som ”ett nattdjur”. Orkar inte.

I helgen hörde jag när någon i förbifarten sa något om ”Gotlands största gangster”.

Jag bröt ihop av skratt.

Nu är jag inte alls insatt i vad denna eventuella gangster sysslar med men det som min hjärna projicerade till näthinnan var en butter kille i stor stickad tröja. Kanske i en svartpolerad vagn dragen av ett sexspann Gotlandsruss. Vad gör en Gotlandsgangster? Kanske snor något får? Dekorerar någon kulturstockholmares sommarvilla med toalettpapper? Snattar salmbärssylt? Vad har han som vapen? En sådan där boll täckt av garvat fårskinn?

Inte samma känsla som om han hade benämts som ”L.A:s största gangster” precis. 

Det är lite som att utnämna Götene till ”det nya Brooklyn” eller se tyskar som ett ”uppsluppet och sexigt folkslag”. 

Jag älskar hur kreativt en del använder ordet ”genera”. Läste just några bostadsannonser i DN Bostad och där nämns ju företeelsen ”ogenerat läge” ett femtontal gånger. Om jag har en balkong utan insyn så blandar jag sällan in genans vid en beskrivning.

Men mäklarna kanske tänker att om man köper en lägenhet med balkong i ogenerat läge, kan man sitta där naken och sola om somrarna. Då slipper man ju genansen att grannarna knäpper bilder på en och visar varandra under gårdsstädningen på våren i alla fall. 

Min favoritvägskylt (om man nu kan ha en sådan) är den franska hotfulla men artiga parkeringsskylten ”stationnement genant”. Det betyder inte ”parkering förbjuden” utan mer ”generande parkering”. Som att man borde få blossande kinder och börja småstamma när man ställer bilen på ett övergångsställe. 

Sedan kanske den tydliga bilden med en liten truck som fraktar bort ens bil skräms tillräckligt för dubbelparkera. 

Fast med en artig touch.

Här är ett axplock av lite olika stilar jag har kört på genom åren. En absurd samling av frisyrer, hårfärger och kläder, kan man säga. Min riktiga hårfärg (om någon mot förmodan undrar)? Bilden näst längst ner (älskar för övrigt att jag står mitt i min gamla affisch av Skriet – ”ångest”).

Fr v: Spanien sommar 2001, Barcelona våren 2001, Frankrike våren 1998.

Ovan: Båstad 2000, Nedan: Toledo 2005.

Ovan: Skåne vintern 1996, Nedan: Spanien sommaren 1997.

Ovan: Stockholm hösten 1999, Nedan: Stockholm våren 2004.

Kommer till jobbet klockan tre. Inser att ”morgonen” (det vill säga tiden från jag vaknade klockan 12.15 och framåt) är lite som i ett töcken. Misstänker demens, men rycker på axlarna då jag ändå verkar ha så många andra krämpor. Kan ju till och med vara skönt att glömma bort dem emellanåt.

Det slår mig att jag inte kan komma ihåg om jag tog på mig deodorant eller ej. Blir deprimerad och frågar min bordskamrat Jon om han råkar ha någon roll on med sig. 

Han tar upp sin trevliga portfölj och plockar fram inte färre än två olika deodoranter. Vi sniffar ett tag för att utröna vilken som doftar minst herr. 

Den som vann omröstningen rollades på inne på jobbtoan. 

Så var man redo för att göra tidning igen.

Tredje natten på kvällspasset. Inser hur ovan jag är vid de här arbetstiderna. Det tar nog ett helt pass innan man har vänt dygnet ordentligt och känner att natten är det nya dagen. Snälla nyhetschefen lämnade en stor påse bullar till oss nattarbetare innan hon gick. 

Det var ju de här herrarna jag träffade i går: 

Fredrik Lindström lekte ”gissa dialekten” på mig. Själv passade jag på att ”skämta” lite med Henrik Schyffert bara för att jag blev nervös. Föreställ er en mer tryckt stämning än när jag sitter kallsvettig och drar ”roliga” historier i en loge, ensam med Glenn Killing. Det där artiga, falska skrattet från honom kommer att förfölja mig i varenda mardröm framöver.

Det där med att gå till jobbet osminkad och i myskläder? Nej, det funkade inte så bra. Jag blev spontant ivägskickad på en intervju med en person som jag bara DRÖMT OCH FANTISERAT OM ATT FÅ TRÄFFA I 15 ÅR!

Jag var så ful så tårarna trillade av ilska när jag såg min spegelbild i ett fönster på väg dit. 

Aldrig mer ”den naturliga looken”.

(Måste förresten gå i KBT för att komma över min fåfänga). 

(Vill tillägga att tårarna trillade bildligt sett – inte bokstavligt).

I natt vid kvart i tre frågade jag min nyhetschef om jag skulle ut på en massa jobb i dag. Hon trodde att jag mest skulle sitta på redaktionen och jobba. 

Då gör man segertecknet och går till jobbet osminkad iklädd myskläder. 

Yay!

Mvh

osexy_trott_tjej78

Den här kvällen alltså. Kastade i mig lite spagetti i personalmatsalen på Aftonbladet inför ”Let’s dance”-jobb. Helt plötsligt drabbades jag av kaskadnäsblödning. Satt och läste konkurrentens Carola-knäck och plötsligt var Carola rödmålad. Fick fly in på en toalett där jag småsvimmade lite och blödde en liter eller två. Städarna som går in där i morgon kommer att få en chock och leta likdelar i papperskorgen.

Tittade på iPhonen och insåg att näsan hade åtta minuter på sig att sluta blöda för att jag skulle hinna till tv-studion. Den vägrade samarbeta. Skickade en stackars nyhetsreporter som vanligtvis sysslar med mord till en TV4-direktsändning. (Jag tror att mord aldrig kommer att locka mer efter den här kvällen för hans del).

När klockan var över 20.00, då programmet började, haltade jag bort till apoteket med en jättetuss i näsan och blicken i skyn. Behövde inte ens förklara vad jag behövde, personalen sträckte fram blodstoppande vadd. Fick till och med låna en sax och en spegel för att klippa till vadden så ”den satt snyggt” inför tv-jobbet.

Kastade mig in i en taxi och åkte till studion. Sprang in lagom i första reklampausen och började jobba. Önskade intensivt att någon av ”Let’s dance”-deltagarna hade drabbats av näsblod av samma proportioner, i stället för jag, för då hade jag redan haft ett knäck färdigt. 

Tyvärr måste hälften av mina hjärnceller ha försvunnit med blodet för det enda jag gjorde var att tappa bort saker; mitt block, diktafonen, kofta, mig själv etc. 

Sedan tog vi en på plats-byline. Riktigt härligt att ha en tuss i näsan på bild i Sveriges största tidning. Försökte få redigerarna att photoshoppa bort den, men de vägrade och sa att den knappt syntes. Jag hoppas det (för deras skull).

Trots att jag var en personlig katastrof, blev det nog ändå en bra tidning. Fint samarbete mellan mordreportern och direktsändningsreportern (jag) resulterade lördagens härliga löp. 

Louis Vuittons ”Brea MM” Epi Leather Bag. Så heter den – min drömväska just nu. Jag bildgooglar den en gång varje dag och drömmer mig bort. Tyvärr kostar den närmare 12 000 kronor, vilket känns löjligt onödigt. Det är ju två flygresor till New York eller fem flygresor till Paris eller en härlig Macbook som man kan surfa med. 

Med andra ord är man dum i huvudet om man köper en patetisk väska för den summan. 

Jag köpte förresten en ny väska i dag. Den var svart, skitful och införskaffades på Åhléns. Jag hatar den redan.

Men jag har de där flygresorna kvar på kontot i alla fall.