Jake Gyllenhaal är min favoritkille i Hollywood. Jag tror att min kille tycker det är okej enbart baserat på att Jake umgås med Lance Armstrong och cyklar mycket (min kille är då cykelbesatt). Jag vet inte riktigt hur han resonemang fungerar. Tänker min kille att om jag lämnar honom för Jake så skulle det ändå vara lugnt eftersom jag då automatiskt skulle börja umgås med Lance? Men min kille gillar Jake Gyllenhaals syrra Maggie så i värsta fall kan ju de bli ihop så kan vi umgås allihop: jag, Jake, Maggie, min kille (som då är ex-kille), Lance Armstrong och käka middag ihop, snacka skit och cykla. Vilket gäng! Och vilket lyckligt slut!

Bild från people.com

Jag undrar om bokrean sätter igång vid midnatt även i den lilla bokaffären i Ringen här på Skanstull? Känner mig töntig om jag håller mig vaken och går ner och sedan visar det sig att inget är öppet. Men jag vill så gärna fynda en bok eller två.

Jag har en känsla av att jag ibland lagar alltför raffinerad mat då jag just erhöll ett sms från N där fem tips på vad vi skulle kunna äta till middag alla var klassisk husmanskost. Kan han ha tröttnat på mina fondbaserade grytor? Mina chili -och kokosdoftande röror? Eller var han bara sugen på tråkigt mat?

Det påminner mig om min barndom. Min mamma är en fenomenal tårtbagare. Eller allt hon bakar är gudomligt, men det är just tårtorna som är hennes starkaste punkt. Varje födelsedag fick vi rena konstverken till tårtor, i alla regnbågens färger, på höjden och bredden och med otroliga dekorationer. Mamma får även ibland tårtbeställningar från andra som kanske ska fira en stundent eller fyller jämt. Ett år när min födelsedag stundade undrade mamma som vanligt vilken slags tårta jag ville ha. Jag svarade tydligen: ” Jag vill ha en vanlig tårta, en sån som alla andra har”. Så mycket för den kreativiteten.

Kharma strikes back.

Jag har länge funderat på att ta den amerikanska sajten GreatBoyfriends.com till Sverige och utveckla den på den svenska marknaden. Idén till detta kom efter att jag hade dejtat ett antal killar vilka alla var supertrevliga, roliga, snygga och smarta men avsaknad av gnista gjorde att jag inte fann någon anledning att fortsätta träffa någon utav dem. Då tänkte jag att jag verkligen skulle kunna rekommendera dessa killar till någon annan tjej då alla verkade vara vettiga och perfekta pojkvänsmaterial. Frågan var då hur denna rekommendation skulle gå till. En sajt vore ju den ultimata lösningen. Jag är inte en tjej som uppskattar tjejer som hugger varandra i ryggen utan hyser en övertygad tro till att tjejer som håller ihop kommer längre. Detta är ju det ultimata sättet att hjälpa varandra. Tänk att slippa ta reda på om en kille är ett psyko eller normal – någon annan har redan fixat den biten så du kan utgå från att killen är vettig. Jag skulle lätt lägga upp ett antal gamla dejter, några killkompisar och kanske till och med ett och annat ex. Vad tycker ni? Vore det inte skönt att slippa köpa grisen i säcken för en gång skull? Dessutom skulle man kunna ha en sida där man kunde varna om elaka och onda killar. Jag vet dock inte hur man tar sig runt stämningsansökan gällande det sistnämda.

Det var sommar och hela familjen var som vanligt samlade i vår lilla fiskeby i den spanska byn. Vi låg och sov, jag och Anna i vårt rum, Mia och Sanna i sitt och mamma och pappa i det fina hörnrummet. Alla på övervåningen med medelhavets vågor några meter utanför fönstren. Jag vaknade till av att pappa utbrister att bilen är borta. Pappas alldeles nyinköpta mörkblå Volvo som varit den bästa bilen han kört från Sverige till Spanien under alla dessa år. Jag reser mig ur sängen, tittar ner på infarten och ser mycket riktigt att platsen där bilen brukar stå gapar tom. Hela familjen står nu villrådiga och tittar på varandra. Vi springer ner till bottenvåningen och ser direkt att någon har varit inne i huset. De flesta mobiler är borta då vi alla laddade dem i vardagsrummet. Pappas mobil är dock kvar och jag går in i en otroligt beslutsam och lösningsfokuserad state of mind. Mamma står i ett tunt linne och underkläder och skriker rakt ut (hon är en kvinna som sällan undertrycker sina direkta känsloyttringar) vilket gör att jag får stänga in mig i undervåningens badrum, kliva in i duschen för att kunna ringa Vodaphone och spärra alla de stulna mobilerna.

När det samtalet är avslutat tvärstannar Policia Local (lokalpolisen) utanför vårt hus. In stiger två polismän och en vän till våra föräldrar som förklarar att vår bil hittats sönderkrockad uppe på huvudgatan och det enda som gick att finna var ett papper med vår väns företagsnamn på. Därför hade polisen ringt honom. In i polisbilen hoppar pappa (som dock befinner sig i svår posttraumatisk chock då hans nya bil var hans ögonsten). Jag inser att jag måste följa med – tvingar polisen att vänta när jag hoppar i en kjol. Sedan bär det iväg till platsen för krocken. Tjuven hade missat att väja för en rondell och hade således kört i 150 km/h genom rondellen, in i ett litet planterat träd (som sedan gick att finna i fastkilat i bilen) och rakt in i en småbil vars pensionerade ägare inte hade en ordentlig försäkring.

Sedan åker vi vidare till polisstationen där vi fick en av våra strandväskor full med saker som polisen funnit i bilen. I den fanns bland annat: mobiltelefoner, våra svettiga gamla joggingskor (som vi envisas att ta med vareviga sommar med ett halvhjärtat löfte om att bli både vältränade och solbrända under semestern), några yoghurtförpackningar (den lite bättre yoghurten vi hade i kylen med senast utgångsdatum), en flaska med den dyra apelsinjuicen (inte den billiga som stod närmast), en uppackad present (omslagspappret låg kvar i lägenheten) och Mias handväska.

Det sista fyndet var det läskigaste då alla andra saker fanns på undervåningen och Mias handväska låg på hennes nattduksbord bredvid en enorm sax som hon använde för att klippa till plåster åt henne skoskav. Detta innebar att tjuven faktiskt hade smugit upp när vi sov och tagit saker vid sängen.

Efter många långa timmar hos både polisen och Guardia Civil (den gamla Franco-polisen) fick vi papperna i ordning och sedan var det bara att kontakta försäkringbolagen och SOS. Dock insåg vi en gång för alla hur snabb ryktesspridningen är i vår by för det tog inte lång tid förrän gamla tanter kramade oss på gatan, Mias och Sannas alla beundrare hängde utanför vår grind för att veta mer och tanterna samlades runt Volvon som stod ute på gatan vid en bilverkstad för att göra korstecknet. Tjuven hittade dem aldrig eftersom han trots en så kraftig krock uppenbarligen inte behövde söka läkarvård. Därmed bevisat att Volvo är säkrast.

Resten av semestern sov pappa med en parasollpinne bredvid sängen för att snabbt kunna oskadliggöra potentiell inbrottstjuv. Vi fyra blondiner mottog också oändligt antal arga blickar från polisernas flickvänner under kvällarna då poliserna glatt hejade på oss och körde förbi vårt hus fler gånger än vad som var rimligt för vår säkerhet.

Än idag kan man få höra om dagen då svenskarnas bil snoddes – den mest mytomspunna dagen i byn sedan Franco dog.

I lördags kväll innan vi skulle gå ut frågade jag min kille om jag hade dålig andedräkt. Jag öppnade munnen och han började sniffa. Han kände inget och satte således näsan närmare och närmare min mun. Till slut hade han hela näsan inne i min mun och då fick jag panik. Av någon anledning smällde jag ihop käkarna då och min läpp fastnade mellan mina egna tänder och N:s näsa. Det hela slutade i en enorm smärta i min egen läpp och lika mycket smärta i N:s näsrot. I fortsättningen ska jag bara borsta tänderna utan frågor.

Jag är något av en soppfantast. Jag tror det beror på avsaknaden av soppor under min barndom. Aldrig en enda gång serverades vi soppa. Fortfarande skulle nog mina föräldrar skaka på huvudet och fnysa att soppa inte är riktig mat om man förde det på tal som lunchalternativ eller liknande. Jo, just det, nu kom jag på att vi faktiskt ett par gånger har ätit kantarellsoppa som förrätt i mitt barndomshem men det var bara när vi hade gäster så jag antar att det var för att verka normal eller något som kantarellerna serverades i rinnande sörja istället för i den sedvanliga såsen. Jag växte dock upp utan några större avsaknad-av-soppa-djupa-ärr-i-själen.

Nu är jag däremot galen i soppa. Speciellt som lunch under vinterhalvåret. Jag älskar nästan alla slags soppor – krämiga, trögflytande grönsakssoppor, saffransdoftande fisk -och skaldjurssoppor, sparrissoppor, svampsoppor, lins -och tomatsoppor, minestrone you name it. Jag brukar ofta göra mina egna soppor men har kommit fram till att Keldas kylda soppor faktiskt är hur goda som helst och löjligt lätta att värma på. Nu har jag dessutom funnit ännu en favorit bland kylda soppor och det är Campbells nylanserade enliterssoppor. Grymt gott och nyttigt till lunch med en bit hårt bröd med pålägg.

Jag vill tillägga att jag inte får pengar av sopptillverkarna för att säga detta. Detta är mina egna väl utprövade åsikter och ni kan lita på att min röst inte är köpt.

Vår säng är så mjuk. Alltför mjuk. N börjar till och med i sin deperation över hårdare madrass fundera på att såga ut en plywoodskiva med rätt mått som han kan lägga under bäddmadrassen. Jag tycker det är en vansinnig lösning.

Den får mig att minnas en sommar i vår by i Spanien när vi bodde i vårt gamla hus. Huset var även utrustat med gamla sängar. En morgon fick min pappa ett psykbryt över sin säng som i bästa fall gick att jämföras med en hängmatta gällande bekvämlighet. När han väl hade lagt sig så försvann han så att säga ner i djupet och kom aldrig upp igen – så mjuk var den sängen. Denna morgon hade min pappa fått nog och rasade ner i källaren med något desperat och galet i blicken. Efter ett tag kommer han upp igen, bärandes på en gammal dörr som han hittat. Dörren lägger han i sängen och resten av semestern sov han nog riktigt gott. Huruvuda dörrhandtaget skapade några sömnproblem förtäljer dock inte historien.

Man tager vad man haver.

Igår var jag och syrran ute och svirade lite. Vi hamnade på Debaser och fick i den långa kön in till värmen två nya vänner – ett tyskt syskonpar som var på semester. Kvällen kännetecknades sedan av oss i hörnet vid DJ-båset dansandes till gamla indie-dängor. Roligast var när de satte igång Fuck forever med Babyshambles. Annars kände jag mig mest som en förälder som hamnat på fel utskänkningsställe då klientelets genomsnittsålder låg någonstans på 11-12 år. Det som brukar utmärka 11-åringarna är deras kärlek till The Smiths och Håkan Hellström. Jag tror jag tappade tålamodet någonstans i mitten på Ramlar då sju stycken tolv och ett halvtåringar hoppade på mina svarta ankelboots med sina små converseskor i storlek 32. Då packade jag och syrran ihop oss och strosade hem.

Min kille hade hållt sig vaken och välkomnade mig när jag trillade in vid halv fyra. Det finns inget bättre än när han är vaken när man kommer hem sent. Då slipper man smyga bland släckta lampor med rädsla att väcka honom. Nu kunde vi i stället dricka ett glas coca cola och jag kunde diskutera kvällen med honom. Jag sjöng dessutom hela Cemetary gates med The Smiths för honom (vilket måste varit både falskt och hemskt) eftersom det är den enda The Smithslåt jag verkligen älskar.

Nu ska jag ner på Ringen och köpa de saker jag behöver till den stundande söndagslasagnen. Den kommer att bli späckad med grönsaker, köttfärs, smakrik ost och en bechamel from heaven.

Jag och min kille började under lördagkvällen fundera på om vi ska skaffa en kattunge. Vi är inga kattmänniskor överhuvudtaget men gillar båda tanken på att ha en liten söt Mjau när man kommer hem efter en dålig dag. Dock måste vi lära oss att gilla kattskrället även när den fäller och är asocial. Jag misstänker att våra kattfunderingar kommer att ta ett tag då jag egentligen vill ha en zebra och N helst önskar sig en rottweiler. Kattungen har uppenbarligen en del att leva upp till.