Sitter i soffan och läser Tatler, som jag köpte i veckan. Artikeln som fick mig att öppna plånboken har just fått mig att gapskratta i tio minuter och sedan sätta skrattet i halsen.

Den handlar alltså om dilemmat som uppstår hos brittiska medelklassfamiljer när det gäller att välja skolform för sina barn. Efter finanskrisen har medelklassen svårt att betala privatskola åt båda barnen (för man utgår ifrån att alla har två barn, varav en son och en dotter).

Vem av barnen ska då få chansen att gå på privatskola, få förstklassig utbildning och ett kontaktnät bland Storbritanniens elit?

Självklart sonen.

Enligt författaren av artikeln är detta absolut inte sexistiskt, utan sunt förnuft.

Jag citerar anledningarna:

1. Det är mer troligt att pojkar kommer att försörja familjen, medan flickor – speciellt de som är söta – kan alltid gifta sig med någon rik, oavsett deras utbildning.

2. Flickor är mer nyanserade, sofistikerade, sociala och har bättre förutsättningar att ta sig an det statliga skolsystemet jämfört med pojkar.

3. Pojkar är genrellt latare och mer omogna än flickor och är därför i större behov av en ”arse-kicking”, disciplinerad privatskola.

4. Pojkar är mer fysiska och behöver regelbunden idrott vilket statliga skolor sällan erbjuder.

Artikeln avslutas så här:

”Jag hoppas på det här: Pojken går på frackklädd skola fylld med pojkar som är desperata att träffa attraktiva systrar med urban statlig skol-kredd. Flickan träffar en framtida hertig/hedgefond-mäklare och behöver aldrig jobba igen”.

Vad ska man säga? Tack Sverige för att vi har ett skolsystem där tanken är att alla ska få samma förutsättningar för att göra vad de vill av sina liv? Tack för att jag inte har föräldrar som bestämde att jag skulle giftas bort med en hertig och således kunde strunta i skolan eftersom jag ändå inte skulle jobba som vuxen?

Mer verklighetsfrånvänt och absurt får man leta efter.

Sammanfattning: Det senaste numret av Tatler kunde lika gärna ha varit en ”best of-” sammanställning av roliga artiklar från 1800-talets Tatler. Tyvärr var fallet inte så.

Update: Journalisten bakom artikeln heter James Delingpole, har skrivit en bok som heter ”How to be right” och avskyr bland annat skatter och den ”global uppvärmnings”-myten. Här kan man läsa mer.

Jag älskar sjuka frisyrer som går att göra med långt hår. Allra helst med flätor inblandat. Den senaste frisyren jag tänkte ge mig på är den här: (se första bilden).

Eh, skoja att jag kommer att stå och gråta av ilska framför spegeln i morgon kväll när jag inser att jag ser mer ut som Julia Tymosjenko än cool New York-modetjej.

Parishelgen var ju såklart fantastisk. Lördagen bjöd exempelvis på 31 grader och sol. Vi blandade vintageshops med matmarknad på rue Mouffetard, sminkbonanza och öl på La Perle för spaning efter rockstjärneaspirerande fransmän.

Hotellet var väldigt fint. Lobbyn var rosa och färgglatt lösgodis bjöds när man ville. På frukostbuffén fanns även vitaminer i lösvikt för den som var sugen.

Lite häng utanför Notre Dame.

Ett av Notre Dames magnifika fönster.

På fredagen fyllde min kille år. Då gick vi till Chez Paul och åt filé, potatisgratäng och crème brûlée och drack champagne och rödvin.

Här kollar vi på pilgrimsmusslor, choklad, ankbröst och macarons på rue Mouffetard på vänstra stranden.

Här väntar vi på tunnelbanan.

Här står min killes bror och är hipp på Rue Tiquetonne utanför utmärkta vintagebutiken Kiliwatch med en Colette-påse i handen.

Sedan gjorde vi en massa andra saker förstås men det här är en glimt av en fantastisk weekend.

Köpte senaste Tatler i dag för ett fyndpris. Det finns inget mer världsfrånvänt än detta brittiska överklassmagasin och det är just därför man inte kan låta bli att köpa.

Det jag föll för i detta numret var ettapuffen: ”A middle class dilemma: State school daughters, public school sons? Haha, kan ett reportage locka mer?

Annars skulle drömrepet vara ”Boarding school anechdotes: Inside Eton”.

Det bästa med Paris var allt. 

Det sämsta var att jag numera tilltalas ”Madame” i alla butiker och på alla restauranger. ÄVEN de butiker som min kille (som skulle kunna tolkas som råbarkad biker-make och därmed inhysa respekt) inte var med i.

Madame. 

Orkar inte inte ens börja.

*googlar botoxkliniker*

Guess what! På torsdag morgon är det jag som flyger till Paris. Om nu inte den sedvanliga franska strejken fortsätter vill säga. Fick ett psykbryt när jag vaknade i dag och läste om dagens franska masstrejk i Le Figaro. Kastade mig på luren och ringde upp Luftfartsverket. De bara: ”Detta är en nyhet för oss. Vi vet inte mer än det du berättar för oss just nu”. Ringde sedan till SAS och kopplades runt tre gånger innan jag pratade med en trevlig men ungefär lika oinsatt person. Hon bara: ”Du kan ju ringa på onsdag och dubbelkolla”. Funderar på att ringa upp Sarkozy och bara: ”#%&!C#?%, va te faire foutre!”

Franska strejker är inget man leker med. När jag bodde i Frankrike var det något som inte fungerade varje dag på grund av fransmännens odödliga kärlek till uppror. En gång blockerade lastbilarna alla gränser – typ ställde sig rakt över körbanan i gränsstaden La Jonquera och släppte inte förbi en enda färskvara till Frankrike i nästan två veckor. Det tog fem timmar, sedan var alla grönsaker slut i affärerna och fransmännen började vant hamstra konserver. Vi förstod ingenting men köpte en burk kastanjekräm och lite tomatsås och åt påvert under några dagar.

Kommer för övrigt aldrig att glömma den där gången när jag bodde i Frankrike och en kompis skulle åka till Spanien över helgen (där det också var strejk på tågen den här gången). Hennes franska var medelmåttig och istället för att ställa frågan ”Il ya encore une grève en Espagne?” (Är det fortfarande strejk i Spanien?) så frågaden hon ”Il ya encore une guerre en Espange? Vilket betyder ” Är det fortfarande krig i Spanien?”. Kvinnan i biljettluckan på tågstationen bara: ”Nej, kriget tog slut 1939 så det lugnt”. Dör på det.

Jag träffar ju mycket kändisar i jobbet. Ibland undrar folk om man inte blir nervös av att ställa jobbiga frågor till folkkära artister och tv-personligheter, men det tycker jag sällan. Jag kan inte komma på en enda ”kändis” som jag har känt mig nervös inför att intervjua (förutom Brett Anderson i Suede – men det berodde på att han var min gud i tonåren).

Men det betyder inte jag inte kan bli nervös. Statsministern och alla partiledare (utom Jimmie givetvis) gör mig knäsvag. Kungen och drottningen likaså. I går kom jag på vad det var som gjorde att just dessa människor gör att jag blir nervös.

Det är Säpo.

Allt som har något med Säpo att göra får mig att känna mig som att jag tittar på en amerikansk film om presidenten, fast på riktigt. Biffiga, allvarliga karlar med hörsnäckor, pistoler, skottsäkra västar och spegelsolglasögen. Personen de skyddar skyndar förbi. Åh, vad fantastiskt. Man är liksom VIKTIG när man har säkerhetspolisen i hasorna.

Det bästa jag vet är att åka bil med fotograferna på Aftonbladet. De pekar alltid, lite i förbifarten, ut bilar i Stockholmstrafiken och säger: ”Kolla, där har du en Säpobil. Du ser det på antennerna”. Jag sitter glosögd och undrar vem de skyddar nu.

Höjdpunkten på Rockbjörnen i går var således följande:

Jag står utanför vårt presstält och ser fyra storväxta kostymklädda Säpogubbar skynda fram i gräset. Ackompanjerat av The Ark går utrikesminister Carl Bildt och Miljöpartiets Maria Wetterstrand i mitten, båda iklädda Carl Bildts spräckliga, hiskeliga kavajer. ”Hej”, sa Carl Bildt. Jag kom inte för mig att svara. Jag stod bara där storögd och gapade.

Gissa vad man gör när man lite oväntat fick en sovmorgon till klockan 13 i morgon (ska Rockbjörnen-jobba) och ens kille sitter på sitt nya kontor och planerar att jobba till typ klockan 22?

Korkar upp skumpan, hoppar i klackarna och drar till häftigt ställe?

Nej.

Man köper tre gosenbullar på Ica och hyr samtidigt två fruktansvärt pinsamma romantiska komedier. En med Robert Pattinson som icke-vampyr. En sådan film som ens kille himlar med ögonen åt och inte ens svarar när man föreslår att man ska se den tillsammans.

Den här dagens soundtrack har bestått av två fantastiska klipp. Det första är den amerikanska Emmy-galans inledning. Jimmy Fallon, gårkvällens host, gör Bruce Springsteens ”Born to run” tillsammans med Glee-gänget och fantastiska Tina Fey och det enda man tänker är att vi i Sverige är typ Sovjet när det gäller snygg underhållning. Åh, vad jag älskar Glee, vad jag älskar ”Born to run” och vad jag älskar att de kör en sådan här grej alls.

Det andra klippet är trailern till ”Cornelis” – Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswijk. Hank von Helvete, som spelar Cornelis är ju egentligen lika spännande som Cornelis själv med nervösa sammanbrott och missbruk och musikkarriär och så vidare. Egentligen har jag aldrig varit något Cornelis-fan. Jag tillhörde aldrig de där tonåringarna som gick runt i raggsockor, drack te och lyssnade på vänstervridna visor. Jag slängde hellre på mig något svart och silvrigt och lurade in mig på indieklubbar. Men jag kände raggsocks- och visfolket. Anyway, jag blir i alla fall väldigt sugen på att se filmen. (Det kan bero på att jag gjorde en faktaruta på Cornelis liv förra veckan och var tvungen att gå igenom hela wikipedia och resten av nätet för att kartlägga allt han gjorde).

Tyvärr verkar trailern inte ligga på youtube ännu men klicka här så kan även du se trailern.

Nu har jag beställt en ny laddning böcker. Vad tror man om de här? Jag är jätterädd att bli besviken på ”Toffs bok”. Jag älskar ju dystopiska undergångshistorier och den här utspelar sig i Sverige 200 år fram i tiden och allt är kaos och fattigdom och hemskt. Det låter helt fantastiskt men det kan ju lika gärna vara ett magplask.

Sedan är det verkligen dags att ta tag i Hans Koppel. Är lite ledsen att mannen bakom Hans Koppel steg fram i onsdags. Det hade varit roligare att läsa och sedan spekulera lite.