Jag har ju glömt gå i taket inför beskedet att min litteratur noir-älskling Dennis Lehane (mannen bakom boken ”Shutter Island” för er som har noll koll) SLÄPPER EN NY BOK I KENZIE-GENNARO-SERIEN! Herregud. Jag fick hjärtflimmer när jag läste det. Typ andas genom en papperspåse från Pressbyrån i tio minuter.
Senast Dennis Lehane släppte en bok i min älskade favoritbokserie var 1999. Nu, 11 år senare, är det dags igen alltså.
”Moonlight mile” ska boken heta och släpps den 2 november. Dessutom är det är fortsättning på ”Gone baby gone” (som också är den enda filmen gjord på Kenzie-Gennaro-serien) och tar vid 13 år senare.
I dag har det varit Jakob Hellman-bonanza. Dagens tidning innehöll lång intervju, lunchen ägnades åt Hellman-spekuleringar, eftermiddagens soundtrack var alla låtar från ”… och stora havet” och nu i kväll plågade jag mig igenom ”Allsång på Skansen” bara för att få se ekorrögda Jakob Hellman stå där med sin gitarr och sjunga ”Hon har ett sätt” på scen.
Det är alltid konstigt med musik som man har älskat i över 20 år. En musikalisk resa genom en tredjedels liv. Mellanstadiefavoriten ”Vara vänner” vidare till tonårens ”Hon har ett sätt” (en sådan låt man önskade att någon hade skrivit om en själv när man var 16) och de långa bilresorna till Spanien då man lyssnade sönder den där skivan (igen) i sin freestyle.
Fortfarande är allt lika bra. Och ändå har Jakob Hellman bara släppt en enda skiva.
Den är magisk helt enkelt.
Finaste textraden i låten nedan:
”Natten är vacker och månen är full, och du är som natten och jag är som månen och du är som jag. Du är allt jag vill ha.”
Det finns en massa anledningar varför jag älskar kvällspressen. Den inkluderande tonen, det pedagogiska utförandet där man punktar upp, förklarar bakgrund och ger mervärde med hjälp av tillägg, att man drar på bilderna och så vidare.
Men det roligaste är att man alltid kan ta saker långt, att man vågar vara rolig och att det är högt i tak så att säga. För inte skulle man göra ut nedanstående artikel på samma sätt med pratbubblor i DN eller Svenskan.
Herregud, jag är inte direkt inne i ett bloggflow här. Det beror nog mest på att jag har varit sjuk i en dryg vecka och sedan jobbat ganska mycket och efter jobbet har det varit fullt av härliga aktiviteter.
Bättring utlovas.
Nu ska jag packa för i morgon bitti kör vi mot Askersund för en bröllopshelg (var givetvis tvungen att kolla var Askersund låg på Google Maps). Turligt nog är det inte jag som ska gifta mig då jag har fått en finne på hakan och har ett par skor som inte ens skulle kallas hippa av en 68-åring.
Det bästa med Ica i Sickla: deras blåbärsmuffins som paketeras i små brödformar så formen blir som en minilimpa. Dessutom är det smuldeg ovanpå. På Ica går den under det innovativa namnet ”lyxmuffin”.
Dagens shopping bestod bland annat av kokboken ”Jamies Amerika”. Jag har nämligen blivit fullständigt besatt av att hitta det ultimata chilireceptet. Ett recept där köttet blir riktigt trådigt och ska koka i minst ett halvt dygn och dit inga bönor har tillträde. Dessutom älskar jag Jamie och har gjort det i typ elva år eller nåt. Vi hyser samma kärlek till ost, chili och det italienska köket. Och så läspar han. Med andra ord: ett bra köp.
Glöm inte att titta på Kanal 5 i kväll klockan 19.55 då Jamie Oliver besöker Stockholm.
God middag i min ensamhet. Linguini, olivolja, vitt vin, chili, vitlök, pilgrimsmussla, grön mussla, scampi och lite annat smått och gott. Ska man ändå vara hemma helt själv och vara sjuk kan man lika gärna äta gott.
Bästa platsen på sommaren är: I en solstol, på Delicies-stranden, i vår spanska by, den sista veckan i juli och de två första i augusti.
Om jag vore en sommarplåga vore jag: Kanske den här (eller tio andra spanska gamla godingar):
Jag lämnar inte hemmet om sommaren utan: Solglasögon, dricka och bok.
Om jag vore en glass vore jag: Jag äter inte så mycket glass så jag har svårt att matcha en glass med personlighet. Antagligen Ben & Jerry för jag är för tjock typ.
Steka eller inte steka? Är solbesatt. Min dröm: sola 12 timmar om dagen i tre månader. På vintern vill jag vara blek, svartklädd och mystisk. På sommaren vill jag se ut som en beach bum direkt från någon strand i typ Australien.
Sommarens mest överskattade är: Sova utomhus. En gång campade jag på Hultsfredsfestivalen. Det var 1996 och jag har fortfarande inte bearbetat klart det traumat. Bara för att solen skiner så innebär det ju inte att vi måste resa tillbaka tusen år i tiden och sova på nån djurfäll. Sängen har uppfunnits herregud.
Svensk sommar är: att erhålla ångest-OCD i form av att 25 gånger i timmen surfa in på smhi.se och med hjärtat i halsgropen se om den kommande veckans väder har förändrats.
Flipflops är: Den bästa skon som finns. Tyvärr gick mina svarta sönder under midsommar och nu har jag bara sett fula neonspräckliga på H&M och jag orkar/hinner inte gå till någon butik som säljer Havaianas (eh, ligger en tre minuters gångväg hemifrån, men ändå).
På sommaren läser jag: Absolut hela tiden. Just nu läser jag Illusionisten av John Fowles. Innan det Middlesex, Tre sekunder, Den hemliga historien och typ tusen andra.
Det värsta sommarragget jag haft har… Alltså, alla som förblir just sommarragg är väl det av en anledning? Hade de varit några att behålla hade man ju gjort det och då är det inte längre ett sommarragg. Men nittiotalets brevskrivarragg (som skickade kassettband och foton på sig själv och sin familj) när november började lacka mot jul var ju lite jobbigt när man inte var intresserad. Men ihärdigt ändå.
Bästa sommarplagget är: Bikinin givetvis. Annars alla beach bum-klänningar och kjolar med flipflops, solblekt hår i slarvig tofs och så vidare.
När höstångesten börjar komma brukar jag: Vilja dö. Nädå. (Jodå). Tänka att i vinter, då kommer det att bli den vintern då jag åker till varmt land i tre månader och jobbar därifrån på något slags sätt.
Okej. Jag läste just skräckknäcket om råttan. Vad som hände ”Fredrik, 32” i natt är min absolut värsta mardröm. I tio års tid har jag obsessat över tanken att få in en råtta i lägenheten. Det är ju inte som en äcklig spindel som man i alla fall kan slå ihjäl med en tidning. En stadsråtta kräver det ju lika stor ansträngning att döda som en katt. Blodbad, knivar, luftpistol, slägga?
Det enda som går runt i mitt huvud just nu är: 32-åring, råtta ”stor som en katt”, femte våningen, Södermalm, blodbad, ”fortfarande på fri fot”. Det hade kunnat vara jag! Nu bor vi på tredje våningen men det innebär ju bara att det är större risk att det kryper upp en råtta ur toaletten.
Grej jag har gjort nu: sprungit in i badrummet och stängt igen locket.
Grej jag gör just nu: sitter med fötterna uppe i soffan och hyperventilerar.
