Jag satt innan och läste några personers bloggar och det slog mig hur privata vissa personer är. Det är ju självklart en sak om man väljer att inte skriva ut sitt namn eller lägga ut ett foto. Då spelar det ju inte så stor roll hur privat man blir eftersom det blir ganska besvärligt att lista ut vem det är som skriver just den bloggen. Det var speciellt en tjejs blogg som berörde mig. Inte nog med att hon lade ut hela sitt namn – hon är också en mer eller mindre ”känd profil” i Stockholms nattliv. På sin blogg lägger hon ut tämligen osmickrande beskrivningar av sitt liv och sina tankar. Jag hade aldrig vågat vara så modig.

Min blogg har visserligen aldrig haft som mål att vara öppen med det privata. Ibland frågar kompisar mig om jag inte tycker att det känns utelämnade att skriva så mycket som jag gör i denna blogg. Då svarar jag att allt det som står här är tankar och historier som jag med stor avvägning bestämt mig för att lägga ut och inget av inläggen som jag har skrivit påverkar mig känslomässigt negativt. Dock kan jag själv läsa mellan raderna allt det jag valt att utelämna. För det är mycket. Allt jag skriver är sanning, men nästan aldrig hela sanningen. Det är den som gör ont. Det är därför jag ignorerar den. Jag vill bara dela den med ett fåtal personer.

Hyser dock enorm respekt för denna tjej som vågar berätta hela sanningen (?) och inser hur viktigt det är att några verkligen gör det. Det får oss andra, fegare, att omvärdera och inspireras på många olika sätt.

Så har man kommit hem från stranden. Jag tänker att jag ser ut så här när jag glider omkring på Skåneplayan. Min bikini är i alla fall i samma stuk. Jag lämnade dock kniven hemma. Tänkte att den inte skulle komma till användning.

Hmm, vem är det jag försöker lura?

Mitt soundtrack i solen i eftermiddag är Milkys Be my world. Den smakar sommar, solbränd rygg, vodka & limón-drinkar och loj dans i plastflipflops.

Artikeln i Aftonbladet om min blogg kan ni läsa här. Nu känns det som om jag måste skärpa mig och skriva vettiga saker. Men det vet jag redan att jag inte kommer att göra. Så kära läsare: håll till godo!

Om det finns något som jag irriterar mig på så är det prettomänniskor. De finns överallt och förpestar ens liv på många olika men effektiva sätt. Jag vill bara säga: ingen människa föds pretentiös. Det är något man konstruerar (vanligtvis i den senare tonåren) för att verka speciell, annorlunda och intellektuell. Hos de flesta växer prettoviljan bort någonstans där universitetstudierna tar vid och säkerheten kring sin egen person få skarpare konturer.

Det är därför jag fortfarande blir så chockad när jag möter dessa prettomänniskor i min egen ålder. De som vill framhäva sitt skarpa intellekt genom att namedroppa Kafka och Yeats, postmodernism och Derrida, existensialismen och Nietzsche. De som snabbt avfärdar alla som som inte resonerar som dem som obildade.

Ja, jag kan villigt medge att jag hade en period under 14-18-årsåldern då jag tyckte att man ”utrycksmässigt kom närmare känslor genom att uttrycka sig i poesi”. Jag tillbringade också en längre tid med att läsa ”Äcklet” av Jean Paul Sartre på orginalspråket franska enbart för att få en större inblick i hans passé simple-verbformer, vilka inte existerar i det svenska språket. Jag tyckte också att rödvin på alla sätt var bättre en en flaska kylt rosé. I samma veva bojkottade jag all kommersiell musik, klädde mig enbart i svart och tyckte att filosofi skulle kunna vara ett utmärkt ämne att ta universitetsexamen i. I denna ålder skaffade jag mig även en filosofisk pojkvän i Paris som var journalist. Jag tyckte att det var utmärkt att besöka honom i den franska huvudstaden och diskutera bort timmar på flummiga caféer i Menilmontant och gå på otaliga fotoutställningar i de arabiska kvarteren.

Sen växte jag upp.

Jag insåg att de böcker jag läser är för min egen skull. All musik som jag lyssnar på är för att jag själv tycker att den är bra. Klädmässigt kan jag inte bry mig mindre om folk har en åsikt om mig. Jag är bara jag.

Jag är övertygad om att i mitt fall så var jag sjukt intellektuellt understimulerad hela vägen fram till studenten. Vid universitetet fick jag äntligen utmanas och vardagen kunde på allvar bestå av poststrukturalistiska diskussioner och metodologiska kryphål. Detta ledde naturligtvis till att jag inte hade samma behov av att verka speciell eftersom jag äntligen satt i samma klassrum som likasinnade.

Missförstå mig inte nu – att vara en intellektuell och analyserande människa är bara vettigt. Däremot tror jag att de som ägnar sig åt intellektuellt översitteri och filosofsnobbism i själva verket saknar en hel del självinsikt, känner sig osäkra på sin egen kapacitet och gärna uppskattar en företeelse för att man ”ska” snarare än för att det verkligen ligger en varmt om hjärtat.

Hur mycket kan man sakna någon som man bara känt i en och en halv vecka utan att det blir patetiskt? Tydligen extremt mycket. Fast då är jag väl patetisk då. Men det skiter jag i. Hihi.

Då var man tillbaka i Skåne efter en minisemester på västkusten. Tillbringade fredag förmiddag i bilen på väg till Uddevalla med stora mängder Japp, P3 och tjejproblemskonsult åt T som panikringde x antal gånger. Tror inte att jag lyckades bidra med något vettigt.

Kände mig ganska hängig hela fredagen och knaprade panodil. Hos mormor och morfar råkade jag slockna några timmar på eftermiddagen så jag missade shoppingturen. Kvällen kännetecknades av champagne, räkor, oxfilé och chokladmousse – ett riktigt säkert klassiskt kort som brukar fungera hos alla. Syrran och jag tänkte att vi skulle gå av oss maten lite och begav oss således ut på prommis i Uddevalla by night. Vi såg en polisbil som tankade på Shell. Sedan kom bussen mot Bengtsfors. Tio minuter senare såg vi en halvdeformerad snubbe i kavaj. På hemvägen cyklade ett par i medelåldern förbi. Då hade vi spelat ut hela registret. Uddevalla är inte en metropol med galet nattliv. Gick tillbaka till morföräldrarna och slaggade.

Lördag förmiddag tillbringades på Uddevallas gågata där jag och syrran inhandlade Andreas Johnsson-singeln till mormor som älskar hans låt. Sedan fikade vi med de gamle. Mormor spottade en asbonnig snubbe med midjelångt hår, tangorabatt och hatt och pekade högt och ljudligt ut honom som syrrans potentiella pojkvän (självklart som ett elakt men kul skämt!). Snubben hörde givetvis vad hon sa och jag skrattade så jag skakade, som en högstadiebrud. Syrran surnade till men tyckte nog egentligen också att det var kul.

Efter lunch körde vi till Orust där vi trängde ihop oss med moster, morbror, fyra minikusiner, katter etc. Hängde i hamnen och lagade sedan middag tillsammans. Vi lyckades utfodra nio personer varav tre var pojkar i växtspurten och en var jag själv. Imponerande må jag säga. Följde med kidsen och övervakade deras kvällsbad. Sedan hängde vi, tre generationer och drack vin (inte 90-talisterna) och snackade till klockan ett. Insåg att man ganska lätt kan fixa sig en fanbase hos folk i tidig tonår.

Kände mig märkligt rofylld efter promenad över klipporna och utsikten över öar längs Orusts strand. Skönt med lite radikalt miljöombyte.

Idag, framåt eftermiddagen körde vi tillbaka till Skåne och nu har jag precis avslutat grillmiddag och kollar med ett halvt öga på fotbolls-VM-finalen.

Nu är det dags att bege sig mot västkusten. Ska tillbringa helgen med släkten. Förhoppningsvis kommer solen att skina så jag vågar bada. Återkommer på söndag. Oops, måste springa och ta åksjuketablett så jag inte kräks i bilen. Det vore ju äckligt.

Idag kom jag att tänka på en sjuk incident som utspelade sig sommaren 1997. Jag hade precis tagit studenten och skulle på föräldrarnas initiativ åka ner till byn i Spanien och arbeta på ett transportföretag som ägdes av vänner till familjen hela sommaren. Jag tyckte att det lät perfekt – drygt två månader i min underbara by med alla vänner och dessutom tjäna lite pengar. Det enda problemet var transporten till och från Spanien.

Jag trodde ju självklart att jag skulle flyga till Spanien men ack vad man kan missta sig. Föräldrarna tyckte att det var en ypperlig idé att placera mig i en lastbil som tillhörde företaget med en spansk chaffis som inte kunde ett ord engelska – ”det blir ju som ett äventyr, du får öva spanska och dessutom är det helt gratis”. Äventyr, jo jag tackar jag.

Jag minns när jag hoppade upp i lastbilen i Helsingborgs hamn och vinkade farväl till min familj. Syrran grät å mina vägnar. Jag förstod inte vad jag hade gett mig in på. Båtresan över till Danmark gick bra eftersom jag äntligen fick möjligheten att sitta i VIP-avdelningen där endast chaffisar har tillträde. Jag kände mig både speciell och tillfreds med situationen.

Den känslan höll inte i särskilt länge.Vid trafikljusen i Helsingör hade jag redan panik. I höjd med Köpenhamn började jag så smått bryta ihop. Det var visserligen inte förrän i Tyskland jag tappade allt. Jag och chaffisen förstod inte varandra överhuvudtaget. Det var ganska besvärligt. Särskilt när vi stannade lastbilen för natten och skulle sova i våningsbritsarna på ett motorvägsställe och jag inte förstod vad ”ropa” betydde. Nu vet jag att det betyder kläder och han menade att han gick ut en runda medan jag bytte till pyjamas. Det förstod jag inte då.

Jag vet inte om någon kan föreställa sig känslan av att sova på en brits i lastbilstrailer någonstans på den tyska landsbygden, på ett motorvägshak med en snarkande spanjack i underslafen. Inte en natt. Inte två. Utan fyra nätter ner till Spanien och fem nätter tillbaka till Sverige (jag var alldeles för foglig på den tiden och hade svårt att säga nej, särskilt till mina föräldrar, därav en identisk hemresa).

En annan obehaglig grej var min popularitet inom lastbils-subkulturen. I lastbilsvärlden sitter man lite högre upp än i personbilsvärlden. Detta innebär att man på den högre höjden hälsar på alla likasinnade när man kör om eller blir omkörd på Europas motorvägar. Dessa likasinnade kunde vara tjocka franska chaffisar, tyska taniga white trash-chaffisar, otroligt fula holländska chaffisar… ni fattar grejen. Alla dessa likasinnade hade en sak gemensamt: de tyckte att jag var hett villebråd och gjorde inget för att dölja det. Det är inte lätt att vara kvinna i den mansdominerade lastbilsvärlden – det kan jag verkligen intyga. Det är inte särskilt kul när superäckelwolfgangtyskchaufför flirtar med en genom rutan och sedan, tjugo mil senare måste man tanka på samma ställe som honom och han ropar vulgära (I guess) ord på tyska efter en.

Det fanns väl i sanningens namn ett par glada stunder även på denna mardrömsresa. Jag fick spela mina indiekassetter på lastbilsstereon och chaffisen dunkade takten i ratten med en sådan där pinne som man kliar sig på ryggen med. Jag passade äntligen in eftersom jag ”äter som en lastbilschaffis” enligt många. På tillbakavägen hade vi lasten full av päron från Avignon så jag fick äta hur många jag ville (fast de var inte mogna så jag fick sjukt ont imagen). 

Jag har aldrig blivit så glad av att se Sverige igen som jag var när jag äntligen återvände. Jag har bara flygit sedan dess. Mina äventyrsdagar är för alltid över. Tack gode gud för det!

Do the Whirlwind med Architecture in Helsinki passar bra till sol, strand och ett glas iskallt rosévin.