Att köpa ny bikini varje senvår har aldrig varit en stor prioritering för mig. Jag är den typen av person som plockar ihop resterna av förra årets bikinis i mina systrars gömmor och glider omkring på stränderna i omoderna, mismatchade, uttöjda badkläder.

Nu hänger jag inte särskilt mycket i varken Troppan eller Puerto Banus, utan snarare i en fiskeby mitt på spanska landsbygden eller, om vädret tillåter i Brunnsviken eller på Gröningen i Helsingborg. Inget av dessa tre ställen kräver någon större modeinsats. Särskilt inte den spanska fiskebyn eftersom ett någorlunda blont hår räcker gott och väl för att kvala in bland de hetaste i byn och då kan man i princip gå klädd i en sopsäck. I Brunnsviken konkurrerar man enbart med pensionerade kvinnor och en psykiskt sjuk leverpastejälskande snuskgubbe.

I går, när jag besökte stranden i Helsingborg och skulle svassa bort till toaletterna insåg jag hur hemsk jag såg ut i min bikini – eller, snarare hur illa min lillasysters förrförra bikini satt i baken. Det såg ut som om jag bar en blöja. Eller åtminstone en Tena Lady. Det kändes obekvämt och förnedrande och därför begav jag mig ut på bikinijakt denna förmiddag.

Har nu införskaffat en modern bikinimodell. Det enda problemet är att byxorna är för små och de hade inga fler storlekar. Jag tänker att om jag inte tittar ner på mig själv så kan jag inbilla mig att min underkropp inte existerar. Är det därför ens ögon sitter framme på huvudet? För att ingen någonsin ska behöva se sin bak i bikini?

Oj, blev nog mest röd på stranden. Jag gav upp först och gick hem. Det var ganska mycket folk där. Såg killarna i 7C (alltså de som gick i 7C när jag gick i 7D). Det kändes overkligt att de fortfarande grupperade sig på exakt samma sätt som för 15 år sedan och gör samma saker, bor på samma ställe etc. På ett sätt verkar det sjukt tråkigt att inte ha gjort något spännande på dessa 15 år (möjligen förutom en och annan charter till Turkiet eller dyl) men samtidigt kan jag ibland bli lite avundsjuk på alla de som har ett ton gamla vänner som de fortfarande umgås med. Jag har så få vänner som kan räknas in i den kategorin. De flesta av dem bor i min spanska by. Fördelen med att har flängt Europa och Sverige runt de senaste tio åren är i och för sig att jag har lärt känna människor från precis överallt och inte har särskilt svårt att knyta nya kontakter eftersom jag är ganska van vid att behöva göra det. Nackdelen är att det blir svårt att få ihop stora kompisgäng som man hade förr eftersom alla ens kompisar är utspridda precis överallt. Dock slipper man tröttna på en del eftersom man träffar dem så sällan.

Ska till stranden med Mamma och Sanna nu. Nu ska jag bli brun och bada i Öresund!

Puh. Klarade mardrömsminipropellerplansresan till Skåne. Jag, syrran och 200 barn med damp i minsta flygplanet. Inte kul.

Har erhållit en pervers mängd Pop Tarts av mina föräldrar. Kommer att behöva köpa två sittplatser på resan tillbaka till Stockholm.

Tog en liten promenad i hamnen med syrran och kollade uteserveringarna och alla båtar. Chockerades av hur mycket skånska folk faktiskt pratar här. Men det är ju Skåne så vad skulle de annars prata?

Ska lägga mig nu och scanna de senaste numren av Året runt och Hemmets veckotidning så jag kan klippa ut obehagliga artiklar och skicka till H.

Det är alltid lika sjukt när man kommer tillbaka till Helsingborg. Särskilt när den man tänker på fortfarande är kvar i Stockholm.

Mitt soundtrack idag är Monster Hospital med Metric. På hög volym. Jättehög.

Jag har inte varit världsbäst på att uppdatera de senaste dagarna. Detta beror enbart på att jag har spenderat mer eller mindre all tid med en viss N. Träffade honom i onsdags på Debaser och sedan dess har det bara rullat på. Och verkligen inte mig emot. Snarare raka motsatsen.

Ska flyga ner till Skåne ikväll och spendera de närmaste två veckorna där. Är dock inte överförtjust i att flyga minipropellerplan idag. Misstänker klaustrofobisk ångestattack.

I lördags var H och syrran hos mig och åt middag och drack vin. Senare drog vi till Debaser och mötte upp Lilla My. Vi var kvar på Debban hela kvällen och avslutade på grillen med hastigt stekt råtta och pommes. En kulinarisk upplevelse utöver det vanliga.

Igår spenderades eftermiddagen på klipporna i Brunnsviken tillsammans med syrran, N, Lilla My och en okänd (förhoppningsvis) psykiskt störd man som åt en hel burk leverpastej som picknick och smygfotade tjejer med sin mobil. Syrran och jag badade och var mycket nöjda med den motion som våra fyra simtag bidrog till.

Idag är det packning som gäller och någon timme i solen innan vi reser söderut.

Dagens bubblande soundtrack är: Everytime med Littl’ans, Sunbeams med The Concretes och Such Great Hights med the Postal Service. 

För något halvår sedan dejtade jag en kille ett par, tre gånger. Vi hade mycket trevligt – gick på bio, skrattade åt samma skämt, gillade samma vin och lyssnade på samma musik. En lördagkväll hade vi bestämt att vi skulle ses på O-baren efter varsin förfest. Det är nu det konstiga kommer. Han dök aldrig upp. Jag slängde iväg ett sms för att kolla var han höll hus. Inkasserade noll svar. Provade att ringa dagen därpå. Mobilen var avstängd. Följande helg tvingade jag såklart en killkompis att ringa snubben från #31# men fortfarande var mobilen avstängd .

Det var nu jag insåg att dejten antingen hade fejkat sin egen död för att bli av med mig eller helt enkelt dött på riktigt. Det kändes lite jobbigt att tänka att jag var så hemsk så att han iscensatte sin egen död. Snackade med några olika kompisar om det inträffade och det var då ”min-dejt-har-dött-historierna” började poppa upp.

Det visade sig att detta fenomen inte var något som bara skedde i Sex and the city-avsnitt. Nej, flera kompisar hade sin historia att berätta. Tro nu inte att jag tycker att detta är kul för man ska inte skratta åt döden – men det är dråpligt…

En kompis hade dejtat en kille ett litet tag som dog i en bilolycka. Hon fick sedan se honom död på sjukhuset. Detta är ju tragiskt, men kompisen har en förmåga att få de flesta historier att låta roliga. Så även denna. Hennes dejt hade av förklarliga skäl inte heller svarat i mobilen. En annan kompis hade i sin tur en kompis som hade dejtat en tjej ett par gånger. De hade verkligen funnit varandra och så går tjejen och dör i någon slags olycka med en lastbil. Denna kille fick snällt dyka upp på begravningen eftersom tjejen hade snackat så mycket om killen till sina vänner.

Nu visade det sig att min dejt inte alls var död utan i högsta grad levande fast med en trasig mobil. Även om mobilen slutligen lagades så blev det ändå inget lyckligt slut mellan oss. Vi passade nog egentligen inte alls så bra ihop. Men det är på något sätt en tröst att tänka att killen han ha förolyckats när han egentligen bara struntar i att höra av sig. Då kan man fälla en tår över hur ”fin kille” han var och vad sorgligt det är när folk ”rycks bort alltför tidigt”. Sedan, när man har sörjt färdigt, kan man gå vidare i sitt liv utan att känna sig bitter.

Problemet blir att förklara för sig själv varför man har så dålig karma eftersom så pass många killar man träffat faktiskt gått döden till mötes.

Räknas en Marabou dubbelnougat som lunch? Jag är så mätt så jag mår illa ialla fall. Det kan i vilket fall som helst inte räknas som en nyttig lunch.

Musiktips för melankoliska: The Quiz med Hello Saferide . För de som känner sig tonårsrebelliska: Monter Hospital med Metric.